Sommarkväll i maj månad

Det är skönt att vandra i skymningen - allt är så vackert och det är något speciellt som känns. Det är inte bara ord. Även om ensamliv känns trist så måste man acceptera att så här är det. Hade gärna tackat ja till ett glas vin på Kvarterskrogen i trevligt sällskap. Men vem? Jag tackade ja en gång, en granne på gården bjöd flott. Vinet var gott, men insåg att just den grannen var helt fel -han visste inte ens vem Tomas Tranströmer var! 

Jag tar ofta en lång motionspromenad i skymningen, när allt som är delar av dagens liv lugnat ner sig. Ikväll kändes det ovanligt tyst och lugnt på min runda.  Men koltrasten sjunger. 
En sitter just nu i ett träd på min gård och en satt i parken och ännu en uppe vid Telefonplan, det kändes som att vandra med musik. Ingen koltrast låter som en annan- de verkar alla ha egna tonsättningar.

Skymning. När solen nyss vandrat nedanför horisonten. Det är som om naturen tar en liten paus. Allt så stilla.

Och den här vackra dikten av Pär Lagerkvist kom i mina tankar. 

Jag läser den, känner orden. Allt känns så speciellt. Vi tänkande, kännande varelser som utvecklats så enormt att vi kan formulera våra tankar i ord, våra känslor i ord, uppfinner och skapar maskiner, flyger runt i rymden och vet så mycket om allt det vi kallar kemi och fysik.... vi alla kan nog känna den starka vemodiga känslan av att allt som är, är bara för en kort stund. Vad är ett liv - som en eldflugas korta flykt (som en klok indian uttryckte sig)


Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, 
över markens hus

Allt är ömhet, allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet människan som lån

Allt är mitt, och allt skall tagas ifrån mig
inom kort skall allting tagas från mig
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra -
ensam, utan spår