En del dagar...

Den blå grinden i Vinterviken
 designad av norske konstnären Åge Ørsland

Sommaren håller sitt grepp om Stockholm och jag bara njuter av att kunna vandra omkring och ta vara på allt det vackra som finns. Mina favoritrundor är att gå runt Södermalm eller att vandra ner till Vinterviken och njuta av allt det gröna samt alla blomsterodlingar.

Idag blev det en skön tur ner till Vinterviken och Mälaren. Jag tog en kopp kaffe på trädgårdscaféet och bara njöt av lugnet trots att där numera oftast är fullt av folk som liksom jag trivs med att strosa runt. Ett bra sätt att få lite motion.

Och idag var tydligen rätt dag- för plötsligt så stannar två personer vid mitt bord och ropar: Hej! Så kul att se dig här! Det var så länge sedan sist! 

Två vänner från min gamla teatergrupp står där och skiner som solen. Himmel så kul. Det blev några timmars prat om både livet idag och så givetvis om våra gemensamma teaterminnen. Vi saknar alla den tiden då sommaren betydde teaterjobb och härlig gemenskap ute på Marholmen, söder om Norrtälje. Åren har runnit iväg så fort, och vi alla har lämnat ungdomsåren bakom oss. Men minnena finns kvar. De kommer alltid att finnas kvar.

Teatersomrarna är nog bland de bästa åren i mitt liv- fyllda av skapande, varm gemenskap och glädje över resultatet.

Våga göra lite uppror

En tanke som behövs, när så många slickar överheten och vänder kappan efter vinden. När så många bara håller med i vad som sägs av någon "kändis" utan att ifrågasätta. När många är så rädda för konflikten- den som kan både såra -men, även lyfta fram sanningar.

När vi söker meningen med livet så arbetar vår kreativitet. I vårt möte med världen omkring oss uppstår behov av att skapa, ge existens till något. Det handlar om att bejaka fantasin och ur den plocka fram det som kan vara viktiga delar av personligheten.

Att älta gamla besvikelser skapar inget av värde. Det är slöseri med både tid och energi. Det är tragiskt att det finns människor som inte klarar av att leva "just nu" utan som måste dra fram gamla saker och samtidigt påpeka sin egen förträfflighet, även om de tidigare fått erkännande för den. Men de vill ha mera, vill om och om igen få bekräftelse på det de gjort för länge sedan. I stället för att se sin egen roll och sina egna tillkortakommanden i sina liv, så väljer de att utse andra till syndabockar och tar till vad som helst för att få det att låta så. Det finns utbildat folk som man kan få hjälp av- om man vill. Och vågar. Men vissa är rädda för sanningar om sig själv. Eftersom de vill framstå som perfekta. Det är tragiskt- eftersom de missar att leva fullt ut i nuet, ta vara på det goda som trots allt finns.

Att skapa sitt liv är att försöka hitta den inre sanning som finns hos var och en av oss. Hur mycket får det kosta? Kanhända är det bara så att ens liv måste förändras så att en del människor försvinner och man möter nya. Det handlar om att inte vara rädd. Det handlar om att våga. 

Den alienation en del känner av och som lägger sig över för själen som ett tungt täcke, den förtvivlan vi kan känna, som hotar att sätta krokben  för oss -borde vi se som ett tecken på liv. Allt är en uppmaning till oss att ta ett stadigt tag om den förmåga vi har att gå vidare - trots kaos.

Midsommarkransen, en ljuvlig oas i Stockholm

Sommartid är min gård ett ljuvligt ställe- med sköna sittplatser och härliga lekplatser för barnen. 
Idag är våra kvarter ett mycket eftersökt bostadsområde och vi som bott här länge, som jag, kan känna oss som miljonärer. Låga hyror, stabil förening med god ekonomi och mycket högt värde på bostadsrätterna. Man är i princip miljonär om man äger en bostad här.

Min förening, Tellusborg, består av tre kvarter i vackra Midsommarkransen, som är ett mycket åtråvärt bostadsområde idag. 

Här bor en hel del kulturarbetare; skådespelare, konstnärer, författare, poeter, och jag förstår att de vill bo i ett så stimulerande bostadsområde. 
Vackra gamla hus, många affärer, konditorier, små krogar och restauranger etc och vi har även en av Stockholms äldsta biografer i vår förening "Tellus Bio"

Och det är så lätt att ta T-banan in till t ex Söder eller till City. 

Men många av de som skaffade lägenhet samtidigt som jag,  har under de senaste åren sålt och flyttad, tyvärr; Men jag kan förstå att många vill satsa på eget hus någonstans runt Stockholm. Och genom att sälja så får de möjlighet.

Dagen idag

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och något alldeles oväntat sker

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer

Alf Henriksson

Den halvfärdiga himlen

Modlösheten avbryter sitt lopp.
Ångesten avbryter sitt lopp.
Gamen avbryter sin flykt.

Det ivriga ljuset rinner fram,
även spökena tar sig en klunk.

Och våra målningar kommer i dagen,
våra istidsateljéers röda djur.

Allting börjar se sin omkring.
Vi går i solen hundratals.

Var människa en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla.

Den oändliga marken under oss.

Vattnet lyser mellan träden.

Insjön är ett fönster mot jorden.


Tomas Tranströmer
ur Den halvfärdiga himlen (1962)

Sommar-sommar-sommar

Vilken underbar sommar - även om jag längtar efter lite regn en del dagar. Naturen  törstar. Men nypon-rosorna blommar frodigt sedan början av juni och jag har njutit en tid uppe i min barndomsby i Jämtland och umgåtts med gamla skolkamrater, smakat på nyplockade hjortron och lyssnat på tystnaden när solen sakta gått ner vid horisonten. Kan man önska mera?

Midsommar igen

Tiden verkar numera gå fortare och fortare. Nyss var det jul- och vips så är det Johannes-afton - den riktiga midsommaraftonen. Så vad passar bättre är en fin blomsterkrans av ängsblommor på min blogg, som jag missköter. Tyvärr.

Glad Midsommar!

Nu tar jag nog sommarlov...

Längtans bär

Det är mycket vi människor vill göra. Utvecklas inom våra jobb, kanske ha familj, eller leva gott som ensamstående. Vi vill gärna visa att vi kan något och samtidigt vara en bland alla andra människor.
Man kanske kan sammanfatta det till att vi vill ha största möjliga personliga frihet, samtidigt som vi är rädda för att tvingas stå utanför, eller känna oss utanför.

En människa har nog lika stort behov av att höra till som att vara fri. Och de motsatserna tror jag hänger ihop. Det ena stärker det andra. Sedan kan den enskilde ha olika stora behov och under olika perioder av sitt liv.

Detta är något som både filosofer och psykologer har tänkt stora tankar kring, analyserat och skrivit om. Den danske filosofen Søren Kierkegaard ansåg att människan kan känna ångest för det ansvar som alltid följer med verklig frihet.

Den åsikten kan nog ifrågasättas ibland- för hur vet man vad allt bottnar i? Så mycket är antaganden och framförs som sanningar.



Men detta att höra till, vara en del av gemenskapen med andra människor -även om det betyder att vi kanske förlorar en bit frihet, är nog ett basbehov för att vi ska fungera som människor i våra samhällen. 

Just nu längtar jag efter att plocka solmogna smultron.

En dikt av min norske favorit

Oppnå

Ein dag gjekk gjennom meg.

Både den og eg var gjennomsiktige.

Stranda eg såg frå vindauget ved baren

og isen i glaset som klinka blankt.

Eg lærer av smil og lått.

Eg lærer av mine hender som er så usikre.

Idag er dagen meg og eg er

eit glimt av lys der ute over måkene.

Nå eg ikkje bryr meg om å oppnå noko

forstår eg alle tings verdi.

Helge Torvund

ur diktboken Alt brenner (2016)

Lars Gustafsson

Ännu en stor författare och poet har lämnat scenen. Lars Gustafsson (1936-2016).

Jag minns ännu första boken jag läste som han skrivit: 
"En biodlares död".
Den kom ut 1996 och det var bibliotekarien vid Biblioteket Telefonplan som rekommenderade boken. Jag lånade, läste och blev förtjust. 

Lars Gustafsson hade en så personlig röst och hans språk kändes både enkelt och klart. Hans ord var vardagsord, men ibland även högtidliga och nästan akademiska. Han var både författare, poet, filosof, vetenskapsman och nyfiken på livet i alla dess former. 

Sedan började jag läsa Lars Gustafssons poesi. Och jag köpte hans "Fåglarna" (utkom 1984) - och den blev en favorit. Och jag har lyssnat på honom när han varit med på radio - vem minns inte hans "vinter"  från 2010 på Sveriges Radio.

För drygt ett år sedan lämnade hans vän och kollega Tomas Tranströmer jordelivet - nu får han sällskap av Lars Gustafsson i sin himmel, -och tänk, jag tror att de två kommer att trivas ihop. 

Virveln snabbare än fågeln.
Fågeln snabbare än virveln.
Och denna högtidliga dans
som har pågått länge
innan jag föddes,
och skall fortsätta efter min död,
var på något sätt förknippat
med det faktum att jag
fanns i världen.

Lars Gustafsson
ur dikten "Virvlarna"

Vårtecken

Den allra första lilla blåsippan kikar tveksamt upp ur jorden hos min själssyster vid västerhavet, e-noor, och landade hos mig idag. 
Det var en trevligt påskhälsning. Tack!!


Ingenting av det vi ser
tillhör oss
ändå väntar vi
tålmodigt
på den där särskilda stunden...


ur en dikt av Kaj Svensson

Ett skönt möte mellan sångerskan och poeten