Corona

Kanske hoppades vi och vill även tro att det hemska inte skulle drabba oss. Vi ville tro att vi lever i trygghet och frihet. Men nu har en verklighet ramlat över oss- och det är inget vi trott skulle kunna hända idag. När vi alla lever i ett gott land. I ett samhälle där vi så lätt kan söka och få hjälp och goda råd. MEN, nu gungar det under våra fötter. Det känns både osäkert och hotfullt.

Vi var som barn mellan dagar och nätter - lekte, levde våra liv och sov så gott. 
Det kallas trygghet.

Det där viruset... som hotar din kropp, ditt liv och vars namn låter så kungligt. Det kommer in i din kropp, i din mun, i ditt liv som en giftig fluga och den hotar med döden för att få sin vilja fram.

Dag efter dag ökar antalet konstaterade fall av corona i Stockholm. Regionen är den delen av Sverige med störst smittspridning och flest dödsfall. Totalt har runt 500 personer konstaterats vara drabbade och minst fem patienter har dött.

Stockholm i mitt hjärta. 

Det smärtar. Hur många fler ska drabbas, hur många fler ska lämna livet.

Nu höjs röster för att sätta hela Stockholmsområdet i karantän.

Och mitt i allt så poppar minnen upp av anhöriga och vänner som lämnat liv. Jag tänker: de slapp uppleva detta. Min bror vars hjärta plötsligt slutade slå, mina vänner M-L och Lena;  kära vänner som inte längre finns. 

M-L:s hjärta tog också slut och Lena omkom i en stugbrand. Allt hände så oväntat och så snabbt och jag sörjer fortfarande dem alla.
De lever alla inom mig och jag höjer mitt glas för dem!

Men tiden räknar på sitt radband, pärla efter pärla rullas förbi med darrande händer och tysta frågor. Nästa?