Vi diktar våra liv

Berättat har vi alltid
om vårt kosmiska äventyr
Från början vid elden om kvällarna
när det farliga var gömt i mörker

Sedan började vi knacka i sten
och rista i trä om våra resor
till helt nya upplevelser
bland bergen och över haven

Och när papper och penna
låg på bordet framför oss
kunde vi äntligen skapa
de böcker vi länge saknat

Vi diktar våra liv och om jorden
skriver om kärleken och sorgen
Vi skapar nya hav och berg
och vårt eget universum

Heja Norge!

Svenska Akademien har tildelt Dobloug-prisen 
for 2018 til Helge Torvund og Vigdis Hjorth. 

Två fina norska poeter som jag läst och läser med glädje. Båda kan jag rekommendera med varmt hjärta.  Så det här var en fin nyhet att läsa: 

https://www.forfatterforeningen.no/artikkel/dobloug-prisen-til-torvund-og-hjorth

Och så fint att Svenska Akademin hyllar dessa två. Ett mycket bra samarbete över gränsen. Trevligt att läsa efter allt annat tjafs och bråk som utspelats nu  under våren mellan medlemmar i akademin. Jag tycker att man idag borde välja in både yngre och kanske bättre representanter till de aderton. Plocka bort de gamla gubbarna! De lever i fel årtionde och hänger inte med.

Bärnsten

I ett diktat landskap
Hörs ingen röst

Att känna samhörighet
kan betyda tystnad

Bärnsten på fönsterbrädan
Fångad tid som inte finns

Sommarkväll i maj månad

Det är skönt att vandra i skymningen - allt är så vackert och det är något speciellt som känns. Det är inte bara ord. Även om ensamliv känns trist så måste man acceptera att så här är det. Hade gärna tackat ja till ett glas vin på Kvarterskrogen i trevligt sällskap. Men vem? Jag tackade ja en gång, en granne på gården bjöd flott. Vinet var gott, men insåg att just den grannen var helt fel -han visste inte ens vem Tomas Tranströmer var! 

Jag tar ofta en lång motionspromenad i skymningen, när allt som är delar av dagens liv lugnat ner sig. Ikväll kändes det ovanligt tyst och lugnt på min runda.  Men koltrasten sjunger. 
En sitter just nu i ett träd på min gård och en satt i parken och ännu en uppe vid Telefonplan, det kändes som att vandra med musik. Ingen koltrast låter som en annan- de verkar alla ha egna tonsättningar.

Skymning. När solen nyss vandrat nedanför horisonten. Det är som om naturen tar en liten paus. Allt så stilla.

Och den här vackra dikten av Pär Lagerkvist kom i mina tankar. 

Jag läser den, känner orden. Allt känns så speciellt. Vi tänkande, kännande varelser som utvecklats så enormt att vi kan formulera våra tankar i ord, våra känslor i ord, uppfinner och skapar maskiner, flyger runt i rymden och vet så mycket om allt det vi kallar kemi och fysik.... vi alla kan nog känna den starka vemodiga känslan av att allt som är, är bara för en kort stund. Vad är ett liv - som en eldflugas korta flykt (som en klok indian uttryckte sig)


Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, 
över markens hus

Allt är ömhet, allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet människan som lån

Allt är mitt, och allt skall tagas ifrån mig
inom kort skall allting tagas från mig
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra -
ensam, utan spår

Törst

foto: ©RobertS

Vatten sjunger sitt budskap

över mina händer

som stänker glädje

till rosorna

De slokar i hettan

Tyst och stilla

inte ens koltrasten

orkar sjunga

Bara havet spelar

en spröd melodi

Lyssna!

Syrendoftsnätterna är snart förbi

Det skapade Ordet

Den eviga dialogen
som människan fört med en Gud

Den började med en gest
som befallde ljuset
Av jord skapades en man

Sedan kom insikten
att det inte var gott
för den ensamme

Så formades kvinnan
av mannens revben
enligt den gamla boken

Men vi känner inte 
författaren som skrev

Samvetet skulle bli Edens fall
När den förbjudna frukten
gjorde oss lika gudarna

Därute i det stora oändliga svävar 
delar av det som vi alla skapats av

Mellan hägg och syren

Nu är den tid då allting händer, häggen blommar och syrenknopparna slår snart ut. Vårvärmen skapar sommar och Stockholms vatten glittrar av glädje.  Det är upptäcktens tid, den ena vårblomman efter den andra kikar mot solen och jag förstår skomakaren som stängde sin butik mellan just hägg och syren.
Och ute på min gård sjunger koltrasten både dagtid och kvällar.







I Skåne har solen landat i rapsfälten och att sitta tillbakalutad i en stol och njuta av allt är skönt. Lika skönt som att ta en promenad och återupptäcka naturen. Jag får Evert Taubes vackra men underfundiga hyllning till sommaren i mina tankar. Så fint skrivet och den säger ju allt om hur man känner när naturen börjar blomstra. Även om verkligheten visar sig vara hård och maktens människor inte verkar bry sig.

