Tre favoriter

Mot Fyren av Virginia Woolf (1882-1941) En fascinerande roman om en familj och deras sommarvistelse och deras gäster och med en stark kvinna i centrum: hustrun, modern, kvinnan; Mrs Ramsay. Det handlar dels om livet under en sommar och så om livet efter tio år. 
Mrs Ramsay får en djup upplevelse och insikt när hon och hennes gäster umgås och trivs tillsammans och deras samvaro blir ett minne för alla:
Av sådana här ögonblick skapas det som blir bestående. Detta kommer att bestå.

Det är en roman där Woolf fångar människors tankar och upplevelser om livet och om konsten. Hon visar hur liv och död förändrar både drömmar och planer. En stark läsupplevelse berättat med det mästerliga språk som är så typiskt för Virginia Woolf. En liten bok som är stor litteratur. Genialt skriven, bitvis som en inre monolog. En bok jag gärna läser om och om igen. Den känns så modern.
Boken publicerades 1927 men kom i svensk översättning först år 1953

Anna Karenina av Leo Tolstoy (1828-1910) Ett mästerverk om kärleken och konflikten mellan löften, lojalitet, moderskap och det egna behovet. Om längtan efter kärleken som är så stark att den får förödande konsekvenser. Det handlar om kvinnans utsatthet i det gamla samhället och där männen är de som har makt över både kvínnor och barn med lagens stöd. Det märkliga är hur Tolstoy klarar av att skildra en kvinnas inre liv och tankar så det känns äkta. Men han hade själv ett spretigt äktenskap och hade egna erfarenheter att använda. Kanske ett sätt för honom att ursäkta sig själv?
Det är en stark och genial berättelse som kunde vara en biografisk skildring med ett olyckligt slut likaväl som det är en roman. Anna Karenina skrevs först som berättelser under åren 1873-1877 i en rysk kulturtidskrift som hette Ryska budbäraren, innan den gavs ut i bokform. 
Första svenska översättningen av romanen kom 1885

Walden av Henry David Thoreau (1817-1862) Boken är en fascinerande redogörelse om Thoreaus drygt tvååriga vistelse i en liten stuga vid skogssjön Walden Pond, belägen nära Concord, Massachusetts.
Thoreau var en av de första som insåg att naturen är något vi måste värna om. Vi är alla en del av naturen och är helt beroende av den. Thoreau var tidigt ute och ifrågasatte skogsskövling, rovdrift av naturtillgångar och människans förmåga att förstöra det som vi mest är beroende av för att leva och utvecklas i god, hälsosam miljö. Thoreau var så modern i sitt synsätt på industrialismen negativa påverkan att jag är förvånad. Hans tankar känns både moderna och livsviktiga. 
Walden publicerades 1854. Första svenska utgåvan kom 1924- men då i en förkortad version. Men den nyaste, hela boken kom 2006 i en mästerlig översättningen av Peter Handberg.

Att flyga eller inte flyga...

Så är det åter luftballongdags... lågt över hustaken i skymningen.

De som vågar flyga så, - har nog en fin utsikt över Stockholm.

"Malmingar" .....finns dom?

Malmingarnas skapare känner jag inte till, vem vet -det kanske är flera.

Jag visste ingenting om "malmingar", trots att jag varit på besök i Malmköping många gånger -men aldrig har jag sett någon. Men de finns, överallt hittar man spår av dem. Jag stötte på några nyligen när jag var på besök hos min dotter, och det var spännande att vandra runt och försöka hitta så många ställen som möjligt. Det finns tydligen många fler att upptäcka -om man kollar riktigt noga. Det gäller att ha ögonen med sig och se det som knappt syns. 
Men så "wips" -plötsligt så ser man. 

