Virginia Woolf (1882-1941) skrev "Ett eget rum", en essä som kom att påverka och förändra
synen på kvinnor som skriver. Att läsa essän är att få insikt och förstå hur viktigt skrivandet var för henne. Att bli tagen på allvar och att slippa bli jämförd med den tidens stora manliga författare.
Alla kan skriva. Mer eller mindre bra. Skrivandet fyller alltid en funktion. Det frigör känslor, släpper fram tankar och det ger stimuli. Det kan handla om att skriva sig fri och att få känna sig helad, och kanske även bekräftad.
För mig personligen har skrivandet alltid varit en säkerhetsdörr, ett sätt att återfå balans och bli av med tankar och känslor som kan kännas efterhängsna och tunga - men även ett sätt att få utlopp för fantasi, att skapa och glädjen över att se hur känslor, tankar, fantasi visualiseras. Skapandets lust.
Papper och en penna är allt som behövs - eller en blogg på internet...
Virginia Woolf växte upp i en stor familj, med 3 helsyskon och fyra halvsyskon. Hennes föräldrar hade båda varit gifta tidigare och hade tidigare barn. Dåtidens syn på kvinnor och utbildning präglade henne och besvikelsen över att ej tillåtas studera vid universitet. Hon sökte och fann kunskap i bokhyllorna istället. Barndomshemmet var trots allt stimulerande och syskonen stöttade varandra i sökandet efter intellektuell stimuli utöver det som fadern stod för.
Min allra första kontakt med Virginia Woolfs författarskap var genom boken "To the Lighthouse" som jag läste och skrev om när jag studerade på Birkagårdens Folkhögskola. Vår lärare i litteratur hade även ett inspelat (gammalt) radioprogram från BBC där Virginia Woolf berättade om sitt skrivande. Jag minns att hennes röst var mycket speciell och hennes engelska så speciell och perfekt och helt olik den röst jag kände från boken. Men boken tog jag till mitt hjärta och sedan började jag fylla på mitt "Woolf"-bibliotek.
Virginia Woolf var oerhört känslig och led ofta av depressioner, som hon kämpade sig ur tack vara sin make journalisten och författaren Leonard Woolf och sina närmaste. Men när andra världskriget bröt ut så upplevde hon allt som ett personligt angrepp på livet. Hon klarade inte längre av att leva med skräcken och oron och valde att ta självmord. Tyvärr - jag är övertygad om att hon fortfarande bar på oskrivna böcker inom sig.
Så småningom, på 70-talet, kom "Ögonblick av frihet" -dagboksblad för åren 1915-1941 och den tjocka boken grep tag i mig. Det gav en helare bild av författarinnan och hennes liv, umgänge och hennes behov av ett "eget rum" berörde mig djupt. På ett sätt kände jag igen mig i en del av hennes tankar. Behovet av en sorts skyddad sfär och samtidigt glädjen över vänner som man trivs med och känner sig trygg med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar