Sensommar

Ristningar

Jag stod stilla och vidrörde himlen

när solen gick ner

På klippan över vattenfallet

som fångar regnbågar

Älgklanens folk har berättat

med röda ristningar i stenen

om det okända landet

som ligger nära sol och måne

Endast fjällpiparen vet hemligheten

Den sista dansen

Jag vaknar med tvekan

den tystaste dagen av sju

Ser hur alla klätt sig

för den stora maskeraden

Fyllda av förväntan

tar vi danssteg i sanden

För att lyfta bergen till himlen

Vädret är ....som det är

Puh, vilken het och kvalmig sommar det har varit med temperatur omkring och över +30 grader i flera månader, och en envis sol. Knappt några moln. Detta tillsammans med att corona-viruset har varit och fortfarande är ett hot mot oss alla har skapat en känsla av total utsatthet.
Och Stockholm är och har varit en utsatt stad. Och det har med att så många reser till och från huvudstaden samt även gjort resor runt om i världen och sedan tagit med sig smittan hit.

Den sköna sommaren jag hade hoppats på blev inte av och dessutom så har jag speciella synproblem på vänster öga- det är något som har med "gula fläcken" att göra. Så jag har varit på olika syntester, dels på Sofiahemmet och på St Eriks Ögonklinik där jag varit på en behandling och ska fortsätta med hela hösten. Det känns jobbigt eftersom jag inte vet hur det kommer att bli. Men jag hoppas ju att jag får rätt hjälp så att jag klarar av att se bra och läsa bra - samt skriva utan problem.  
Men jag försöker njuta av sensommaren - det är några grader svalare nu, så man kan vara ute och ta sköna promenader, njuta av naturen och av allt som nu blommar.

En sittplats med minnen

Jag minns när jag nyss hade flyttat till Midsommarkransen och jag gick omkring för att bekanta mig med området. Det var både spännande och utmanande med massor av små affärer, flera konditorier, en parklek med liten plaskdamm för de små barnen, lekskolor, samt en stor park med simbassäng och med stora sköna gräsmattor att njuta på. Populärt område för alla åldrar.  
Och så den där speciella röda träsoffan vid vägen ner till Aspudden med orden "Alla kyssars bänk" målat på ryggstödet. Jag vet att jag tog kort på träbänken då men just nu hittar jag inte igen det. Under årens lopp så flagnade färgen och till slut var bänken trävit igen.

Nå -jag tog en längre promenad igår utefter den gamla vägen och såg att nu hade någon målat soffan igen. Tydligen någon som tröttnat på den gamla träribborna. 
Bänken är åter röd men med vita blomdekorationer. 
Ingen har väl behov av en "Alla kyssars bänk".

Idag är mycket annorlunda i mitt gamla fina bostadsområde; man river, bygger om, spränger, bygger nya vägar etc och skapar kaos för oss alla som bott här länge. Det verkar som om den gamla fina stadsdelen förstörs och liksom försvinner. Man vill tränga ihop mer folk på en liten yta. Jag förstår nu varför jag börjar känna att jag vill flytta. Jag vill inte bo så här. Men vad gör man i min ålder?  Böjer nacke och inser att det mesta är omöjligt. Önskar att jag orkade flytta härifrån just nu. 

Ord jag har med mig från unga år

För mig är skrivandet att tydliggöra, att våga se det som jag annars inte skulle våga se, som jag skulle tränga undan och "glömma"; allt som inte syns tydligt är ett hot. Tystnaden, den förstummade tystnaden är ett hot, inte bara för den som tiger, utan också för omgivningen som inte vet vad tystnaden innebär. Jag skulle också kunna säga att detta att skriva är att ge namn åt det namnlösa. För allt som vi inte vågar tala om, inte vågar nämna, allt det är namnlösheter. Och alla som i tysthet går och bär bördan av rädsla och ensamhet, de är namnlösa, anonyma, osynliga. 
Därför är det så viktigt att vi ser varandra, tar varandra på allvar, talar med varandra och gör oss tydliga för varandra. Där fyller kvinnorörelsen och den nya kvinnolitteraturen en stor uppgift. För det är ju så, att det är främst kvinnorna som är osynliga i vårt samhälle.

ur Mitt porträtt av mig  -Tidningen VI, nr 49, 1977
Siv Arb  (1931-2015)



Det hände mycket under en period från 1970 och framåt. 
Min generation gjorde "uppror" och samhället började förändras så att alla kvinnor kunde studera, bilda familj, skapa sina egna liv och känna att de själva tog ansvar samt att många män började förändra sina liv på ett positivt vis och tog sitt ansvar delat med kvinnorna. 

