Poesi som verklighet

Alla har sin verklighet

Jag blåser såpbubblor mot himlen

Svävar sakta över en gräns

Under himlen flyger fågeltecken

Blandar sig med stjärnorna

På andra sidan vägen är förfluten tid

Början har vi redan glömt

Tittar jag så ser jag i en spegel

Vet inte vem jag nu är

Tankar vid frukostbordet

När dina fötter blir ömma -byt väg

Om din skugga inte följer dig -lämna den

Låt dina tankar och önskningar föras ut med vinden

Låt alla som behöver få skörda

Dessa ord kom en gång som en hälsning från min "syster vid havet" E-noor. 
Hon är inte min biologiska syster utan vi är själsliga systrar. Vi har varit vänner sedan barnsben, är lite lika även till utseendet så det finns folk som tagit fel och trott att hon var min riktiga syster. Till vår förtjusning så upptäckte hon, när hon släktforskade för många år sedan, att vi var släkt. Kanske är det generna som spelat in att just vi två hittade varandra så lätt. Hon känns som en syster.

Nå, jag tog orden till mitt hjärta. Hon förstod att just då behövde jag ord att reflektera över, ord att smaka på, ord att tänka på. Så att den livskris jag var i, snabbare kunde bearbetas. Det hjälpte.

Tanken är ett hjälpmedel. Med den kan man påverka sig själv och undvika att drunkna i spontana känslor. Hjärnan är en fantastisk förmedlare av händelser i den yttre världen och vi kan medvetet stanna upp, koncentrera oss på det som  orsakat ens reaktion, ens sätt att tänka, och då kan man även påverka sig själv att komma från det negativa som sätter krokben för en själv.

Tankar verkar både på det medvetna och det omedvetna planet - enligt de som forskat och sett hur både tankar och känslor påverkar ens sätt att vara. Och om man då medvetet går in för mer positiva tankar så händer något i kroppen. Alla sådana reaktioner kan hjärnforskare registrera och dra slutsatser av.

Och jag vet av egen erfarenhet idag hur vissa yogaövningar och koncentration på att stänga av tankar kan ge ett inre lugn och jag har ofta upplevt det som ett sorts inre reningsbad. Och en lugn miljö, en omgivning som inte kräver all uppmärksamhet är nog det enda yttre som just då är gott för själen.

Ibland är det skönt att "städa" ut det jobbiga man grubblar på och som man slösar energi på. Allt här i världen kan man inte själv ändra på. Då är det bättre att lämna, stänga en dörr bakom sig och vandra vidare.

Virusepidemier

Varför uppstår de med jämna mellanrum?

Ibland är de mindre farliga -men då och då är det epidemier som slår hårt mot människan. För c:a tio år sedan var det "svininfluensan" som snabbt spred sig över världen: de allra första sjukdoms-fallen upptäcktes då i Mexico - men spred sig snart världen. Jag minns att myndigheterna erbjöd vaccinering... men hur kunde de veta säkert att det var rätt vaccin mot just den epidemin?

Många blev svårt sjuka av vaccinet och drabbades hårt.

Själv vaccinerade jag mig inte, men var oerhört noga med hygien, tvättade händerna så fort jag varit ute bland folk och undvek folksamlingar och närhet. 
Och jag klarade mig från att bli smittad. Tack och lov.

En annan svår virusepidemi var "spanska sjukan"  som år 1918 snabbt spred sig världen över och den är nog den värsta som även drabbade Sverige hårt.  Namnet "spanska" är helt fel; sjukdomen spreds troligen genom kontakt med bland annat amerikanska soldater som våren 1918 skeppades runt till striderna på västfronten. Det var ju under första världskriget och hygienen var nog inte den allra bästa. Även då fanns rapporter om att en influensaliknande sjukdom härjade i Kina. Och amerikanska soldater vistades även i Asien. Kriget hade ju spridit sig. Man tror att minst 21 miljoner människor dog i sjukdomen. Kanske var det ännu fler.

Till Sverige kom "spanska sjukan" midsommarhelgen 1918 och snart hade den spridit sig över hela landet. Och av vad man vet idag så kom smittan från många olika länder, men här i Sverige började allt med att en person från Oslo var på besök hos släktingar i Skåne under midsommaren. Tydligen bar han på smittan, kanske han hade jobbat på någon båt med rutter till och från Asien? 

Och nu så är det dags igen och ett helt nytt virus. Som har sitt ursprung i Kina.
Tydligen är det ett land där virus lätt "uppstår"  Såg på TV hur man i Kina sålde kött utomhus i värmen och att där fanns t o m hundar hos dem som stod och skar upp kött... Så vidrigt. Jag hoppas och ber att man idag snart ska hitta vaccin och att man i asiatiska länder ser till att man får samma hårda lagstiftning på hur man handskas med matvaror och slakteriavfall som vi har i västvärlden. Tydligen slarvas det med detta. 

Just nu:
Jag undviker att åka T-bana eller buss. Undviker all form närkontakt med andra.  Tar ingen i hand och lever ganska isolerat just nu. Det känns ju lite trist. Tur att jag har internet och telefon. Viruset har kanske snart hela Stockholm i sitt grepp. Så många reser ju utomlands numera, både till Asien och så är norra Italien populärt. Har grannar som ofta reser dit ner på ferie. Just det känns lite osäkert - så jag måste hålla distans nu. Men det känns ensamt.

Vet man idag helt säkert på hur viruset uppstått och varför? 

Månhästen

Den blå hästen, månhästen dansar
Skrattar gnäggande i natten              
innan han försvinner bland träden
Lämnar dig ensam och längtande                

Hus vid havet
Pianomusik
Hus med öppna fönster

En man
Ett träd 

I trädet sitter en kvinna
hennes hus är fyllt av demoner
som jagat henne ut i natten

Hon äger månhästen

Ingen annan ser den
men hör klappret från hovarna

Men mannen hör 
han söker kontakt

Vem är kvinnan
Vems är hästen

Ett träd där längtan bor
Ett piano som gråter över
förlorade melodier 

Det var en gång i min ungdom

Gamla minnen och upplevelser dyker upp när jag tittar på gamla fotografier. Som dessa två - tagna av en god vän, Arne, när jag var på besök hos honom och hans fru på deras gård Solbacken i Bästås, Långaryd som ligger nära Halmstad. 
Arne med familj hade bott grannar med mig och vi fann varandra genom vårt läsande och intresse för litteratur. Vi lånade böcker av varandra och vi sällskapade till biblioteket för att låna böcker vi var nyfikna på. Arne jobbade på DN och hans hustru Britt var förskolelärare.

Arne utövade Yoga-meditation och lärde mig en del baskunskaper. Det var intressant för jag märkte ju hur positivt det var med att tömma hjärnan på allt, fokusera på t ex ett tänt ljus och bara slappna av, bara vara i nuet. 
Jag saknade dem när de beslutat sig för att flytta ut på landet, leva nära naturen och odla nyttigt.






De bjöd ner mig och det var tio dagar i deras sällskap som jag inte glömt.

I närheten fanns en kloster-verksamhet som hade öppna möten; Det var meditation under tystnad. En stark upplevelse som jag blev inbjuden att delta i. Munkarna bjöd även på vegetarisk middag med juice gjord på äpplen som de odlade.  Jag minns hur bra jag trivdes där och hur fri och rofylld jag blev efter bara någon dag.

Så fort tiden går och vi med den. Men den där västen med knytband har jag fortfarande kvar. Det händer att jag någon gång använder den. Och min lurviga frisyr? Ja den blev till för att det var "modernt" med lockigt rufs och jag ville ju hänga med i svängen. Men efter något år så klippte jag mig kort och då var lockarna borta.

