fredag, maj 11, 2018
Meny för själen
Smakar som livet
al dente
Livsmod
Gemenskap
Glädje
Vemod
Ensamhet
Allvar
Sex sviter en hel vecka
med solocello i sammet
En för varje dag
Skimrande som salta ostron
med smak av hav och evighet
Den sjunde dagen
serveras harmoni
Bach i mitt hjärta
för den som hungrar
söndag, april 29, 2018
All vår början...
Hur en bok, en roman eller novell börjar kan göra mig extra nyfiken och fylld av läslust. Det är som om de första orden, första stycket säger "välkommen in" och jag vill bara fortsätta läsa. Det är en hel del böcker som jag upplevt så och jag har aldrig blivit besviken. Har valt ut några favoriter som jag fortfarande känner det där extra när jag läser hur böckerna börjar. Och då läser jag mer än gärna boken en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Det är som om jag alltid upptäcker och upplever något nytt i texten, i berättelsen.
Mot fyren av Virginia Woolf:
"Ja, naturligtvis, om det är vackert i morgon", sade mrs Ramsay. "Men du måste vara uppe med tuppen" tillade hon.
Hos hennes son väckte dessa ord en sällsam glädje, som om saken nu vore avgjord, som om färden alldeles säkert skulle äga rum och det under som han tyckte sig ha drömt om i åratal skulle vara inom räckhåll efter en natts mörker och en dags seglats. Eftersom James Ramsay redan vid sex års ålder tillhörde den stora klan av människor som inte kan hålla den ena känslan skild från den andra utan alltid måste låta framtidens sorger och fröjder kasta sin skugga över det som sker i nuet, eftersom för dem minsta vridning på sinnesrörelsernas hjul redan i den tidigaste barndomen äger makt att utkristallisera och nagla fast det ögonblick varmed sorgen eller lyckan är förbundna, fick för honom, där han satt på golvet och klippte bilder ur en katalog från Army & Navy Stores, bilden av ett isskåp en himmelsk glans av glädje.
Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Márquez:
Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buenda påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen. Macondo var då en by på tjugo hus av lera och vildbambu byggda på stranden av en flod med genomskinligt vatten som störtade ned genom en bädd av blankspolade stenar, vita och enorma som förhistoriska ägg. Världen var så ny att många saker ännu saknade namn och för att nämna dem måste man peka på dem med fingret. Varje år i mars månad reste en zigensk familj i trasor sitt tält invid byn för att med ett hiskeligt larm av visselpipor och pukor förkunna de senaste uppfinningarna. Först kom de med magneten. En korpulent zigenare med yvigt skägg och sparvhänder som presenterade sig under namnet Melquiades höll inför allmänheten en skakande uppvisning av vad han kallade de macedoniska alkemisternas åttonde underverk.
Glaskupan av Sylvia Plath:
Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York. Jag är fånig med avrättningar. Tanken på att avrättas i elektriska stolen ger mig kväljningar, och det var det enda tidningarna skrev om - feta rubriker stirrade mot mig i varje gathörn och vid varenda unken, jordnöts-osande tunnelbanehåla. Det hade ingenting med mig att göra, men jag kunde inte låta bli att undra över hur det kändes att brännas levande längs med nerverna.
Jag föreställde mig att det måste vara det värsta i världen.
New York var illa nog. Den falska, lantliga fuktiga friskhet som på ett eller annat sätt smög sig in under natten dunstade bort strax före nio på morgonen som efterklangen av en ljuv dröm. Som grå hägringar skälvde de heta gatorna i solen längst ner på botten av sin granitkanjon, biltaken kokade och glittrade, och de torra, askliknande dammet blåste in i mina ögon och ner i halsen på mig.
Anna Karenina av Leo Tolstoy:
Alla lyckliga familjer är varandra lika., men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.
Hos Oblonskijs hade allt i huset kommit i olag. Frun hade reda på att mannen hade ett förhållande med en fransk guvernant som varit i deras tjänst, och hon hade meddelat sin man att hon inte kunde leva i samma hus som han. Detta orostillstånd hade nu varat i tre dagar och verkade plågsamt både på makarna själva och på övriga familjemedlemmar och tjänstefolket. Alla i huset kände att det inte var någon mening med deras samlevnad, att folk som tillfälligt råkat ihop på vilket värdshus som helst hade mer gemensamt än de, familjen Oblonskijs medlemmar och husfolk. Frun lämnade aldrig sina rum, herrn hade på tre dagar inte varit tillsammans med de sina och barnen sprang runt som bortkomna i huset. Den engelska sällskapsdamen hade blivit osams med hushållerskan och skrivit ett brev till en väninna och bett henne att hon skulle försöka skaffa henne en ny anställning. Kocken hade redan i går, just vid middagstiden, gett sig iväg ut huset. Och kökspigan och kusken hade sagt upp sig.