Sommar och upplevelser

Sommar och upplevelser. Det hänger ihop. Upplevelser som finns kvar inombords av sköna somrar, Känslan av att gå barfota i gräset. Duscha i lätt sommarregn. Njuta av sköna kvällar och nätter som är ljusa som en sommardag. Sova utomhus på en altan och natten är så ljus att inga stjärnor syns. Även om vi vet att de finns där -långt borta ute i rymden.

Sommarläsning; böcker om människor på resa, prosa och poesi och musik som tvättar själen ren från vinterkylan. Allt känns plötsligt så nytt att det nästan gör ont i ögon som är känsliga för grönt. Lika känsliga som mina händer.
Dina händer.

Minnen man ler åt som är underbart ljuvliga och sköna att tänka på. Jag hör röster som läser poesi. Röster som läser in en roll till sommarteateräventyret på mitt älskade Marholmen - teaterlivets årliga föreställningar. Där jag tillbringade sommarveckor i över tjugo år med min teatergrupp Cirkelteatern.

Vi övar och läser, jag motläser, läser fel och allt blir så lustigt. Alla dessa duktiga och engagerade deltagare som vill lära mera om teater och att delta i det magiska som sker när en teaterpjäs är klar för vår sommarscen. Många återkommer sommar efter sommar. Teaterkläderna som jag skapat, scenografin och teaterprogram och affischerna. Allt ska vara så bra som vi bara kan. 

Den söta doften av jordgubbar som smeker tungan och gommen. Njutning. Och smaken av hallon som kryper in i kroppen. Det är en smakernas orgasm som sedan blir till minnen. Allt kan kanske kallas kärlek.

En sorts kärlek. Som förälskelse och längtan. Som behov och hela kroppen vill ha närhet. 
Vi vandrar uppför den gröna kullen. Fåglarna kvittrar välkommen. Leende ögon och mjuka händer. Ömsinthet och omtanke. En flaska vin som vi delar och sedan lusten som vi delar. Allt det goda som finns att njuta av. 
Allt det goda som fortfarande finns. 
Det goda jag minns.

Överraskningar och glädje

Ibland möts man av överraskningar, som är både positiva och stimulerande. Det gäller att bejaka allt och ta vara på det goda. Ungefär som Tolstoys Ivan Iljitj i berättelsen Ivan Iljitjs död; han som insåg att man sällan ångrar något man har gjort.  Det är vad man inte gjort som kan skapa problem.

Och författaren Henry James (1843-1916) gav följande råd i boken Ambassadörerna:

Lev för allt du är värd, det är ett misstag att inte göra det. Det spelar ingen roll vad du egentligen gör, bara du har ditt eget liv. Om du inte har haft det, vad har du då haft?... Det man förlorar, det förlorar man, tro inget annat... det rätta tillfället är varje tillfälle man fortfarande är lycklig nog att ha...Lev!

Jag minns en del fina överraskningar som är mest vardagliga och egentligen inget märkvärdigt- men jag får en varm känsla av glädje när jag minns dem.

Som när tant Tella i Hoverberg överraskade när jag och min dåvarande make hyrde en stuga av henne uppe vid Hoverbergets fot. Tant Tella ville att vi skulle ta en tur upp till en hjortronmyr i närheten av en fäbodvall- där det även skulle vara friluftsgudstjänst en vacker sommarsöndag. Sagt och gjort, vi åkte ut i vildmarken och till fäbodvallen. En kort fin gudstjänst som kändes helt rätt ute i naturen och massor av människor, både bekanta och okända. Det var så trevligt och jag minns hur mina barn sprang runt på upptäcksfärd och nyfiket kikade in i alla gamla trähus. 
                                                           

                                                        

Sedan for vi till hjortronmyren, som var helt gul! Jag tror aldrig att jag sett så mycket hjortron någon gång. På bara någon timme hade vi plockat flera hinkar av hjortron. 
Och när vi kommit hem till Hoverberg igen så överraskade Tant Tella på kvällen med nystekta frasvåfflor och nygjord "mylta". Himmelskt.





En annan fin överraskning bjöds jag på för några år sedan när jag reste upp till Jämtland med tåg; Min gamla skolkamrat Margareta mötte med bil vid tåget och när vi for från Östersund så sa hon hemlighetsfullt: Nu du Inkan ska du få uppleva något du inte väntat dig. 
Hon svängde av från vägen i Brunflotrakten och så småningom kom vi till en gård, där det stod parkerat massor av bilar och det kryllade av folk. Jag undrade så vad som var på gång. Då säger Margareta med ett leende: Nu ska vi lyssna på vår älskade lärare Ekerwald, han ska bjuda på kultur här idag. 

Vi satte oss nästan längst fram.

Det var en fantastisk upplevelse och jag kände mig så glad. Och tänk att min favoritlärare från realskolan kom och kramade om mig. Han hade sett att jag kommit och sa att det var en så trevlig överraskning.

På plats träffade jag även några gamla vänner och skolkamrater; som Anna och Lilian, systrar till min tonårskärlek S-E och plötslig kom min gamla klasskamrat Ingrid från Bjärme och kramade om mig. Det kändes som att luften var fylld av glädje. Så roligt att träffa gamla vänner från ungdomen.

                                                      

Någon tog även ett foto där en bit av mig finns med. Till vänster sitter jag  (den mörkhåriga) och bara njuter. Vilken eftermiddag. Vilken härlig upplevelse. Och dagens huvudperson fick en stor varm kram. Det var han värd. Det är han värd.

De mänskliga människornas hem

Övergången från en manlig och en kvinnlig roll till en mänsklig roll innebär en långsamt vidgad livshorisont -samtidigt som man upplever sig stå med tomrum i sin identitet. Befrielseprocessen är i grunden en plågsam process -den är så svår att många inte förstår sig vilja  bli befriade, förmår vilja bli befriade. Inte vilja finna den dolda, djupast mänskliga människan i sig själv, i sin "egen" människa och heller inte i "omgivningens " människa.

Människornas tid på jorden har varit mycket kort- egentligen har vi nyss börjat leva. Vi är faktiskt bara inne i ett slags försöksverksamhet - och denna nu pågående försöksverksamhet har vid utvärderingen visat sig vara i behov av väsentliga grundändringar och viktiga tillägg. Vad gäller framtidens historia ligger det på våra axlar om vi lyckas vända utvecklingen och göra jorden till den mänskliga människornas hem - kommer annars någonting att bli kvar av vår korta jordiska historia?

Birgitta Onsell (1925-2012)
ur Morske män och menlösa mamseller 

LT:s förlag 1978                                          

Tid och tankar

Den franske filosofen Henri Bergson  ansåg att den fysiska tiden bara är kvantitativ och inte lika viktig som den kvalitativa, den subjektiva, psykologiska tiden är. Den tid som även kan kallas "icke-rumsliga" tiden. Bergson ansåg även att minnet inte är konstant utan en subversiv rörelse, ett växelspel mellan människor som hela tiden själva förändras.

En spännande idé - och många författare har anammat detta.

Till exempel Marcel Proust  i "På spaning efter den tid som flytt" och så Virginia Woolf som skickligt använder sig av en teknik som Bergsons tankar om tid. Hon gör det i "Mot fyren" på ett mycket genialt vis, har jag insett efter flera omläsningar av boken.

Virginia Woolf lyckades med att förena olika idéer och hon använder allt i sitt skrivande. Hon satt inte fast i sin tids politik och estetik. Jag beundrar hennes spänstiga stil och förmågan att gestalta en människas personlighet även när hon experimenterar med sitt sätt skrivande. 

Tänk bara på romanen "The Waves"; där är det sex röster som berättar. Men kanske är det en enda person som agerar... så att allt egentligen är sju versioner av samma händelse.

Det jag beundrar hos Virginia Woolf är hennes förmåga att röra sig i olika miljöer, hur hon även kastade sig in i politiska diskussioner, utan att bry sig om dem som ansåg sig ha de rätta kunskaperna. Det berörde henne inte och hon glömde aldrig sitt konstnärskap och värnade om sin begåvning, trots att hon så ofta drabbades av psykiska sammanbrott. Hon var lika stark som hon var skör.
Och hon var en stor berättare av idéer och absolut ingen teoretiker. Hon följde ofta en känsla, en reaktion och var inte rädd för att flyga iväg i tankarna.
Det var som om hon visste att en dag skulle hon ändå ha rätt.

Poetisk lek med grammatiken

Presensbarn

Nej, skriv presens, mitt barn
Låt inte futurum härja ditt presens.
Ingenting är ditt, visserligen,
men du lever i presens,
när du skriver din dikt,
då du äter ditt bröd
i ditt anletes svett,
mitt presensbarn.

Låt om möjligt imperfektum vara imperfektum:
Det som är borta.
Låt bara drömmarna i skimrande bilder
eller marans dunkla gestalter
ge dig det Då i ditt Nu,
som du kan bära,
Det räcker nu, mitt presensbarn.

Grubbla inte sönder dig på pluskvamperfektum:
Det hade skett.
Så skedde även detta
som en följd,
som de kloka alltid säger.
Eller: Därför skedde detta.
Orsakssökandets förbannelseäpplen!
Jag vet, att Evas äpple hette orsak
och att Adam bet en bitter bit konsekvens i äpplet.
Tror du inte det, mitt presensbarn?

Konditionalt presens är hederligt:
Om du far från Borgholm
så far jag från Mörbylånga,
och så möts vi då i Färjestaden.

Men konditionalt imperfektum är ohederligt:
Om han inte var född,
så hade han inte fört olyckan in i mitt liv.
Vad är detta för tal?
Att förnedra så sig själv!

Detta är presens:
Det har skett ett nyligen timat perfektum.
Nu sker det i mig,
att jag väljer eller inte väljer.
Mitt futurum stiger allt närmare i presens:
Jag reser i morgon, eller
jag reser inte i morgon.

Detta är din presenslinje,
mitt presensbarn,
som ändå vill planera,
som om det inte vore fåfängt att planera
utan att även vara beredd att möta de händelser,
som ingen planerar.

Anna Rydstedt (1928-1994)   ur diktsamlingen Ett Ansikte


Och tänka sig: Anna Rydstedt hade en gång varit lärare och hade även jobbat med min gamla teaterförening Cirkelteatern.  Så där finns en liten länk... Synd att jag aldrig fick möjlighet att jobba med henne under de år jag var aktiv inom Cirkelteatern. Men då hade hon slutat som lärare.

Det heliga

Jag bad honom om 

att sitta stilla hos mig

och tala om Gud

Berätta om de heliga orden

som vilar i pilträden

Tala hjärta till hjärta

så att dagen skulle bli lång

längre än mina svarta nätter

Men han sa ingenting

han blundade som om

hans ögon bländats

Och jag kunde inte annat än

att dricka hans vackra ansikte

Men allt jag ville

var att känna

hans mun mot min 

En mytologisk poet

Det finns böcker... och böcker. Och författare och poeter. 
Några poeter är så speciella att de känns nästan overkliga, 

påhittade, som om de är komna ur en annan värld. 

Och ändå skriver de poesi som känns både självklar och enkel 

men samtidigt så främmande, så annorlunda. 

En sådan poet är portugisen Fernando Pessoa (1888-1935)

Pessoas poesi gör mig nyfiken. Han skapade sig flera identiteter och skrev poesi som 
är både vardagsnära och ibland så fjärran. 
Han skrev under flera namn: Alberto Caeiro, Alvaro de Campos, Ricardo Reis och han 
tillhör än idag de mest lästa och älskade poeterna i Portugal. 