Det villkorslösa hjärtat

Det finnes i morgenlyset bak åsene, de rosa skyene Det finnes i silhuettene de sirklende fuglene Det finnes langs steingatene forbi den gamle kirken Det finnes i Solen Det finnes på Månen Det finnes i hver drøm og når tilværelsen river dagen i to Det finnes i armene i hendene som griper og holder de lange kyssene de som aldri ender hvor tiden er et rom hvor hvert menneske er en stjerne Det finnes overalt Det betingelsesløse hjertet

Ole Horvli  >>>





Jag fick en så underbar dikt av norske poetvännen Ole Horvli, som jag kom i kontakt med för många år sedan via "Diktkammeret" - där han var en stor favorit. Han skriver på ett så speciellt sätt som tilltalar mig mycket. 
Ole Horvli arbetar annars med forskning vid vid Universitetet i Bergen på Institutet för Biovetenskap.

Ensam fågel

Natten spelar cellomusik
vi närmare oss stjärnorna

En broder vandrar vid havet
samlar ord och toner
En syster målar tavlor i blått
men kallar dem gröna

Träden viskar till varandra
om ensamma själar
Tröstar ensam fågel
som sjunger sorgset

Någon har plockat 
rosorna i parken
Jag har längtan inom mig
tomhet i mina händer

Plötsligt är allt så nära
Alltför nära


(omarbetad dikt från 2006)

Livets träd

Trädet. 
Det står där som en jätte. Lummigt  och härligt grönt.

Grönt rimmar på skönt.

Trädet markerar sin plats, vill ha stort utrymme för att må bra.

Träden är våra vänner, de ser till att vi andas frisk luft och bjuder oss 
alla på naturliga konstutställningar.

Tänk alla träd som funnits i många generationer, träd som våra förfäder också njutit av och pysslat om.

Krama ett träd - och du känner att det är livgivande.
Det står där som en trogen vän. 

  
                                                      foto:  ©RobertS.

En Diktkammer-ven

För många år sedan deltog jag ofta på en norsk diktsida, "Diktkammeret" och där poeten Helge Torvund gav råd och tips om diktskrivande och förklarade varför. Jag lärde mig en hel del om skrivande av poesi under de åren jag deltog. Jag fick många diktvänner där och en del av dem kom så småningom ut med egna diktböcker. 



En av deltagarna jag minns med glädje heter Jan I. Sørensen >>>>>>>>

Han debuterade 2013 med diktboken "Ingenstedet" och år 2014 kom hans diktbok nummer två ut: "Stige opp mot en tom himmel"  som jag fick med posten. 
Minns ännu hur spänd jag var på att läsa honom i en bok. Bara hans poesi. Och det blev verkligen en fin överraskning - insåg direkt att Jan var en Poet med stort P.  Jag skrev om det då på min blogg

Det är flera av deltagarna som har gett ut egna böcker sedan den tid jag deltog på Diktkammeret. Och många är verkligen otroligt fina poeter. Hittade nyligen en sida där en del "kammer"-poeter" lägger ut dikt och se: bland annat min diktvän Jan I. Sørensen.

Så jag lägger ut en av hans fina dikter här:

Du kan se ham der tomlene krysser hverandre

du kan se ham på klippene ved Dover
han bygger stillaser av fyrstikker

han er et grått papirskip
en mislykket dragedreper

han sitter på gulvet i rommet sitt
hører vinden tenne den første fyrstikken

du kan se ham i speilet
han rensker ansiktet sitt for enhver likhet

(ur boken «Stige opp mot en tom himmel»)

Droppar av liv...

Regn i klasar, plötsligt och drivande.
En vandrare drar upp genom Illmandalen. Läppjar på regnet. Noterar: Det är av god årgång, friskt och fylligt.
En kåre går som en skälvning över de långsträckta Illmantjärnarna, sänder en serie krusningar trippande nedströms.
Sen är det bara vandraren och regnet. Tjärnarna, som stigen följer, upphör att finnas som självständiga vatten, blir ett med vätan som fyller luften -rasslande tät, ett kosmos av tumlande vattenklot.
Vandraren tar emot den sköljande svalkan som ett sakrament. Känner andakten i ett drivande regn.
Efter en stund spricker molnen och släpper fram några ljusknippen. Luften blir silvrig, det lättande regnet en gardin av glänsande trådar. 
Genom gardinen syns tjärnarna åter.
Så försvinner regnet ner genom dalen med ett långt eko efter sig.
Vandraren söker sig vidare genom en droppande, gurglande, pånyttfödd värld.

Text ur Rolf Edbergs "Droppar av vatten Droppar av år". 

En bok som skildrar en vårvandring i de norska fjällen, och som stryker under vikten av vatten, regn i vår värld. Vi kommer ur vatten och är helt beroende av vatten. Det är livets rot.

Rolf Edberg (1912-1997) var politiker, journalist, var med i bildandet av FN samt var en av anordnarna av FN:s första miljökonferens i Stockholm år 1972 och invald ledamot av Vetenskapsakademin år 1976. 
Han var en mycket omtyckt politiker som även var ambassadör i Norge samt sedan landshövding i Värmland och han var en av de första som slog larm om vår moderna tids hot mot miljön.  Tidigt insåg han att vårt sätt att leva och konsumera måste ändras för att ge våra barn en framtid som ej var destruktiv.

Rolf Edberg var även författare.
De första av hans böcker jag läste var "Spillran av ett moln" och "Vid trädets fot", och de gjorde att mitt intresse för vår miljö växte och jag ville veta mera om hur vi människor orsakat så mycken skada.
Idag inser jag hur rätt han fått i sina varningar.
Och idag så är det viktigt att vi tar alla varningstecken på allvar, och lever så nyttigt och naturnära som vi kan. Folk borde förstå att ganska mycket av det som konsumeras är onyttigt och inte livsviktigt. Alla borde stanna upp och tänka på hur de lever. Vår jord är hotad av gifter, avgaser och onödiga uppfinningar samt av alla maktgalna män (- det är mest män!) 

Å du vinterland....

Min syster vid havet, enoor, njuter av snö i vårt broderland Norge och mejlade mig ett foto. Ett helt ljuvlig foto av mjuk snö. Så vackert att titta på och tänka på hur det känns att ta snö i handen och kanske göra en snöboll - och kasta för att se hur långt man når. Jag minns snöbollskrigen vi hade i skolan- haha -det var kul när man lyckades placera en stor boll rakt i ansiktet på någon av de busiga killarna. Men inte så kul när man själv blev mosad.

Och plötsligt kom jag att tänka på en gammal schlager:

Snötäckt ligger nu ett land
Under månbelysta nätter
Frosten strör med givmild hand
Gnistrande kristaller över vida slätter
Hej, mitt vinterland, nu är jag här
Nu biter frosten i min kind ty kall är kvällen
Hej, mitt vinterland, se månen där
Den lyser kyligt trind på mörka himlapällen
Bjällrans klang nu friden stör
När vi genom skogen kör... osv...

Jag njuter av bilden och kollar på termometern här: +9 grader. Men just nu ler en nästan rund måne mot mig och jag tröstar mig med den. 

2020

Så blev det ett nytt år igen och det "ska vi fira"... Även om vädret är upp och ner och det fortfarande känns som höst. MEN, nu är vi på väg mot våren, mot livet som grönskar och blommar.
Jag önskar alla det bästa -även mig själv och glöm inte: 
nu blir dagarna längre och ljusare. Tänk, så skönt att slippa mörkret.

Snart snart kan vi vandra ut i naturen  titta efter vårblommor och uppleva att fåglarna stämmer upp lovsånger till natur och liv.