Förväntan

Jag ser honom. Långt borta bland en massa människor. Trängseln är stor, det känns obehagligt med alla knuffar och att alla har så bråttom. Som om de inte skulle hinna med livet, att leva. Varför denna jäkt? Men jag fokuserar på honom, ser att han sänker huvudet som för att lyssna på någon. Hans vackra ansikte. Han ler, han pratar med någon, nickar och skrattar. Jag står helt stilla, vill att han ska se mig. Vill att han ska le så där mot mig. Även om jag  står där bland alla dessa stressade som går förbi, en del ser hastigt på mig, kanske undrar de varför jag står där så stilla, undrar kanske vem jag är.
Men vem skulle kunna förstå att jag väntar på en älskad man. Vem skulle veta eller förstå. 
Ingen vet vem jag är.
Så plötsligt står han framför mig, lite orakad och ser trött ut i ögonen. Han rör lätt vid min arm. Jag förstår på en gång vad han vill säga. Jag ser det i hans ögon innan han vänder blicken ner mot golvet och mumlar något. Jag ser den han har vid sin sida. Ett leende ansikte. Nyfiket och säkert.
Åter blir jag det lilla barnet, ihålig och rädd. Oförmögen att prata. Rädd att säga något fel, något opassande. Jag är ledsen - säger han lågt. 
Jag vill inte höra mer, och han hindrar mig inte när jag går. En kort stund är jag inte säker på vad som hänt. Ser snabbt tillbaka, han står där och pratar ivrigt med kvinnan som han kom tillsammans med. Anar att han försöker förklara vem jag är. Jag vet att han står där och ljuger. Jag kan se det på hans kroppsspråk.
Jag går ut från tågstationen. Ut i friska luften. Behöver andas djupt för att få kontroll över min reaktion. Hur kunde jag tro att han kände samma nyfikenhet som jag? Hur kunde jag tro att han kom för att träffa mig? Hur kunde jag...
Utanför, på trottoaren sitter en man och spelar flöjt. 
Jag hör melodin. Men jag lyssnar inte.