Läsglädje

THE BEACH

East and ahead of the coast of North America, some thirty miles and more from the inner shores of Massachusetts, there stands in the open Atlantic the last fragment of an anchient and vanished land. For twenty miles this last and outer earth faces the ever hostile ocean in the form of a great eroded cliff of earth and clay, the undulations and levels of whose rim now stand a hundred, now a hundred and fifty feet above the tides. Worn by the breakers and the rains, disintegrated by the wind, it still stands bold. Many earths compose it, and many gravels and sands stratified and intermingled. It has many colours: old ivory here, peat here, and here old ivory darkened and enriched with rust. At twilight, its rim lifted to the splendour in the west, the face of wall becomes a substance of shadow and dark descending to the eternal unquit of the sea; at dawn the sun rising out of ocean gilds it with a level silence of light which thins and rises and vanishes into day.

Så börjar en underbar bok The outermoust House - A year of life on the great beach og Cape Cod (1928) av Henry Beston (1888-1968)

Jag fick boken i gåva av två amerikanska vänner, ett tack för att de fick låna min lägenhet i tio dagar när jag var på fjälltur uppe i Jämtland sommaren 2002. De hade kollat i mina bokhyllor och förstått att Thoreau var en favorit, och även på lilla bordet vid min säng låg Thoreau's Cape Cod (en bok jag ofta läste i just då) Och de ville överraska, så när de var tillbaka i Boston så kom ett paket.

Jag hade även fått hjortron från Hälsingland och fixat "mylta" samt köpt vaniljglass och skrivit på en lapp till vännerna om konsten att njuta: Varma hjortron till glassen. Det var första gången som de ätit hjortron och det var tydligen en stor härligt god upplevelse för dem. 
Min vän Charles skrev på ett kort: the best I ever tasted!

Ja så boken då: man får följa författaren Henry Beston 
som bodde i ett litet hus som låg på stranden av Cape Cod mot Atlanten. Utsatt för väder och vind. Beston hade först planerat att bo bara två veckor vid havet - men blev så fascinerad av både hav och natur att han beslöt sig för att stanna där ett helt år. För att följa naturens och årstidernas växlingar. Och det är en upplevelse att följa med honom och få ta del av det nära livet till naturen. Att klara av både stormväder och solheta dagar, uppleva hur allt hänger ihop och få njuta av det. Och växa inombords - Beston tog detta sabbatsår för att bearbeta sina egna upplevelser från första världskriget. Han skrev även många andra böcker och även sagor för barn.

"He was writing down his observations of the wind in the grass, the voice of the surf, the glittering stars, the faded bloom of the beach pea, the webbed impressions of a gull in the sand".

Huset som han byggt stod kvar i många, många år och blev ett utflyktsmål för många naturälskare. Men det förstördes i en våldsam vinterstorm år 1978.
Jag vet inte om det byggts upp igen, men det finns samlade minnen på en permanent utställning: 
http://blogs.capecodonline.com/cape-cod-henry-beston/