Du mystiker, du ser en innebörd i allting.
För dig har allting en innebörd.
Det finns något förborgat i allt du ser.
Det som du ser ser du alltid så att du kan se någonting annat.

Men tack vare att jag har ögon enbart för att se med
ser jag för min del en frånvaro av innebörd i allting:
Jag ser den och känner mig nöjd, ty att vara något är att inte betyda något.

Att vara något är inte att låta sig tolkas.

Ingen människa är en ö

No Man is an Island, sa författaren José Saramago. Troligen inspirerad av John Donne.
Men i varje människa finns en tystnad vars innehåll är okänt för den som bär på den. Denna tystnad styr människans handlingar tillsammans med det medvetna jaget, vilket kan få dem att se motsägelsefulla ut.

Motsägelsefull är även portugisen José Saramago som erhöll Nobelpriset i litteratur år 1998, just för att han skrev om det motsägelsefulla i människan och att den verklighet vi lever i kan upplevas som mycket motsägelsefull.  Det han skriver kan kännas svårläst, en dialog kan plötsligt upplevas som en monolog, hans stil är så speciell att den emellanåt känns både tråkig och långsam. 
Det gäller att ha tålamod. Något jag själv önskar jag hade mer av...

"The possibility of the impossible, dreams and illusions, are the subject of my novels" säger Saramago:

"In one sense it could even be said that, letter-by-letter, word-by-word, page-by-page, book efter book, I have been successively implanting in the man I was the characters I created. I believe that without them I wouldn't be the person I am today; without them maybe my life wouldn't have succeeded in becoming more than an inexact sketch, a promise that like so many others remained only a promise, the existence of someone who maybe might have been but in the end could not manage to be." ( från Nobelföreläsningen 1998)

Men det var alltså engelsmannen John Donne (1572-1631) som var både präst och poet som skrev orden som blev så klassiska: 
"Ingen människa är en ö" ; "Alla är en del av någonting och varje gång en ny människa föds blir jag starkare för jag är en del av mänskligheten... varje människas död förminskar mig, ty jag är innesluten i mänskligheten; och sänd för den skull aldrig bud och fråga för vem klockan klämtar; den klämtar för dig".

Och en annan Nobelpristagare ( 1954) Ernest Hemingway (1899-1961) fascinerades av denna text och satte slutet som namn på en av sina succéromaner: Klockan klämtar för dig. Den romanen filmades med bl a Ingrid Bergman och Gary Cooper.

Så ser man hur den ene författaren inspirerar den andre och skapar nytt ur något som från början är en över fyrahundra år gammal text, troligen en predikan som John Donne skrev. Han blev berömd för sina litterära predikningar och gravtal.

Litteraturen ger liv.

Stockholm i mitt hjärta

Vår huvudstad. Min stad. Här har jag bott nästan hela mitt liv. Här känner jag mig hemma. Här har jag Skolkamrater, Arbetskollegor, Teatervänner. Jag bor i en underbar förort med goda grannar som finns där om man vill prata eller vill ha lite sällskap. Här finns så mycket värme och närhet. Det känns tryggt.

Så plötsligt händer det hemska- en galning kapar en lastbil och börjar en vansinnesfärd, dödar många och skadar ännu fler. Han skadar även alla oss andra. Och vi kan inte skydda oss från sådana saker som plötsligt bara händer.

Men oj vilken reaktion från stockholmarna; polisen är snabbt på plats och börjar sitt svåra jobb, ambulanspersonal likaså och medmänniskor öppnar sina hem för dem som inte tar sig till sina hem eftersom all kollektivtrafik stoppades under flera timmar. Jag blev alldeles varm av glädje. 

Det stavas KÄRLEK och det handlar om medmänsklighet och omtänksamhet.
Jag känner mig både stolt, glad och varm av de kärlekshandlingar som visades inne i city.
Vår polis är fantastisk som visade både omtanke och pondus mitt i katastrofen.