För tyvärr, så är det ju så att krig, politik OCH pengar håller på att förstöra vår jord.

foton:  ©RobertS

Här är den sköna sommaren

Text: Evert Taube

Jag sjöng vid bondens knut
nu är sommaren här
Det är våren som är slut
svara bonden så tvär
Djupt gick tjälen här i nord
och sanna mina ord,
det är krig och politik som har fördärvat vår jord!

Jag sjöng för handelsman
där han stod i butik
Se nu blommar ju din strand
och nu glittrar din vik
Men han svarade burdus
Ja du går i glädjerus,
men se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus

Då gick jag ner till strand
där låg skutan förtöjd
Se goddag på dig sjöman
Hör du fåglarnas fröjd
Gökar gala här i land
under solens höga brand
Men han svarade Jag seglar till ett varmare land.

Jag gick i aftonsång
för att höra Guds ord
När jag står i kyrkans gång
hör jag kyrkherrens ord
Satan följer dina spår
höst och vinter och vår
och han jagar dig om sommaren i blommande snår

Då sprang jag ut på ängen
där mandelblom står
och då ser jag lilla Karin
till brunnen hon går
Och då ropar hon till mig
ja på blommande stig
Se här är den sköna sommaren som jag har lovat dig

Meny för själen

Smakar som livet
al dente

Livsmod
Gemenskap
Glädje

Vemod
Ensamhet
Allvar

Sex sviter en hel vecka
med solocello i sammet

En för varje dag

Skimrande som salta ostron
med smak av hav och evighet

Den sjunde dagen
serveras harmoni
Bach i mitt hjärta
för den som hungrar

All vår början...

Hur en bok, en roman eller novell börjar kan göra mig extra nyfiken och fylld av läslust. Det är som om de första orden, första stycket säger "välkommen in" och jag vill bara fortsätta läsa. Det är en hel del böcker som jag upplevt så och jag har aldrig blivit besviken. Har valt ut några favoriter som jag fortfarande känner det där extra när jag läser hur böckerna börjar. Och då läser jag mer än gärna boken en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Det är som om jag alltid upptäcker och upplever något nytt i texten, i berättelsen.

Mot fyren av Virginia Woolf:
"Ja, naturligtvis, om det är vackert i morgon", sade mrs Ramsay. "Men du måste vara uppe med tuppen" tillade hon.
Hos hennes son väckte dessa ord en sällsam glädje, som om saken nu vore avgjord, som om färden alldeles säkert skulle äga rum och det under som han tyckte sig ha drömt om i åratal skulle vara inom räckhåll efter en natts mörker och en dags seglats. Eftersom James Ramsay redan vid sex års ålder tillhörde den stora klan av människor som inte kan hålla den ena känslan skild från den andra utan alltid måste låta framtidens sorger och fröjder kasta sin skugga över det som sker i nuet, eftersom för dem minsta vridning på sinnesrörelsernas hjul redan i den tidigaste barndomen äger makt att utkristallisera och nagla fast det ögonblick varmed sorgen eller lyckan är förbundna, fick för honom, där han satt på golvet och klippte bilder ur en katalog från Army &  Navy Stores, bilden av ett isskåp en himmelsk glans av glädje.


Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Márquez:
Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buenda påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen. Macondo var då en by på tjugo hus av lera och vildbambu byggda på stranden av en flod med genomskinligt vatten som störtade ned genom en bädd av blankspolade stenar, vita och enorma som förhistoriska ägg. Världen var så ny att många saker ännu saknade namn och för att nämna dem måste man peka på dem med fingret. Varje år i mars månad reste en zigensk familj i trasor sitt tält invid byn för att med ett hiskeligt larm av visselpipor och pukor förkunna de senaste uppfinningarna. Först kom de med magneten. En korpulent zigenare med yvigt skägg och sparvhänder som presenterade sig under namnet Melquiades höll inför allmänheten en skakande uppvisning av vad han kallade de macedoniska alkemisternas åttonde underverk. 


Glaskupan av Sylvia Plath:
Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York. Jag är fånig med avrättningar. Tanken på att avrättas i elektriska stolen ger mig kväljningar, och det var det enda tidningarna skrev om - feta rubriker stirrade mot mig i varje gathörn och vid varenda unken, jordnöts-osande tunnelbanehåla. Det hade ingenting med mig att göra, men jag kunde inte låta bli att undra över hur det kändes att brännas levande längs med nerverna.
Jag föreställde mig att det måste vara det värsta i världen.
New York var illa nog. Den falska, lantliga fuktiga friskhet som på ett eller annat sätt smög sig in under natten dunstade bort strax före nio på morgonen som efterklangen av en ljuv dröm. Som grå hägringar skälvde de heta gatorna i solen längst ner på botten av sin granitkanjon, biltaken kokade och glittrade, och de torra, askliknande dammet blåste in i mina ögon och ner i halsen på mig.

Anna Karenina av Leo Tolstoy:
Alla lyckliga familjer är varandra lika., men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.
Hos Oblonskijs hade allt i huset kommit i olag. Frun hade reda på att mannen hade ett förhållande med en fransk guvernant som varit i deras tjänst, och hon hade meddelat sin man att hon inte kunde leva i samma hus som han. Detta orostillstånd hade nu varat i tre dagar och verkade  plågsamt både på makarna själva och på övriga familjemedlemmar och tjänstefolket. Alla i huset kände att det inte var någon mening med deras samlevnad, att folk som tillfälligt råkat ihop på vilket värdshus som helst hade mer gemensamt än de, familjen Oblonskijs medlemmar och husfolk. Frun lämnade aldrig sina rum, herrn hade på tre dagar inte varit tillsammans med de sina och barnen sprang runt som bortkomna i huset. Den engelska sällskapsdamen hade blivit osams med hushållerskan och skrivit ett brev till en väninna och bett henne att hon skulle försöka skaffa henne en ny anställning. Kocken hade redan i går, just vid middagstiden, gett sig iväg ut huset. Och kökspigan och kusken hade sagt upp sig.


A Moveable Feast av Ernest Hemingway
Then there was the bad weather. It would come in one day when the fall was over. We would have to shut the windows in the night against the rain and the cold wind would strip the leaves from trees in the Place Contrescarp. The leaves lay sodden in the rain and the wind drove the rain against the big green autobus at the terminal and the Café des Amateurs was crowded and the windows misted over from the heat and the smoke inside. It was a sad, evilly run café where the drunkards of the quarter crowded together and I kept away from it because of the smell of dirty bodies and the sour smell of drunkenness. The men and women who frequented the Amateurs stayed drunk all of time, or all of the time they could afford it mostly on wine which they bought by half-litre or litre. Many strangely named apéretifs were advertised, but few people could afford them except as a foundation to build their wine drunks on. The women drunkards were called poivrottes, which meant female rummies.


A Moveable Feast har också bland de finaste slutrader, som jag föll för första gången jag läste boken:

There is never any ending to Paris and the memory of each person who has lived in it differs from that of any other. We always returned to it no matter who we were or how it was changed or with what diffeculties, or ease, it could be reached. Paris was always worth it and you received return for whatever you brought to it. But this is how Paris was in the early  days when we were very poor and very happy.

Min stad

Jag känner leendet 

från den som skrev det vackra

om alla våra hus

om glittret över Strömmen

och båtarna, fåglarna och människorna

Vad staden är vacker just idag

när ljuset återvänder

varje morgon

Aprilvår

Naturen spelar cellomusik

Vi närmar oss stjärnorna

Träden viskar till varandra

om föräldralösa själar

Tröstar ensam fågel

som sorgset sjunger 

Plötsligt är allt så nära

Alltför nära

foto:  ©RobertS

Förväntan

Jag ser honom. Långt borta bland en massa människor. Trängseln är stor, det känns obehagligt med alla knuffar och att alla har så bråttom. Som om de inte skulle hinna med livet, att leva. Varför denna jäkt? Men jag fokuserar på honom, ser att han sänker huvudet som för att lyssna på någon. Hans vackra ansikte. Han ler, han pratar med någon, nickar och skrattar. Jag står helt stilla, vill att han ska se mig. Vill att han ska le så där mot mig. Även om jag  står där bland alla dessa stressade som går förbi, en del ser hastigt på mig, kanske undrar de varför jag står där så stilla, undrar kanske vem jag är.
Men vem skulle kunna förstå att jag väntar på en älskad man. Vem skulle veta eller förstå. 
Ingen vet vem jag är.
Så plötsligt står han framför mig, lite orakad och ser trött ut i ögonen. Han rör lätt vid min arm. Jag förstår på en gång vad han vill säga. Jag ser det i hans ögon innan han vänder blicken ner mot golvet och mumlar något. Jag ser den han har vid sin sida. Ett leende ansikte. Nyfiket och säkert.
Åter blir jag det lilla barnet, ihålig och rädd. Oförmögen att prata. Rädd att säga något fel, något opassande. Jag är ledsen - säger han lågt. 
Jag vill inte höra mer, och han hindrar mig inte när jag går. En kort stund är jag inte säker på vad som hänt. Ser snabbt tillbaka, han står där och pratar ivrigt med kvinnan som han kom tillsammans med. Anar att han försöker förklara vem jag är. Jag vet att han står där och ljuger. Jag kan se det på hans kroppsspråk.
Jag går ut från tågstationen. Ut i friska luften. Behöver andas djupt för att få kontroll över min reaktion. Hur kunde jag tro att han kände samma nyfikenhet som jag? Hur kunde jag tro att han kom för att träffa mig? Hur kunde jag...
Utanför, på trottoaren sitter en man och spelar flöjt. 
Jag hör melodin. Men jag lyssnar inte.