Grodperspektiv

foto: Robert S

Öga mot öga - överraskad, nyfiken och kanske frågande... 

Ett kameraöga möter grodans två. 
En stund för reflektion; Vem var först: groddjuren eller människan?

Vem är till nytta och vem förstör? 
Och: Vem bryr sig?

- och ögonen bakom kameraögat är Robert...

Naturligt

foton:  ©RobertS

Men kamerans öga kan man titta på naturen och se den. Det här är återbruk, något som funnits långt innan butiker och reklam lade beslag på uttrycket.

Moder Jord tar tillbaka vad hon en gång har bjudit på. Så det som var en form av nöje - blir nu till nytta.

Bloggbrist

Gamla bloggvänner har tystnat. Gissar att de flesta smittats av Facebook-baciller eller Twittersjukan. Jag har  testat Twitter -men Facebook tvekar jag inför. Förstår inte vitsen med att "prata" via en sida som är stängd för den som inte har eller inte vill ha Facebook. Vad är bra med att ha en stängd grind? Jag har inte hittat ett bra svar på det.
Hänger kanske inte med...

Men jag har njutit lite av våren nu några dagar. Tussilago, vårlök, vitsippor blommar överallt, i Kungsträdgården börjar körsbärsträdens sköna blommor sätta sin prägel på huvudstaden och snart börjar blåsipporna att öppna sina blå ögon och visar att våren slutligen har tagit över. 

Året började sorgligt, en storebror vandrade över till den andra sidan. Det väcker både minnen och tankar. Hans död berörde mig djupare än vad jag anat. En påminnelse om att alla ska vi den vägen vandra. Jag blev omskakad av det och klarade inte av mitt sociala liv på ett bra sätt. Kände mig arg, frustrerad och elak. Det gick ut över andra. Livet kändes så fel. Jag kändes fel.

-*-

Och så helt nyss lämnade en älskad poet jordelivet. Tomas Tranströmer. 

En poet jag började läsa samtidigt som jag började läsa Henry David Thoreau   Tack vare biblioteket i realskolan och en lärare som uppmuntrade, så fick jag uppleva läsglädje som lever inombords sedan tidiga tonåren. Tranströmer läste Thoreau och inspirerades av honom. 

Han skrev t ex "Fem strofer till Thoreau" som finns med i Tranströmers första diktbok "17 dikter" och naturen har ju också varit en stor inspirationskälla för Tranströmer under hela hans diktarliv.

Fem strofer till Thoreau

Ännu en har lämnat den tunga stadens

ring av glupska stenar. Kristallklart salt är

vattnet som slår samman kring alla sanna

flyktingars huvud.

I en långsam virvel har tystnad stigit

hit från jordens mitt, att slå rot och växa

och med yvig krona beskugga mannens

solvarma trappa.

*

Foten sparkar tanklöst en svamp. Ett åskmoln

växer stort vid randen. Likt kopparlurar

trädens krökta rötter ger ton och löven

skingras förskrämda.

Höstens vilda flykt är hans lätta kappa,

fladdrande tills åter frost och aska

lugna dagar kommit i flock och badar

klorna i källan.

*

Trodd av ingen går den som sett en geysir,

flytt från stenad brunn som Thoreau och vet att

så försvinna djupt i sitt inres grönska,

listig och hoppfull.

En ung Tomas Tranströmer intervjuas

Tomas Tranströmer 1931 - 2015

https://www.youtube.com/watch?v=tBCnenhfyBE&ab_channel=92YPlus

En poesivän från Norge

I många år deltog jag på en norsk diktsida där poeten >>
Helge Torvund  gav ros och ris och goda råd om poesi. Det var han som lärde mig "stryk sista raden - och se vad som händer med dikten". Oftast hade han rätt. Dikten blev poesi. 






Vi var många som nästan dagligen deltog med egna dikter och vi gav varandra både råd och omdömen. Jag lärde mig mycket av det.
Dessutom fick jag många diktvänner och några av dem var så duktiga att de till slut fick möjlighet att ge ut egna dikter i bokform. 















En diktvän, vars dikter jag fastnade för från första början, är  Jan I Sørensen och före jul kom han ut med egna diktboken 
"Stige opp mot en tom himmel". 

Det är en resa med poeten genom minnen och upplevelser från barndom till nutid. Hans sätt att använda språket imponerar. Det är spännande att läsa och han trollar med orden så att dåtid likaväl kan vara nutid och ibland känns det som orden betyder något annat än vad jag lärt mig.

Strax efter nyår damp boken ned genom brevlådan och jag har läst. En dikt per dag. Som en vitamintablett. 






                              Drømmebarn

                             hun vever
                             ej vugge, nynner
                             drømmegarn
                             av blå skog

                             maler
                             et rødt lite hus
                             klyper seg i døra

                             hun sitter ved vinduet
                             i bare natta
                             gjendikter månen
                             som et lite barn

Skogen

Våra förfäder lever i den... ty denna mark är helig för oss.

Vattnet som flyter i bäckarnas ådror är inte bara vatten...

det är bemängt med våra förfäders blod.

Min syster vid havet

e-noor, som även målad denna bild, som skapar en känsla av något positivt; ljusets kraft, att söka det positiva och hålla fast vid det. Även när sorg och smärta skapar dagar som kan kännas trista eller svåra.

e-noor är min själsliga syster som alltid får mig att känna glädje. Hon finns alltid där, lyssnar och delar med sig. Ibland är det hon som behöver någon -ibland är det jag. Och båda har vi den där fina känslan av systerskap. Det är så enkelt och självklart.

Ibland när jag drabbats av något som känns trist, och tänker att jag ska ringa e-noor och prata av mig lite- så ringer telefonen och jag hör hennes mjuka röst. Det är magiskt. Som nu ikväll. Och vi pratar av oss om allt och det är som när ett vårregn fallit och tvättar bort allt damm på en trottoar eller väg. Jag känner mig renad.

Det är en gudagåva att ha en sådan vän, som funnits med nästan hela livet och som ger så mycket energi. 
Hon är guld värd!

Dagens klokord

"Att dikta är att ljuga sig fram till sanningen."

 Eyvind Johnson 1900-1976

Han blev ledamot av Svenska Akademien (stol nummer 11) 1957 och erhöll Nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med Harry Martinson.

Friheten att få skapa

Att skriva, att få skapa fritt utifrån sin egen fantasi, sina drömmar, sin lust, är något många människor har behov av. Det är grunden för människans utveckling. Vi har alltid fantiserat, skapat och drömt- det ser vi genom alla lämningar och hemliga meddelanden som våra urförfäder har lämnat efter sig.
Runstenar, ristningar på berghällar, gravrester fyllda av skapade saker som fick följa den döde på resan till en annan värld.  Och sedan de allra första skrivna böckerna som förmedlar både sanning och fantasi i en härlig blandning.

Allt har påverkat oss. Fått oss att spränga gränser och själva vilja skapa.
Hur skulle annars t ex Hästen skogen, hemligheten, Hamlet, Romeo och Julia, Thoreaus' Walden och Bellmans alla visor ha kommit till? 

Och hur skulle t ex Harry Martinson, Tomas Tranströmer, Helge Torvund, Pablo Neruda, Lars Lundkvist, Sylvia Plath, Ann Smith, Edith Södergran m fl kunnat skriva så vackert, så innerligt, så spännande och så mänskligt? Alla deras diktade verk är sanning. Det är den sanning de har, och som de inbjuder andra att ta del av.

Andra målar sina drömmar, sina tankar och sin längtan. Som t ex Lars Lerin, Frida Kahlo, Claude Monet - för att nämna några som verkligen skapat och skapar utifrån sin längtan och fantasi. Allt är ändå sanning. De bjuder på sina egna upplevelser av livet, dess skönhet och grymhet. 

Och vi är många som har dessa drömmar, denna längtan till att få skapa. 
Och tänk att vi vågar det. Vi använder internet som verktyg att nå ut till andra. Några kanske tycker om vad man skriver. De kanske får impuls till att själva skriva, blogga och dela med sig till okända läsare. Men de som enbart är ute efter sanningar, siffertabeller och fakta förstår inte detta. De har en stängd dörr, eller är kanske rädda för att visa vad det är som finns inom dem. De tror kanske att livet trasas sönder helt om de avslöjar att fantasin och skapandet berör dem ända in i hjärteroten. De är rädda.

Frida Kahlo - "Roots" - den säger mycket och det är betraktaren som tolkar.

Källan:

Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före djuren, som betar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.
   Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skratten. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt.
   Nere i mörka jordens grund brusar mina ådror, som ingen känner. Men här rinner jag upp nedanför kullen, här speglar jag ekarnas kronor och följer släktenas gång genom världen.
   Jag är källan, jag är början.




Så börjar en av Vilhelm Mobergs finaste böcker "Brudarnas källa". Ord som berör mig djupt inombords och påminner mig om att vi alla är en del av naturen. Det är Moder Jord som skapat oss genom den långa evolutionsperioden. I boken är det en gammal speleman som sitter bredvid en gammal ek och funderar på  sitt liv, där just källan varit och är av betydelse. Bredvid eken brukar midsommarfesterna hållas och spelemannen spelar på sin fela. Denna fela som är magisk och är en mera sentida efterföljare till forntidens bockhornsblåsare, som spelade då midsommarfest var en rit i fruktbarhetens tecken. Då jorden skulle helgas och hyllas för att ge goda skördar och då unga kvinnor skulle fångas av unga män så att släktet skulle fortleva.
Jag fick boken av min yngste son, han visste att Moberg var en gammal svensk författare jag läst och så var han ju med när jag och min teatergrupp spelade sommarteater ute på Marholmen  och vi satte upp en pjäs av just Vilhelm Moberg: "Gudens hustru". Där vi båda hade roller som byfolk i en gammal vikingaby under den tidsperiod då kristendomen började få fotfäste i vårt land. 

Det kom en dikt från en vän

Vänner

De är som vinden.
Efter år av tystnad dyker de plötsligt upp igen.
De sjunger för dig när du som mest behöver det.
De gör långa resor för att träffa dig.
Utan att du märker det sprider de små,
små blomfrön omkring sig. De fortsätter
att skriva brev till dig även när du inte svarar.
De har skrivit böckerna i ditt bibliotek.
Deras ord bär dig genom mörka nätter.
De får dig att inte glömma skulden till morgondagen och
dagen som kommer efter den. Vid källan i skogen
har de lämnat dig en näverkopp.
Du kan följa dem när du gått vilse.
På antikvariaten,
i böcker du har skrivit,
finner du ibland dina
handskrivna dedikationer till dem.

Lars Nordström

Beavercreek Oregon, The Vinter's Press 2014

Lars Nordström besöker Sverige under våren och kommer då att lansera diktboken här, förhoppningsvis blir det en poesiträff på Söder; självklart kommer jag att berätta mer om det och ta några fotografier.