Lövdans

      foto: ©RobertS

Jag hör din röst

som en sång i vinden

Du som är min längtan

min glädje och min tröst

av  Esse Jansson

journalist på Norrtelje Tidning. Han skriver också poesi.

Jag fick Esse Janssons lilla diktbok  "Sång i vinden" med en varm hälsning, när jag var på teaterträff ute på Marholmen i augusti 2004.  

Han brukade komma varje sommar när vi spelade utomhusteater på Marholmen, så vi blev lite bekanta. Och han skrev alltid så berömmande om oss i tidningen, och tog fina kort på oss. Jag minns att han tyckte om Dan Andersson och även Nils Ferlin, som bodde i Länna söder om Norrtälje från 1947 fram till sin död 1961. 

Vi bjöds att spela extra föreställningar ute i Länna, och det kändes ju lite speciellt. Jag kikade på Ferlins gamla stuga, och vandrade på stigar han gått.

Esse Jansson är spännande personlighet, som var och fortfarande är mycket involverad i det lokala kulturlivet.

The Road Not Taken

Two roads diverged in a yellow wood,       

And sorry I could not travel both

And be one traveler, long I stood

And looked down one as far as I could

To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,

And having perhaps the better claim,

Because it was grassy and wanted wear;

Though as for that the passing there

Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay

In leaves no step had trodden black.

Oh, I kept the first for another day!

Yet knowing how way leads on to way,

I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh

Somewhere ages and ages hence:

Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference.            

                                                                                                 Foto:  ©RobertS      

Robert Frost (1874-1963)

Höst i Skåne

Det finns tydligen en skogssjö a la Walden även i Skåne. Sonen som fotograferar överraskade med detta foto. Hösten gör sitt intåg och naturen går till vila. 

Jag tänkte på Thoreau så fort jag såg bilden och hans naturstudier kring  skogssjön Walden vid den lilla staden Concord i Massachusetts. 

Jag har en del foton därifrån som min äldste son tog när han bodde i Boston. Och de påminner om just denna.




In short, all good things are wild and free.

H D Thoreau




Foton:  ©RobertS

En vanlig torsdag i oktober...

Dagen började med självlysande träd på Julikullen i Midsommarkransen och avslutades med nystekt strömming på restaurant Slingerbulten i Gamla Stan. Sååå god!




Jag har haft en underbar dag med min syster vid havet, e-noor, i Gamla Stan. Och solen sken och allt var perfekt för att leka lite turist i Stockholms hjärta, och njuta av Gamla stan som har funnits sedan minst 1252, det år man säger att Birger Jarl grundade Stockholm. Givetvis bodde folk här innan, men just det året började Birger Jarl enligt tradition att bygga den gamla borgen "Tre kronor"

Det är många gånger och under många år e-noor och jag har gått på upptäcksfärd i Gamla Stan. Vi tröttnar visst aldrig på att vandra på de smala gatorna och i de smala gränderna, slinka in på något ställe och äta god mat och prata. Det finns alltid något nytt att upptäcka och alltid en massa att prata om. Bara detta att gå runt och kika i skyltfönster, besöka Gudrun Sjödén och njuta av alla vackra, spännande och färgglada kläder hon skapar och som alltid känns så rätt. Härligt.

Vi stämde träff på Victory Hotel, där e-noor med make övernattade denna gång. Ett spännande hotell med helt fantastiska båtmodeller av gamla segelfartyg i hotellfoajéns fönster att går runt och kika på. Stockholm är ju en gammal handelsstad och tidigare var nog stadens kajer fyllda av segelfartyg som kom eller lade ut för handelsresor runt Europa och andra världsdelar.

  

Och att kika runt torghandlaren som bjuder på allt från frukt, grönsaker till blommor - underbart! Man vill köpa med sig av precis allt... mmm

O, Gamla stan, 
vad du tjusar mig 
med dina gränder
med din idyll, 
och din fläkt av en sällsam mystik
Ja, Gamla stan, 
skön'sta pärla vid Mälarens stränder
du har en flik av en ljuv romantik



En helt underbar dag i hjärtat av Stockholm.

Ensamhet - räknas det?

Att leva ensam är en konst. Även om man valt att lämna en relation, så kanske man efteråt drömde om att möta någon ny att dela liv och upplevelser med. Men det är ju inte alltid självklart att man går från en relation in i en ny. Även om en del går direkt från den ene till den andre utan problem. 

Man går igenom olika livsfaser. Allt påverkar en människa. Det kan vara både stora eller små händelser som efteråt kan ses som löjliga eller banala. Det tror jag de flesta känner igen. Men det man själv upplever är ändå personligt. För vi handskas olika med allt vi möter och upplever. Vi är inte lika. Vi är inte kopior av varandra.
En liten sak som jag fortfarande minns är när en arbetskollega bjöd nästan alla kollegor med partners på den enhet jag jobbade på, på en fest hemma hos sig. Men jag blev inte bjuden eftersom jag inte hade någon partner! Jag kände mig så åsidosatt och utpekad. Några kollegor sa ifrån - men hon som bjöd ändrade inte på något. Hon ville att "alla" skulle få en chans att bekanta sig med varandra och varandras partner, det tyckte hon var viktigast.  

