Våga göra lite uppror

En tanke som behövs, när så många slickar överheten och vänder kappan efter vinden. När så många bara håller med i vad som sägs av någon "kändis" utan att ifrågasätta. När många är så rädda för konflikten- den som kan både såra -men, även lyfta fram sanningar.

När vi söker meningen med livet så arbetar vår kreativitet. I vårt möte med världen omkring oss uppstår behov av att skapa, ge existens till något. Det handlar om att bejaka fantasin och ur den plocka fram det som kan vara viktiga delar av personligheten.

Att älta gamla besvikelser skapar inget av värde. Det är slöseri med både tid och energi. Det är tragiskt att det finns människor som inte klarar av att leva "just nu" utan som måste dra fram gamla saker och samtidigt påpeka sin egen förträfflighet, även om de tidigare fått erkännande för den. Men de vill ha mera, vill om och om igen få bekräftelse på det de gjort för länge sedan. I stället för att se sin egen roll och sina egna tillkortakommanden i sina liv, så väljer de att utse andra till syndabockar och tar till vad som helst för att få det att låta så. Det finns utbildat folk som man kan få hjälp av- om man vill. Och vågar. Men vissa är rädda för sanningar om sig själv. Eftersom de vill framstå som perfekta. Det är tragiskt- eftersom de missar att leva fullt ut i nuet, ta vara på det goda som trots allt finns.

Att skapa sitt liv är att försöka hitta den inre sanning som finns hos var och en av oss. Hur mycket får det kosta? Kanhända är det bara så att ens liv måste förändras så att en del människor försvinner och man möter nya. Det handlar om att inte vara rädd. Det handlar om att våga. 

Den alienation en del känner av och som lägger sig över för själen som ett tungt täcke, den förtvivlan vi kan känna, som hotar att sätta krokben  för oss -borde vi se som ett tecken på liv. Allt är en uppmaning till oss att ta ett stadigt tag om den förmåga vi har att gå vidare - trots kaos.