Tankespår

Att bara vara. Vara i stunden. Läsa en bok eller lyssna på ett musikstycke. Lyssna på naturen. Vila ögonen mot horisonten. Det är ett stort behov hos mig.
Detta med att ta en paus i vardagen. Kroppen talar om när det blir för mycket av allting. Då får ingen eller inget störa mig. 
Jag vet att många inte riktigt förstår vad jag menar när jag säger det. Så jag håller mig bara undan och skärmar av bullret från vardagen. Blir det för mycket krav och åsikter om hur man ska vara, ja då går jag undan. Väljer min egen plats att koppla av på.
Bland de skönaste upplevelserna är att till exempel gå ner till Vinterviken och bara njuta av närheten till naturen. Ströva utefter stranden och höra vattnets musik. Att sommartid gå stigarna mellan trädgårdsodlingarna, känna doften av jord och av det som växer. Alla dessa blommor. Det är glädje. Växtglädje. Sätta sig vid ett bord i caféträdgården med en kanelbulle och en kopp kaffe. 

Men även vintertid känner jag det där speciella när jag går där. Snön som ligger som ett täcke över alla trädgårdsland och där spår av fåglar och även större fyrbenta djur syns som tontecken. Harar som gjort glädjeskutt och dansspår efter rådjur. Det tunna istäcket som spricker upp på ytan av sjövattnet. Här kan man så påtagligt uppleva årets olika årstider. 



foton:  ©RobertS









En annan skön upplevelse är när jag sätter mig på bussen "Härjedalingen" för att resa upp till Jämtland. Genom bussfönstret vinkar byar, skogar och åkerfält till mig och jag känner den där bubblande känslan av glädje av att vara på väg.
Veta att jag har en tid att njuta av min gamla by och dess skönhet. Även om så mycket är förändrat och nytt - så kan jag fortfarande uppleva något som jag upplevt tidigare. 
Jag känner igen. 
Känslor väcks till liv.



Och som så ofta är det min yngste sons fotografier som skapar inspiration.