En poesivän från Norge

I många år deltog jag på en norsk diktsida där poeten >>
Helge Torvund  gav ros och ris och goda råd om poesi. Det var han som lärde mig "stryk sista raden - och se vad som händer med dikten". Oftast hade han rätt. Dikten blev poesi. 






Vi var många som nästan dagligen deltog med egna dikter och vi gav varandra både råd och omdömen. Jag lärde mig mycket av det.
Dessutom fick jag många diktvänner och några av dem var så duktiga att de till slut fick möjlighet att ge ut egna dikter i bokform. 















En diktvän, vars dikter jag fastnade för från första början, är  Jan I Sørensen och före jul kom han ut med egna diktboken 
"Stige opp mot en tom himmel". 

Det är en resa med poeten genom minnen och upplevelser från barndom till nutid. Hans sätt att använda språket imponerar. Det är spännande att läsa och han trollar med orden så att dåtid likaväl kan vara nutid och ibland känns det som orden betyder något annat än vad jag lärt mig.

Strax efter nyår damp boken ned genom brevlådan och jag har läst. En dikt per dag. Som en vitamintablett. 






                              Drømmebarn

                             hun vever
                             ej vugge, nynner
                             drømmegarn
                             av blå skog

                             maler
                             et rødt lite hus
                             klyper seg i døra

                             hun sitter ved vinduet
                             i bare natta
                             gjendikter månen
                             som et lite barn