När man lämnar något/någon så är man trots allt både sårbar och känner både sorg och osäkerhet. Det tar tid att landa. Man drabbas av en sorts identitetsförvirring, hamnar i känslomässig obalans och t o m i en form av ångest. "Gjorde jag rätt", "klarar jag av allt ensam"  och mitt i allt känns det som en sorts förlust och ett misslyckande, även om man inombords vet att det var ett val man måste göra.
Det är ju en form av förlust.... även om det inte är lika omvälvande som den kris och den sorg man upplever efter en anhörigs bortgång.

Som ensamstående är man ensam om alla beslut och de flesta upplevelser. Man har ingen nära att diskutera till exempel TV-program, filmer, teater, böcker med. Eftersom det man upplevt har man upplevt ensam.

Men trots allt så är livet som det är, och man är glad och tacksam över de vänner som finns. Och jag har en kär väninna som lever ensam som jag. Hon blev änka för många år sedan. Hon hörde av sig och ville att jag skulle komma upp till Jämtland på sommarbesök. Och sedan har vi träffats och umgåtts varje sommar.
Det är och har varit en fin gemenskap och eftersom vi känner varandra så väl sedan barndomen så har vi kunnat pratat om allt vi upplevt och upplever.
Vi har båda insett att som ensamstående blir man lite mer egoistisk eftersom man inte har någon att ta hänsyn till i hemmalivet. Vi bestämmer våra dagar själv. Väljer våra tider att följa. Behagligt - men bakom allt finns ändå den där känslan av ensamhet. Den som är svår att förlika sig med.

Och så detta att som ensam räknas man inte.

Frihet är att våga möta sitt öde

Det är mycket som vi människor vill göra här i livet. Utvecklas i jobbet, ha familj. Leva ihop och vara själva. Sticka ur och smälta in. Hänga med och hålla emot.
Kort sagt: Vi vill ha största möjliga personliga frihet, samtidigt som vi är rädda för att stå utanför minsta mänskliga gemenskap.

Både ock är en livsnödvändighet.

Människan flyr från sin verkliga, inre frihet -enligt filosofen Erich Fromm.

Innerst inne känner människan ångest för det ansvar som alltid följer med verklig frihet - enligt filosofen Søren Kirkegaard

Och kanske ligger det något i det; Vi tar för oss av allt och avstår från inget i tron att detta är frihet, utan att bry oss om konsekvenserna för gemenskapen. Eller så anpassar vi oss stenhårt till gruppen i tron att det ska ge gemenskap - till priset av att vi förlorar oss själva.
Men om vi abdikerar från personligt ansvar eller tar för lite hänsyn till andra, undviker vi helt enkelt att göra oss till autentiska människor. Vi blir inte subjekt som själva väljer våra liv, utan aktörer på en marknad som bestäms av andra.

Frihetens baksida är känslan av att stå helt ensam. Det kan väcka ett starkt obehag. Att stå utanför gemenskapen är det värsta vi kan vara med om. Så vi lockas att leva upp till andras önskningar och flyr vårt personliga ansvar i stället för att ta emot den verkliga friheten.
Men ingen blir lycklig av att förminskas till objekt i sitt eget liv. 
Ty då försvinner vår mänskliga värdighet. Fast vi kanske inte ser det, eftersom individualismens tidevarv kapslat in oss i var sin bubbla - avskurna från den tillhörighet vi så hett eftersträvar.
Många människor är rädda för att vara till besvär, och för att lägga sig i en annan människas värld. Det gör att de undviker att engagera sig i det gemensamma, det som ska vara vår positiva tillhörighet.

Men vi alla måste ta på oss den existentiella ångesten, den obehagliga insikten att livet har ett slut. Vi måste ta på oss även frihetens ansvar, annars blir man aldrig fri.

Och man upptäcker snart att man inte behöver vara som alla andra -man får vara med i alla fall. Att vara en självständig individ är berikande för alla.
Det viktiga är att få vara den man är. 
Och att både kunna vara fri och höra till.



Tankar inspirerade genom en bok jag läst av Erika Falkenström
Erica Falkenström är verksam som konsult med inriktning på ledarskap, etik och personlig utveckling 

Bilder från Malmköping

Malmköping är en liten stad med anor från 1700-talet.

Mycket vacker och trevlig att vistas i- och ett ställe där man trivs.

Alla är så öppna och trevliga och man känner sig alltid välkommen. Genom  åren så har ju en del blivit bekanta och de säger alltid: Nej men hej! Du är ju Mias mamma.

Den lilla gamla kyrkan är speciell. 

Jag har varit på både julotta och nattmässa där, samt en gång lyssnat på musik.

Men den är också vacker att bara besöka och titta på inredning och utsmyckning. Jag är mycket förtjust i alla de gamla fönstren. Konstverk!

Varje sommar är det en stor marknad med utställare och försäljare från hela landet, samt artistunderhållning på Malma Hed, stadens gamla exercisplats och på våren är det en mindre lokal "gammaldags marknad" med utbud av diverse hantverk. Intressant och lärorikt.

Den gamla spårvägen är idag ett levande museum. 

Hon var klok och generös och även rolig!

  Magdalena Ribbing 1940-2017

Den goe värmlänningen

På min gamla blogg, (som jag tyvärr raderade), hade jag flera bra inlägg som jag fått från andra. Men jag hade varit klok nog att skriva ut en hel del av vad jag skrivit på den bloggen. Och idag hittade jag igen en kråk-dikt jag fick av poeten Bengt Berg, en poet jag har träffat några gånger under årens lopp då han bjudit på poesimöten här i Stockholm. Bengt Berg är en av de värmlänningar man kallar Selmas pojkar. 
Jag minns även att Bengt Berg skickade mig några ko-dikter till min gamla blogg, och jag hoppas att alla finns kvar i någon pärm. 
Men just nu så bjuder jag på den här dikten:

En kråka går ner för landning

Att ta dagen i hand

och se dis och guld,

vrida nacken ett kvarts varv

mot världen bortom istidsåsen

där caterpillarna dånar

och schaktar bort en barndom

-en kråka går

ner för landning

Bengt Berg

26 sept 2005 

Det kom med posten

Och det kom en så härlig överraskning i en bokpåse med norska frimärken... Med en fin och personlig hälsning skriven i boken. En del dagar är något extra. 

Och nu läser jag och njuter två fina poeter som har tolkat/översatt dikter av varandra: Helge Torvund och Bengt Berg. 

Jag läser annars norska utan problem, men det är intressant att läsa deras samarbete och jag tycker om det.

Baksidestexten är också fin:

Medan våren vaknar är en bok som förenar inte bara två landskap - sydvästnorska Jærens säregna natur mellan himmel och hav, med norra Värmland mellan blånande berg och vajande granskog -utan två språk, med djupa gemensamma rötter. Dikterna får fritt korsa riksgränsen för ett utbyte , där Bengt Berg tolkar Helge Torvunds dikter till svenska och Torvund Bergs till nynorsk. Med andra ord ett uttryck för praktiskt poetiskt samarbete...

Professor Idar Stegane har skrive eit innsiktsfullt etterord. I dette knyter han saman dikta til dei to poetane på ein måte som understrekar og styrker heilskapen som stig fram frå det todelte i denne boka.

Smakprov:

Skogen eit skiljeteikn
mellom himmel og jord,
ein pause i stilla

Spor av vilt gjennom altargangen
Nokomn som ventar på at vingne
skal byrja veksa

Jularbo stiknar
Furuborken sloknar i skodda
Dette om dette

Granskogens mønster

- som ei kofte

strikka av vintern


Bengt Berg tolkat av Helge Torvund

**********************************************

Den som sår mörker

och skördar fruktans frö

känner inte ljusets kraft

Den som samlar avstånd

för att bygga murar av sorg

känner inte närhetens styrka

Den som skriver med sår

och skapar rader med ärr

känner inte morgonens västkraft


Helge Torvund tolkat av Bengt Berg

TORVUNDochBERG

Brödrafolkens poeter

Recension 1: klicka här.

Recension 2: Klicka här

Recension 3: Klicka här

Recension 4: Klicka här

Recension 5: Klicka här

Tiden vi lever i

 

Sommar och en sommarhimmel som på något vis känns upplyftande och björkens grenar som dansar lätt efter vindens musik. En intensiv period för att den egentligen är så kort om man jämför med mörkerperioden. Jag önskar att det vore tvärtom.

Att gå barfota i gräset och känna kontakten med Moder Jord och att njuta av allt vackert som finns omkring oss - bara vi tittar. Tittar och ser med hela sitt jag. Rosornas söta doft och humlesurr och, tyvärr, mygg som njuter av allt som rör sig på två ben eller fyra ben. Men de är nam-nam för för fåglarna. Allt hänger ihop - allt är till nytta för något, någon.

Och så det där gamla fönstret som ger lustiga spegelbilder -beroende på vart man står. Ljusinsläpparen i den gamla ladugården. Med spindelväv. Det är flera generationer som kikat in eller ut genom de små rutorna. Idag så fyller det ingen funktion, ladugården är tom och kommer så att förbli. De små jordbrukens tid är oåterkalleligen förbi.