Tid och tankar

Den franske filosofen Henri Bergson  ansåg att den fysiska tiden bara är kvantitativ och inte lika viktig som den kvalitativa, den subjektiva, psykologiska tiden är. Den tid som även kan kallas "icke-rumsliga" tiden. Bergson ansåg även att minnet inte är konstant utan en subversiv rörelse, ett växelspel mellan människor som hela tiden själva förändras.

En spännande idé - och många författare har anammat detta.

Till exempel Marcel Proust  i "På spaning efter den tid som flytt" och så Virginia Woolf som skickligt använder sig av en teknik som Bergsons tankar om tid. Hon gör det i "Mot fyren" på ett mycket genialt vis, har jag insett efter flera omläsningar av boken.

Virginia Woolf lyckades med att förena olika idéer och hon använder allt i sitt skrivande. Hon satt inte fast i sin tids politik och estetik. Jag beundrar hennes spänstiga stil och förmågan att gestalta en människas personlighet även när hon experimenterar med sitt sätt skrivande. 

Tänk bara på romanen "The Waves"; där är det sex röster som berättar. Men kanske är det en enda person som agerar... så att allt egentligen är sju versioner av samma händelse.

Det jag beundrar hos Virginia Woolf är hennes förmåga att röra sig i olika miljöer, hur hon även kastade sig in i politiska diskussioner, utan att bry sig om dem som ansåg sig ha de rätta kunskaperna. Det berörde henne inte och hon glömde aldrig sitt konstnärskap och värnade om sin begåvning, trots att hon så ofta drabbades av psykiska sammanbrott. Hon var lika stark som hon var skör.
Och hon var en stor berättare av idéer och absolut ingen teoretiker. Hon följde ofta en känsla, en reaktion och var inte rädd för att flyga iväg i tankarna.
Det var som om hon visste att en dag skulle hon ändå ha rätt.