Jag minns det som enbart något positivt och jag vet att allt som då hände påverkade mig och mitt behov av frihet. Plötsligt vågade jag ta de kliv jag drömt om och allt kändes underbart. Jag skrev, fick en del publicerat, och började studera igen samt hittade fram till teatern som fick mig att både mogna och växa. 
 Allt bara bubblade upp igen nu när jag hittade igen ett foto av mig med basker. Baskern har jag kvar och använder den ofta. Den är en del av mitt liv.

Min gamla kära vän Liz

Plötsligt ringde telefonen oväntat högt och ljudligt. Tydligen är det något med knapparna på undersidan av telefonen som fått ljudet att höjas. Jaja. Jag får fixa det vid tillfälle.
Jag svarar och och hör en röst som jag känner igen så väl- gotländska -med lite inslag av amerikansk idiom.  Min gamla vän Lizbeth från Lyrungs Lye, Hemse på Gotland- som blev min brevvän när jag gick i i fjärde klass och som sedan blev en god vän för livet. Vi har träffats otroligt många gånger under årens lopp och vi trivs så bra tillsammans. 
Liz blev kvar i USA efter att ha jobbat både som guide i FN-skrapan och som barnsköterska i en familj och då träffade hon sin blivande make. 

Vi är jämnåriga- hon fyller år dagen efter att jag firat min dag.
(Har man facebook så tror jag hon är aktiv på denna sida - hon har i alla fall varit aktiv....) 

Liz bor numera i Moraga, Californien  Där vindruvorna just nu mognar. Hon hade hoppats på att ta en tur hem till Sverige igen - men nu när corona-viruset härjar så är alla planer på resor bordlagda. Så våra liv just nu är ganska lika; vi undviker alla folksamlingar och tvättar händerna  stup i kvarten. 

Jag skulle egentligen kunnat skriva en bok om oss två- om hur våra liv hela tiden har följt varandra -om än på olika platser och så alla våra möten när hon kommit hem på besök från USA. 

Och allt började pga två skrivsugna, nyfikna skolungar hittade varandra via en "Pen-Pal"-sida i en veckotidning; Liz var mycket nyfiken på fjällvärlden och jag var nyfiken på den där ön ute i Östersjön.

Om detta med skapande

Omedvetenheten, det vill säga det tillstånd då det

undermedvetna arbetar för högtryck, medan medvetandet slumrar, är något vi alla känner till. Alla har vi erfarenhet av vad det omedvetna uträttar i vårt dagliga liv. Ponera  att ni har haft en intensiv dag som turist i London. Kan ni säga vad ni har sett och haft för er, när ni kommer hem? Är det inte ett enda konturlöst virrvarr alltsammans? Men sedan ni vilat er lite och fått tillfälle att koppla av och se på någonting annat, stiger de vyer och ljud och yttranden som ur er synpunkt varit intressantast liksom självmant upp till ytan och stannar kvar i minnet, under det att det oväsentliga sjunker i glömska. Likadant är det med diktaren. Efter en arbetsam dag, då han strövat omkring, sett så mycket som möjligt, upplevt så mycket som möjligt och kastat ner otaliga anteckningar i minnets bok, blir diktaren - om han kan - omedveten. I själva verket arbetar hans undermedvetna för högtryck, medan medvetandet slumrar. Efter en stund lyfter så slöjorna, och där ligger det han vill skriva om förenklat och ordnat. Ger vi en alltför subtil tolkning åt Wordsworths berömda ord om den känsla som spirar ur stillhet, ifall vi drar slutsatsen att han med stillhet menade att en diktare behöver bli omedveten innan han skapar?

Ur Det lutande tornet av Virginia Woolf
( på svenska 1952 Tre essayer i översättning: Per Erik Wahlund,)