Bloggbrist

Gamla bloggvänner har tystnat. Gissar att de flesta smittats av Facebook-baciller eller Twittersjukan. Jag har  testat Twitter -men Facebook tvekar jag inför. Förstår inte vitsen med att "prata" via en sida som är stängd för den som inte har eller inte vill ha Facebook. Vad är bra med att ha en stängd grind? Jag har inte hittat ett bra svar på det.
Hänger kanske inte med...

Men jag har njutit lite av våren nu några dagar. Tussilago, vårlök, vitsippor blommar överallt, i Kungsträdgården börjar körsbärsträdens sköna blommor sätta sin prägel på huvudstaden och snart börjar blåsipporna att öppna sina blå ögon och visar att våren slutligen har tagit över. 

Året började sorgligt, en storebror vandrade över till den andra sidan. Det väcker både minnen och tankar. Hans död berörde mig djupare än vad jag anat. En påminnelse om att alla ska vi den vägen vandra. Jag blev omskakad av det och klarade inte av mitt sociala liv på ett bra sätt. Kände mig arg, frustrerad och elak. Det gick ut över andra. Livet kändes så fel. Jag kändes fel.

-*-

Och så helt nyss lämnade en älskad poet jordelivet. Tomas Tranströmer. 

En poet jag började läsa samtidigt som jag började läsa Henry David Thoreau   Tack vare biblioteket i realskolan och en lärare som uppmuntrade, så fick jag uppleva läsglädje som lever inombords sedan tidiga tonåren. Tranströmer läste Thoreau och inspirerades av honom. 

Han skrev t ex "Fem strofer till Thoreau" som finns med i Tranströmers första diktbok "17 dikter" och naturen har ju också varit en stor inspirationskälla för Tranströmer under hela hans diktarliv.

Fem strofer till Thoreau

Ännu en har lämnat den tunga stadens

ring av glupska stenar. Kristallklart salt är

vattnet som slår samman kring alla sanna

flyktingars huvud.

I en långsam virvel har tystnad stigit

hit från jordens mitt, att slå rot och växa

och med yvig krona beskugga mannens

solvarma trappa.

*

Foten sparkar tanklöst en svamp. Ett åskmoln

växer stort vid randen. Likt kopparlurar

trädens krökta rötter ger ton och löven

skingras förskrämda.

Höstens vilda flykt är hans lätta kappa,

fladdrande tills åter frost och aska

lugna dagar kommit i flock och badar

klorna i källan.

*

Trodd av ingen går den som sett en geysir,

flytt från stenad brunn som Thoreau och vet att

så försvinna djupt i sitt inres grönska,

listig och hoppfull.