Källan:

Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före djuren, som betar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.
   Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skratten. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt.
   Nere i mörka jordens grund brusar mina ådror, som ingen känner. Men här rinner jag upp nedanför kullen, här speglar jag ekarnas kronor och följer släktenas gång genom världen.
   Jag är källan, jag är början.




Så börjar en av Vilhelm Mobergs finaste böcker "Brudarnas källa". Ord som berör mig djupt inombords och påminner mig om att vi alla är en del av naturen. Det är Moder Jord som skapat oss genom den långa evolutionsperioden. I boken är det en gammal speleman som sitter bredvid en gammal ek och funderar på  sitt liv, där just källan varit och är av betydelse. Bredvid eken brukar midsommarfesterna hållas och spelemannen spelar på sin fela. Denna fela som är magisk och är en mera sentida efterföljare till forntidens bockhornsblåsare, som spelade då midsommarfest var en rit i fruktbarhetens tecken. Då jorden skulle helgas och hyllas för att ge goda skördar och då unga kvinnor skulle fångas av unga män så att släktet skulle fortleva.
Jag fick boken av min yngste son, han visste att Moberg var en gammal svensk författare jag läst och så var han ju med när jag och min teatergrupp spelade sommarteater ute på Marholmen  och vi satte upp en pjäs av just Vilhelm Moberg: "Gudens hustru". Där vi båda hade roller som byfolk i en gammal vikingaby under den tidsperiod då kristendomen började få fotfäste i vårt land.