För mig är skrivandet att tydliggöra, att våga se det som jag annars inte skulle våga se, som jag skulle tränga undan och "glömma"; allt som inte syns tydligt är ett hot. Tystnaden, den förstummade tystnaden är ett hot, inte bara för den som tiger, utan också för omgivningen som inte vet vad tystnaden innebär. Jag skulle också kunna säga att detta att skriva är att ge namn åt det namnlösa. För allt som vi inte vågar tala om, inte vågar nämna, allt det är namnlösheter. Och alla som i tysthet går och bär bördan av rädsla och ensamhet, de är namnlösa, anonyma, osynliga.
Därför är det så viktigt att vi ser varandra, tar varandra på allvar, talar med varandra och gör oss tydliga för varandra. Där fyller kvinnorörelsen och den nya kvinnolitteraturen en stor uppgift. För det är ju så, att det är främst kvinnorna som är osynliga i vårt samhälle.
ur Mitt porträtt av mig -Tidningen VI, nr 49, 1977
Siv Arb (1931-2015)
Det hände mycket under en period från 1970 och framåt.
Min generation gjorde "uppror" och samhället började förändras så att alla kvinnor kunde studera, bilda familj, skapa sina egna liv och känna att de själva tog ansvar samt att många män började förändra sina liv på ett positivt vis och tog sitt ansvar delat med kvinnorna.
Jag minns det som enbart något positivt och jag vet att allt som då hände påverkade mig och mitt behov av frihet. Plötsligt vågade jag ta de kliv jag drömt om och allt kändes underbart. Jag skrev, fick en del publicerat, och började studera igen samt hittade fram till teatern som fick mig att både mogna och växa.
Allt bara bubblade upp igen nu när jag hittade igen ett foto av mig med basker. Baskern har jag kvar och använder den ofta. Den är en del av mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar