All vår början...

Hur en bok, en roman eller novell börjar kan göra mig extra nyfiken och fylld av läslust. Det är som om de första orden, första stycket säger "välkommen in" och jag vill bara fortsätta läsa. Det är en hel del böcker som jag upplevt så och jag har aldrig blivit besviken. Har valt ut några favoriter som jag fortfarande känner det där extra när jag läser hur böckerna börjar. Och då läser jag mer än gärna boken en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Det är som om jag alltid upptäcker och upplever något nytt i texten, i berättelsen.

Mot fyren av Virginia Woolf:
"Ja, naturligtvis, om det är vackert i morgon", sade mrs Ramsay. "Men du måste vara uppe med tuppen" tillade hon.
Hos hennes son väckte dessa ord en sällsam glädje, som om saken nu vore avgjord, som om färden alldeles säkert skulle äga rum och det under som han tyckte sig ha drömt om i åratal skulle vara inom räckhåll efter en natts mörker och en dags seglats. Eftersom James Ramsay redan vid sex års ålder tillhörde den stora klan av människor som inte kan hålla den ena känslan skild från den andra utan alltid måste låta framtidens sorger och fröjder kasta sin skugga över det som sker i nuet, eftersom för dem minsta vridning på sinnesrörelsernas hjul redan i den tidigaste barndomen äger makt att utkristallisera och nagla fast det ögonblick varmed sorgen eller lyckan är förbundna, fick för honom, där han satt på golvet och klippte bilder ur en katalog från Army &  Navy Stores, bilden av ett isskåp en himmelsk glans av glädje.


Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Márquez:
Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buenda påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen. Macondo var då en by på tjugo hus av lera och vildbambu byggda på stranden av en flod med genomskinligt vatten som störtade ned genom en bädd av blankspolade stenar, vita och enorma som förhistoriska ägg. Världen var så ny att många saker ännu saknade namn och för att nämna dem måste man peka på dem med fingret. Varje år i mars månad reste en zigensk familj i trasor sitt tält invid byn för att med ett hiskeligt larm av visselpipor och pukor förkunna de senaste uppfinningarna. Först kom de med magneten. En korpulent zigenare med yvigt skägg och sparvhänder som presenterade sig under namnet Melquiades höll inför allmänheten en skakande uppvisning av vad han kallade de macedoniska alkemisternas åttonde underverk. 


Glaskupan av Sylvia Plath:
Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York. Jag är fånig med avrättningar. Tanken på att avrättas i elektriska stolen ger mig kväljningar, och det var det enda tidningarna skrev om - feta rubriker stirrade mot mig i varje gathörn och vid varenda unken, jordnöts-osande tunnelbanehåla. Det hade ingenting med mig att göra, men jag kunde inte låta bli att undra över hur det kändes att brännas levande längs med nerverna.
Jag föreställde mig att det måste vara det värsta i världen.
New York var illa nog. Den falska, lantliga fuktiga friskhet som på ett eller annat sätt smög sig in under natten dunstade bort strax före nio på morgonen som efterklangen av en ljuv dröm. Som grå hägringar skälvde de heta gatorna i solen längst ner på botten av sin granitkanjon, biltaken kokade och glittrade, och de torra, askliknande dammet blåste in i mina ögon och ner i halsen på mig.

Anna Karenina av Leo Tolstoy:
Alla lyckliga familjer är varandra lika., men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.
Hos Oblonskijs hade allt i huset kommit i olag. Frun hade reda på att mannen hade ett förhållande med en fransk guvernant som varit i deras tjänst, och hon hade meddelat sin man att hon inte kunde leva i samma hus som han. Detta orostillstånd hade nu varat i tre dagar och verkade  plågsamt både på makarna själva och på övriga familjemedlemmar och tjänstefolket. Alla i huset kände att det inte var någon mening med deras samlevnad, att folk som tillfälligt råkat ihop på vilket värdshus som helst hade mer gemensamt än de, familjen Oblonskijs medlemmar och husfolk. Frun lämnade aldrig sina rum, herrn hade på tre dagar inte varit tillsammans med de sina och barnen sprang runt som bortkomna i huset. Den engelska sällskapsdamen hade blivit osams med hushållerskan och skrivit ett brev till en väninna och bett henne att hon skulle försöka skaffa henne en ny anställning. Kocken hade redan i går, just vid middagstiden, gett sig iväg ut huset. Och kökspigan och kusken hade sagt upp sig.


A Moveable Feast av Ernest Hemingway
Then there was the bad weather. It would come in one day when the fall was over. We would have to shut the windows in the night against the rain and the cold wind would strip the leaves from trees in the Place Contrescarp. The leaves lay sodden in the rain and the wind drove the rain against the big green autobus at the terminal and the Café des Amateurs was crowded and the windows misted over from the heat and the smoke inside. It was a sad, evilly run café where the drunkards of the quarter crowded together and I kept away from it because of the smell of dirty bodies and the sour smell of drunkenness. The men and women who frequented the Amateurs stayed drunk all of time, or all of the time they could afford it mostly on wine which they bought by half-litre or litre. Many strangely named apéretifs were advertised, but few people could afford them except as a foundation to build their wine drunks on. The women drunkards were called poivrottes, which meant female rummies.


A Moveable Feast har också bland de finaste slutrader, som jag föll för första gången jag läste boken:

There is never any ending to Paris and the memory of each person who has lived in it differs from that of any other. We always returned to it no matter who we were or how it was changed or with what diffeculties, or ease, it could be reached. Paris was always worth it and you received return for whatever you brought to it. But this is how Paris was in the early  days when we were very poor and very happy.