Att leva ensam är en konst. Även om man valt att lämna en relation, så kanske man efteråt drömde om att möta någon ny att dela liv och upplevelser med. Men det är ju inte alltid självklart att man går från en relation in i en ny. Även om en del går direkt från den ene till den andre utan problem.
Man går igenom olika livsfaser. Allt påverkar en människa. Det kan vara både stora eller små händelser som efteråt kan ses som löjliga eller banala. Det tror jag de flesta känner igen. Men det man själv upplever är ändå personligt. För vi handskas olika med allt vi möter och upplever. Vi är inte lika. Vi är inte kopior av varandra.
En liten sak som jag fortfarande minns är när en arbetskollega bjöd nästan alla kollegor med partners på den enhet jag jobbade på, på en fest hemma hos sig. Men jag blev inte bjuden eftersom jag inte hade någon partner! Jag kände mig så åsidosatt och utpekad. Några kollegor sa ifrån - men hon som bjöd ändrade inte på något. Hon ville att "alla" skulle få en chans att bekanta sig med varandra och varandras partner, det tyckte hon var viktigast.
När man lämnar något/någon så är man trots allt både sårbar och känner både sorg och osäkerhet. Det tar tid att landa. Man drabbas av en sorts identitetsförvirring, hamnar i känslomässig obalans och t o m i en form av ångest. "Gjorde jag rätt", "klarar jag av allt ensam" och mitt i allt känns det som en sorts förlust och ett misslyckande, även om man inombords vet att det var ett val man måste göra.
Det är ju en form av förlust.... även om det inte är lika omvälvande som den kris och den sorg man upplever efter en anhörigs bortgång.
Som ensamstående är man ensam om alla beslut och de flesta upplevelser. Man har ingen nära att diskutera till exempel TV-program, filmer, teater, böcker med. Eftersom det man upplevt har man upplevt ensam.
Men trots allt så är livet som det är, och man är glad och tacksam över de vänner som finns. Och jag har en kär väninna som lever ensam som jag. Hon blev änka för många år sedan. Hon hörde av sig och ville att jag skulle komma upp till Jämtland på sommarbesök. Och sedan har vi träffats och umgåtts varje sommar.
Det är och har varit en fin gemenskap och eftersom vi känner varandra så väl sedan barndomen så har vi kunnat pratat om allt vi upplevt och upplever.
Vi har båda insett att som ensamstående blir man lite mer egoistisk eftersom man inte har någon att ta hänsyn till i hemmalivet. Vi bestämmer våra dagar själv. Väljer våra tider att följa. Behagligt - men bakom allt finns ändå den där känslan av ensamhet. Den som är svår att förlika sig med.
Och så detta att som ensam räknas man inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar