Vid dagens slut

Innan kvällen kom, lekte solen mönsterleken med den gamla gardinen. Utanför. Innanför. Så länge som solen var uppe. Sedan sjönk den ned bakom horisonten av hustak och dagen tog ett djupt andetag innan det började skymma. 

En skymning blå och stilla. Vemodig. Ensamhet som en blues. 

Och mörkret började krama om allt i min värld. Dags att vila, dags att sova. Kanske drömma. Kanske minnas alla goda och spännande människor som finns och har funnits. Alla dessa som korsat min väg, som funnits en tid i min närhet. Spännande personer som jag inspirerats av och känt som själsfränder. 
En del finns kvar - andra har försvunnit. Utan att säga ett ord. Inget "hej då" eller "farväl". Bara tystnad. Och jag saknar en del. De som liksom jag hade ett behov av att skriva, formulera tankar och känslor, skriva livet och förmedla något eget.