A Moveable Feast av Ernest Hemingway
Then there was the bad weather. It would come in one day when the fall was over. We would have to shut the windows in the night against the rain and the cold wind would strip the leaves from trees in the Place Contrescarp. The leaves lay sodden in the rain and the wind drove the rain against the big green autobus at the terminal and the Café des Amateurs was crowded and the windows misted over from the heat and the smoke inside. It was a sad, evilly run café where the drunkards of the quarter crowded together and I kept away from it because of the smell of dirty bodies and the sour smell of drunkenness. The men and women who frequented the Amateurs stayed drunk all of time, or all of the time they could afford it mostly on wine which they bought by half-litre or litre. Many strangely named apéretifs were advertised, but few people could afford them except as a foundation to build their wine drunks on. The women drunkards were called poivrottes, which meant female rummies.
A Moveable Feast har också bland de finaste slutrader, som jag föll för första gången jag läste boken:
There is never any ending to Paris and the memory of each person who has lived in it differs from that of any other. We always returned to it no matter who we were or how it was changed or with what diffeculties, or ease, it could be reached. Paris was always worth it and you received return for whatever you brought to it. But this is how Paris was in the early days when we were very poor and very happy.
torsdag, april 19, 2018
Min stad
Jag känner leendet
från den som skrev det vackra
om alla våra hus
om glittret över Strömmen
och båtarna, fåglarna och människorna
Vad staden är vacker just idag
när ljuset återvänder
varje morgon
tisdag, april 10, 2018
Aprilvår
Naturen spelar cellomusik
Vi närmar oss stjärnorna
Träden viskar till varandra
om föräldralösa själar
Tröstar ensam fågel
som sorgset sjunger
Plötsligt är allt så nära
Alltför nära
foto: ©RobertS
måndag, april 02, 2018
Förväntan
Jag ser honom. Långt borta bland en massa människor. Trängseln är stor, det känns obehagligt med alla knuffar och att alla har så bråttom. Som om de inte skulle hinna med livet, att leva. Varför denna jäkt? Men jag fokuserar på honom, ser att han sänker huvudet som för att lyssna på någon. Hans vackra ansikte. Han ler, han pratar med någon, nickar och skrattar. Jag står helt stilla, vill att han ska se mig. Vill att han ska le så där mot mig. Även om jag står där bland alla dessa stressade som går förbi, en del ser hastigt på mig, kanske undrar de varför jag står där så stilla, undrar kanske vem jag är.
Men vem skulle kunna förstå att jag väntar på en älskad man. Vem skulle veta eller förstå.
Ingen vet vem jag är.
Så plötsligt står han framför mig, lite orakad och ser trött ut i ögonen. Han rör lätt vid min arm. Jag förstår på en gång vad han vill säga. Jag ser det i hans ögon innan han vänder blicken ner mot golvet och mumlar något. Jag ser den han har vid sin sida. Ett leende ansikte. Nyfiket och säkert.
Åter blir jag det lilla barnet, ihålig och rädd. Oförmögen att prata. Rädd att säga något fel, något opassande. Jag är ledsen - säger han lågt.
Jag vill inte höra mer, och han hindrar mig inte när jag går. En kort stund är jag inte säker på vad som hänt. Ser snabbt tillbaka, han står där och pratar ivrigt med kvinnan som han kom tillsammans med. Anar att han försöker förklara vem jag är. Jag vet att han står där och ljuger. Jag kan se det på hans kroppsspråk.
Jag går ut från tågstationen. Ut i friska luften. Behöver andas djupt för att få kontroll över min reaktion. Hur kunde jag tro att han kände samma nyfikenhet som jag? Hur kunde jag tro att han kom för att träffa mig? Hur kunde jag...
Utanför, på trottoaren sitter en man och spelar flöjt.
Jag hör melodin. Men jag lyssnar inte.
fredag, mars 30, 2018
Flundror
Vad behöver man? Varför behöver man? Ja man behöver mat -annars skulle man svälta och må dåligt, och drabbas av brister i kroppen och man behöver sova gott så att kropp och hjärna får den vila som krävs.
Men ibland känns det som om man behöver annat. Trevligt sällskap. Kanske ett oväntat telefonsamtal. En glad hälsning på ett vackert vykort som man kan spara. Men ibland kan jag känna som om det är svårt att säga exakt vad jag "behöver". Det är som en vag längtan inombords som jag inte kan sätta ord på. Kanske är ordet "behöver" något jag inte ska använda.
Man kanske ska använda ordet önska istället. I önskan finns ju inga krav. Det är bara tankar, något man kan säga rakt ut - eller enbart hålla för sig själv.
Det finns stunder som jag önskar var långa möten med någon att prata med, dela åsikter och upplevelser med. Dricka vin och äta något gott med, ute på en mysig liten krog. Sällskap av någon som leende ser på mig och får mig att le. Någon som berättar en historia jag nästan vill tro på; en skröna, en bagatell som får mig att skratta av förtjusning. Och jag vill höra mera.
Där sitter vi och dricker lite mer vin tills sorglösheten infinner sig och stannar kvar tills vinflaskan är tom. Vinet värmer oss. Vi vågar prata öppet och ärligt om livet, om ensamhet. Utan krav och utan förväntningar. Allt känns så enkelt. Sedan skiljs vi åt. Kanske en kram och ett löfte om att vi måste ses snart igen.
fredag, mars 23, 2018
torsdag, mars 22, 2018
Haiku-dikter
Ett lamakloster
med hängande trädgårdar.
Bataljmålningar.
***************
Hopplöshetens vägg...
Duvorna kommer och går
utan ansikten
***************
Buren av mörkret.
Jag mötte en stor skugga
i ett par ögon.
Jag mötte en stor skugga
i ett par ögon.
***************
En svartvit skata
springer envist i sick-sack
tvärs över fälten
***************
Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.
Tomas Tranströmer (1931-2015)
Ur: "Den stora gåtan" (2004)
Ur: "Den stora gåtan" (2004)
Vid dagens slut
Innan kvällen kom, lekte solen mönsterleken med den gamla gardinen. Utanför. Innanför. Så länge som solen var uppe. Sedan sjönk den ned bakom horisonten av hustak och dagen tog ett djupt andetag innan det började skymma.
En skymning blå och stilla. Vemodig. Ensamhet som en blues.
Och mörkret började krama om allt i min värld. Dags att vila, dags att sova. Kanske drömma. Kanske minnas alla goda och spännande människor som finns och har funnits. Alla dessa som korsat min väg, som funnits en tid i min närhet. Spännande personer som jag inspirerats av och känt som själsfränder.
En del finns kvar - andra har försvunnit. Utan att säga ett ord. Inget "hej då" eller "farväl". Bara tystnad. Och jag saknar en del. De som liksom jag hade ett behov av att skriva, formulera tankar och känslor, skriva livet och förmedla något eget.
söndag, mars 18, 2018
Martha's Devotion
Martha's Devotion
I catch light
in the shadows
Behind my back
large clouds sail
like lonely ships across the sky
Do you want to share
my bread with me
in an empty room
A short while
before night comes
Översättning av min dikt Martavandring (klicka på länken)
Denna översättning gjorde min kära vän Lillan (Ann L.) år 2006- efter att hon hade läst min första översättning till engelska och vi diskuterade min tanke om vad jag ville få fram i min dikt. Jag är så glad över hennes hjälp.
Å vad jag saknar henne och hennes underbara mail om livet i ett gammalt farmarhus byggt av sten i den lilla orten St.Austell, Cornwall. Tyvärr så var hennes livsmanus allt för kort. Och hon fick aldrig möjlighet att besöka sin gamla hemstad som hon lämnade i tonåren. Hon som längtade så "hem" till Stockholm varje sommar.
måndag, mars 12, 2018
Lästips
A Week on the Concord and Merrimack Rivers
av Henry David Thoreau är en favorit jag gärna läser om. En bok som är en resa. En underbar berättelse om gavs ut 1849 av Thoreau, om som handlar om när han gjorde en båtresa år 1839 tillsammans med sin broder John, från Concord i Massachusetts, där han bodde, till Concord i New Hampshire och tillbaka. Jag gissar att detta med två små städer med samma namn kanske gav dem idén. Och så möjligheten att utforska naturen.
Boken var kanske även ett sätt för Thoreau att handskas med sorgen efter sin broder som dog 1842 endast 27 år gammal. Bröderna stod varandra mycket nära.
En bok jag kan rekommendera, den är intressant och den ger en skön känsla av avkoppling. Man reser med. Upplever och känner sig så inbjuden. Deltar i samtal om livet och dess mening samt får tankar om vad som är viktigt och dyrbart - detta med att vi endast är en del av naturen.
Based on an 1839 boat trip Thoreau took with his brother from Concord, Massachusetts, to Concord, New Hampshire, and back, this classic of American literature is not only a vivid narrative of that journey, it is also a collection of thought-provoking observations on such diverse as poetry, literature, and philosophy, Native American and Puritan histories of New England, friendship, sacred Eastern writings, traditional Christianity and much more.
lördag, mars 10, 2018
Vintervår eller Vårvinter
När det står och väger. Vinter eller vår. Så är det just nu här i Stockholm. Till och med nere i Skåne försöker vintern klamra sig fast med klor som en katt. Ett sista desperat försök av Kung Bore att hålla sitt rike intakt. Yngste sonen fångar med kameran att även där så kämpar våren på nu i början av mars månad.
foton: ©RobertS.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




