Hon framkallade korten själv och hon var så skicklig. Ett år så deltog hon i en fotoutställning här i Sthlm och då hade hon även några kort på mig med.
<<< Som detta, Inkan iförd basker och med håret strikt bakåtkammat. Det kändes lite märkligt att själv gå dit och titta och se sig själv bland en massa andra kort.
På något vis så väcker kortet gamla minnen -men även tankar. Vem var jag och vad ville jag och vad hände sedan?
Många drag i personligheten är ju bestämda av tidig inlärning och påverkan utifrån. Allt man sett, läst och hört om och som ska vara bra. Men allt var kanske inte så bra. Jag vet ju själv hur jag reagerat på vissa saker och även mot människor jag kommit i kontakt med.
Jag vet att jag kan koncentrera mig på saker och uppgifter jag tagit på mig och det har jag själv upplevt som positivt. Sedan är det ju en annan sak hur andra uppfattar mig. Även de är ju ett resultat av bland annat uppfostran och så vad deras liv har format. Jag tror ju att alla upplevt både goda och dåliga saker som påverkat mycket -utan att man tänker på det. Det är kanske en förklaring på varför vi reagerar olika och ibland tolkar varandra så märkligt.
Nå, mycket kan man själv göra; Om man medvetet funderar på vad man gör eller har gjort. Och ställa frågan "varför" till sig själv. Då kanske man nuddar vid det s.k. omedvetna eller undermedvetna. Koncentration kan framkalla både minnen av upplevelser man helt glömt och även öppna upp inombords för allt man har liksom vant sig vid och accepterat. Helt omedvetet. Hjärnan är en märklig kroppsdel - den styr ju hela ens 'jag'.
För mig betyder vänskap och goda relationer mycket. Det ger extra energi till livet och man både utvecklas och växer av goda relationer. Till och med vänskap via internet kan vara betydelsefull. Då är det orden och hur man uttrycker sig som ger det där lilla extra. Därute finns någon/några som man känner att det är något speciellt med. Egentligen är det inte så konstigt. Om man hade bott nära varandra så skulle kanske den relationen växa och bli betydelsefull. Och bli en fin och stimulerande vänskap.
I våra egna tankar har vi tydligen en stor tillgång till en stark kraft att påverka oss själva med. Men det gäller att vara medveten om det. Jag vet att jag själv drar mig undan när jag känner mig besviken eller blir bemött på ett sätt jag inte väntat mig. Då känns det som om någon bara hånskrattar åt mig. Jag känner mig så sårad. Och vet inte riktigt hur jag ska hantera den känslan. Det känns fruktansvärt jobbigt och jag vill helst gömma mig. Och samtidigt förstår jag inte vad som egentligen har hänt. Jag har ju inte sagt eller gjort något elakt.
Ibland är livet som en enda stor utmaning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar