Om detta med skapande

Omedvetenheten, det vill säga det tillstånd då det

undermedvetna arbetar för högtryck, medan medvetandet slumrar, är något vi alla känner till. Alla har vi erfarenhet av vad det omedvetna uträttar i vårt dagliga liv. Ponera  att ni har haft en intensiv dag som turist i London. Kan ni säga vad ni har sett och haft för er, när ni kommer hem? Är det inte ett enda konturlöst virrvarr alltsammans? Men sedan ni vilat er lite och fått tillfälle att koppla av och se på någonting annat, stiger de vyer och ljud och yttranden som ur er synpunkt varit intressantast liksom självmant upp till ytan och stannar kvar i minnet, under det att det oväsentliga sjunker i glömska. Likadant är det med diktaren. Efter en arbetsam dag, då han strövat omkring, sett så mycket som möjligt, upplevt så mycket som möjligt och kastat ner otaliga anteckningar i minnets bok, blir diktaren - om han kan - omedveten. I själva verket arbetar hans undermedvetna för högtryck, medan medvetandet slumrar. Efter en stund lyfter så slöjorna, och där ligger det han vill skriva om förenklat och ordnat. Ger vi en alltför subtil tolkning åt Wordsworths berömda ord om den känsla som spirar ur stillhet, ifall vi drar slutsatsen att han med stillhet menade att en diktare behöver bli omedveten innan han skapar?

Ur Det lutande tornet av Virginia Woolf
( på svenska 1952 Tre essayer i översättning: Per Erik Wahlund,)