Känner mig ganska liten, som om jag nu är en halv människa. En del av mig vill leva som "vanligt" och en del vill göra allt för att undvika corona-virus smitta. Livet pågår -men inte som förr. Allt så begränsat och det är som att leva under ett hot. Ett hot mot livet, mot allt som gör det värt att leva. Denna enorma begränsning och känslan av att hela omvärlden är farlig idag.
Corona-viruset är ett hot.
"Håll distans" - "förbjudet område" etc; alltså avstå allt det som gör livet roligt, spännande och innehållsrikt. Jag vet att man kan se både film, teater och konstutställningar direkt på internet nu- men det är inte samma sak som att vara med som publik tillsammans med andra.
Men det är ju ett alternativ.
Stockholm i ett nötskal. Det är så det är. Man får hålla till godo.
Men när jag kan leva mitt liv som vanligt igen så ska jag njuta av mina medmänniskor, gå på krogen med någon trevlig person, dricka vin och bli mer levande igen. Då kommer jag att säga äntligen.
Jag har drömt om vatten flera gånger nu en tid. Ungefär samma dröm gång på gång. Det är klart och djupt vatten som jag tryggt hoppar ner i och simmar runt som en fisk. Men plötsligt så simmar jag för livet. Utan att vara jagad av något odjur. En obehaglig känsla. Men när jag äntligen kommer till stranden så är sanden så het av solen att jag måste springa på tå för att nå det sköna gräset. Och när jag äntligen är på gräsmattan så vet jag att jag ska gå upp till ett hus, ett stort blått hus.... då vaknar jag. Önskar att jag kunde drömma "klart" och få veta vems huset är och varför jag ska gå dit. Känner lite nyfikenhet.
Men mest trötthet. Som om jag precis förlorat all energi.
Men det är i nuet, just nu, vi andas och kan uppleva både glädje och sorg. Just nu. Att få prioritera andliga behov före de världsliga, känna sig hel. Ta vara på våra liv och vår tid för gemenskap, vänskap, närhet.
Allt detta som även kan kallas kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar