Livets träd

Trädet. 
Det står där som en jätte. Lummigt  och härligt grönt.

Grönt rimmar på skönt.

Trädet markerar sin plats, vill ha stort utrymme för att må bra.

Träden är våra vänner, de ser till att vi andas frisk luft och bjuder oss 
alla på naturliga konstutställningar.

Tänk alla träd som funnits i många generationer, träd som våra förfäder också njutit av och pysslat om.

Krama ett träd - och du känner att det är livgivande.
Det står där som en trogen vän. 

  
                                                      foto:  ©RobertS.

En Diktkammer-ven

För många år sedan deltog jag ofta på en norsk diktsida, "Diktkammeret" och där poeten Helge Torvund gav råd och tips om diktskrivande och förklarade varför. Jag lärde mig en hel del om skrivande av poesi under de åren jag deltog. Jag fick många diktvänner där och en del av dem kom så småningom ut med egna diktböcker. 



En av deltagarna jag minns med glädje heter Jan I. Sørensen >>>>>>>>

Han debuterade 2013 med diktboken "Ingenstedet" och år 2014 kom hans diktbok nummer två ut: "Stige opp mot en tom himmel"  som jag fick med posten. 
Minns ännu hur spänd jag var på att läsa honom i en bok. Bara hans poesi. Och det blev verkligen en fin överraskning - insåg direkt att Jan var en Poet med stort P.  Jag skrev om det då på min blogg

Det är flera av deltagarna som har gett ut egna böcker sedan den tid jag deltog på Diktkammeret. Och många är verkligen otroligt fina poeter. Hittade nyligen en sida där en del "kammer"-poeter" lägger ut dikt och se: bland annat min diktvän Jan I. Sørensen.

Så jag lägger ut en av hans fina dikter här:

Du kan se ham der tomlene krysser hverandre

du kan se ham på klippene ved Dover
han bygger stillaser av fyrstikker

han er et grått papirskip
en mislykket dragedreper

han sitter på gulvet i rommet sitt
hører vinden tenne den første fyrstikken

du kan se ham i speilet
han rensker ansiktet sitt for enhver likhet

(ur boken «Stige opp mot en tom himmel»)

Droppar av liv...

Regn i klasar, plötsligt och drivande.
En vandrare drar upp genom Illmandalen. Läppjar på regnet. Noterar: Det är av god årgång, friskt och fylligt.
En kåre går som en skälvning över de långsträckta Illmantjärnarna, sänder en serie krusningar trippande nedströms.
Sen är det bara vandraren och regnet. Tjärnarna, som stigen följer, upphör att finnas som självständiga vatten, blir ett med vätan som fyller luften -rasslande tät, ett kosmos av tumlande vattenklot.
Vandraren tar emot den sköljande svalkan som ett sakrament. Känner andakten i ett drivande regn.
Efter en stund spricker molnen och släpper fram några ljusknippen. Luften blir silvrig, det lättande regnet en gardin av glänsande trådar. 
Genom gardinen syns tjärnarna åter.
Så försvinner regnet ner genom dalen med ett långt eko efter sig.
Vandraren söker sig vidare genom en droppande, gurglande, pånyttfödd värld.

Text ur Rolf Edbergs "Droppar av vatten Droppar av år". 

En bok som skildrar en vårvandring i de norska fjällen, och som stryker under vikten av vatten, regn i vår värld. Vi kommer ur vatten och är helt beroende av vatten. Det är livets rot.

Rolf Edberg (1912-1997) var politiker, journalist, var med i bildandet av FN samt var en av anordnarna av FN:s första miljökonferens i Stockholm år 1972 och invald ledamot av Vetenskapsakademin år 1976. 
Han var en mycket omtyckt politiker som även var ambassadör i Norge samt sedan landshövding i Värmland och han var en av de första som slog larm om vår moderna tids hot mot miljön.  Tidigt insåg han att vårt sätt att leva och konsumera måste ändras för att ge våra barn en framtid som ej var destruktiv.

Rolf Edberg var även författare.
De första av hans böcker jag läste var "Spillran av ett moln" och "Vid trädets fot", och de gjorde att mitt intresse för vår miljö växte och jag ville veta mera om hur vi människor orsakat så mycken skada.
Idag inser jag hur rätt han fått i sina varningar.
Och idag så är det viktigt att vi tar alla varningstecken på allvar, och lever så nyttigt och naturnära som vi kan. Folk borde förstå att ganska mycket av det som konsumeras är onyttigt och inte livsviktigt. Alla borde stanna upp och tänka på hur de lever. Vår jord är hotad av gifter, avgaser och onödiga uppfinningar samt av alla maktgalna män (- det är mest män!) 

Å du vinterland....

Min syster vid havet, enoor, njuter av snö i vårt broderland Norge och mejlade mig ett foto. Ett helt ljuvlig foto av mjuk snö. Så vackert att titta på och tänka på hur det känns att ta snö i handen och kanske göra en snöboll - och kasta för att se hur långt man når. Jag minns snöbollskrigen vi hade i skolan- haha -det var kul när man lyckades placera en stor boll rakt i ansiktet på någon av de busiga killarna. Men inte så kul när man själv blev mosad.

Och plötsligt kom jag att tänka på en gammal schlager:

Snötäckt ligger nu ett land
Under månbelysta nätter
Frosten strör med givmild hand
Gnistrande kristaller över vida slätter
Hej, mitt vinterland, nu är jag här
Nu biter frosten i min kind ty kall är kvällen
Hej, mitt vinterland, se månen där
Den lyser kyligt trind på mörka himlapällen
Bjällrans klang nu friden stör
När vi genom skogen kör... osv...

Jag njuter av bilden och kollar på termometern här: +9 grader. Men just nu ler en nästan rund måne mot mig och jag tröstar mig med den. 

2020

Så blev det ett nytt år igen och det "ska vi fira"... Även om vädret är upp och ner och det fortfarande känns som höst. MEN, nu är vi på väg mot våren, mot livet som grönskar och blommar.
Jag önskar alla det bästa -även mig själv och glöm inte: 
nu blir dagarna längre och ljusare. Tänk, så skönt att slippa mörkret.

Snart snart kan vi vandra ut i naturen  titta efter vårblommor och uppleva att fåglarna stämmer upp lovsånger till natur och liv.

Min julönskan till alla

"Lev för allt du är värd, det är ett misstag att inte göra det. Det spelar ingen roll vad du egentligen gör, bara du har ditt eget liv. Om du inte har haft det, vad har du då haft? ... Det man förlorar, det förlorar man, tro inget annat... det rätta tillfället är varje tillfälle man fortfarande är lyckliga nog att ha... Lev!"

ur "Ambassadörerna" 
av Henry James

Läslusten

Äntligen - nya glasögon. Så nu kan jag läsa bra igen. Känner behov av nya bokliga upplevelser. Läsa om människor, och om upplevelser, tankar och natur. Roligast är när allt blir liksom levande och jag känner mig som en deltagare i boken. Och personligheter man möter i en bok blir så levande ibland, som om de är gamla bekanta. Många gånger skulle jag vilja ta en del i hand och säga "hej".

Vi upplever böcker vi läser på olika sätt;  det insåg jag i min ungdom när jag läste recensioner om böcker jag läst -och jag upplevde inte samma som den som recenserade gjorde. Det gäller nog både prosa och poesi. Men speciellt poesi är en form som på något vis berör djupt inom en, att man själv skapar betydelsen av det man läser. Poesi berör ofta något djupare inom en.

Minns så väl när jag för första gången träffade Tomas Tranströmer i min ungdom, under en litteraturhelg på Folkets Hus här i Stockholm. Jag fick möjlighet att växla några ord med honom och då tackade jag även för hans fina poesi och berättade att den berörde så djupt. Han log så vänligt och tackade och så sa han ungefär: Glöm inte att det är egentligen läsaren som skapar dikten, det handlar om den egna upplevelsen av det skrivna.

Och så är det nog; orden och läsarens känslor skapar något personligt upplevt. När de skrivna orden känns som ens egen röst, som egna svar på frågor aldrig ställda till någon. Då njuter jag av de böcker jag läser.

En så'n dag

Det finns dagar 
då jag känner mig 
som en främling
Då tröttheten tar över
och längtan känns stark

Dagar då orden inte når fram
då hudlösheten bränner
Då man inte hittar sin
rastplats, vägen känns ny

Men plötsligt fångar
en blomma mina ögon
Färgstark mitt i det gröna
den som ger ny energi


                                                                                                                                                                                                                           foto:  ©RobertS.                                                                                                                                                                 

Tänkvärda ord

Hittade en del av en gammal  artikel som jag sparat. Tyvärr vet jag inte i viket sammanhang jag läste detta och vet ej vem som skrivit ner det. Men visst är det kloka ord och tänkvärda.


Vi människor befinner oss i en paradox. I vår starka frihetssträvan hindras vi av våra rädslor. Det kan förklaras med att frihet förutsätter åtaganden som mod, ansvar, självkontroll och egenmakt. Frihet är inget evigt tillstånd vi en vacker dag uppnår utan den är något vi dagligen behöver erövra och beskydda. 

Vi människor har tyvärr svårt att begripa denna paradox, men intuitivt känner vi att det är så det förhåller sig. Därför väljer så många att fly friheten och istället följa rädslans väg. Återigen en mänsklighetens tragedi. Följden blir ett val att förbli ett litet barn eller en arg tonåring istället för att fortsätta växa. Detta är en bidragande orsak till att världen ser ut som den gör idag.

Thoughts on my Inkan-trail

I long ago lost a hound, a bay horse, and a turtle-dove, and am still on their trail. Many are the travelers I have spoken concerning them, describing their tracks and what calls they answered to. I have met one or two who have heard the hound, and the tramp of the horse, and even seen the dove disappear behind a cloud, and they seemed as anxious to recover them as if they had lost them themselves.

Henry David Thoreau
från:  "Walden" or "Life in the Woods"(1854).

Åren går...

Säga vad man vill...men vilken underbar text och även jag trivs i öppna landskap och vid havet...
Ulf Lundell har precis fyllt 70 år.  Plötsligt har åren gått så fort. Vart tog de vägen?

Jag minns när Ulf Lundell bodde här i Stockholm... när han för länge sedan hade en flickvän som bodde på min gård. Det var i samma veva som han debuterade som författare. Han hälsade alltid så artigt -trots att vi aldrig lärde känna varandra. Jag såg honom då och då och tyckte att han var en så "söt" kille. Efter några år så flyttade "kärestan". Hon hade visst hyrt en lägenhet i "andra hand" där jag bor. Ulf hade en lägenhet på Söder, så jag både såg och träffade på honom ibland eftersom jag hade min arbetsplats i närheten.

Jag minns när jag och Ulf köpte russin i en Coop-affär på söder och vi tog tag i samma påse. Då log vi mot varandra och jag fick ta den påsen - han var så artig. Och jag minns när jag var på posten vid Hornsgatan, ställde mig bakom en kille och sa hej när han vände sig om. Tyckte han var en gammal bekant -jag kände ju igen honom. Men Ulf bara log med hela ansiktet och hejade tillbaka med ett leende. Men jag kände mig lite förlägen som tog så fel.
Och så denna sång- som känns ända in i själen. Grattis Ulf och Tack!

Kloka ord

Jag läste en artikel och fångades av dessa ord angående att många längtar efter den stora passionen. Som om den skulle vara svaret på människans behov av närhet och gemenskap. 
Passionen som kan slå till och sedan bara försvinner, ungefär som influensa. Eller som en nyckfull jägare. 

Horatius, en romersk poet, formulerade det galant: 

"passion är

Som jägaren följer ivrigt harens spår, i hetta, i köld, i berg, på havets strand, men struntar i den när den väl är fast och endast jagar den som flyr i hast".