Nej, skriv presens, mitt barn
Låt inte futurum härja ditt presens.
Ingenting är ditt, visserligen,
men du lever i presens,
när du skriver din dikt,
då du äter ditt bröd
i ditt anletes svett,
mitt presensbarn.
Låt om möjligt imperfektum vara imperfektum:
Det som är borta.
Låt bara drömmarna i skimrande bilder
eller marans dunkla gestalter
ge dig det Då i ditt Nu,
som du kan bära,
Det räcker nu, mitt presensbarn.
Grubbla inte sönder dig på pluskvamperfektum:
Det hade skett.
Så skedde även detta
som en följd,
som de kloka alltid säger.
Eller: Därför skedde detta.
Orsakssökandets förbannelseäpplen!
Jag vet, att Evas äpple hette orsak
och att Adam bet en bitter bit konsekvens i äpplet.
Tror du inte det, mitt presensbarn?
Konditionalt presens är hederligt:
Om du far från Borgholm
så far jag från Mörbylånga,
och så möts vi då i Färjestaden.
Men konditionalt imperfektum är ohederligt:
Om han inte var född,
så hade han inte fört olyckan in i mitt liv.
Vad är detta för tal?
Att förnedra så sig själv!
Detta är presens:
Det har skett ett nyligen timat perfektum.
Nu sker det i mig,
att jag väljer eller inte väljer.
Mitt futurum stiger allt närmare i presens:
Jag reser i morgon, eller
jag reser inte i morgon.
Detta är din presenslinje,
mitt presensbarn,
som ändå vill planera,
som om det inte vore fåfängt att planera
utan att även vara beredd att möta de händelser,
som ingen planerar.
Anna Rydstedt (1928-1994) ur diktsamlingen Ett Ansikte
Och tänka sig: Anna Rydstedt hade en gång varit lärare och hade även jobbat med min gamla teaterförening Cirkelteatern. Så där finns en liten länk... Synd att jag aldrig fick möjlighet att jobba med henne under de år jag var aktiv inom Cirkelteatern. Men då hade hon slutat som lärare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar