"True Love Leaves No Traces"

As the mist leaves no scar
On the dark green hill
So my body leaves no scar
On you and never will
Through windows in the dark
The children come, the children go
Like arrows with no targets
Like shackles made of snow

True love leaves no traces
If you and I are one
It's lost in our embraces
Like stars against the sun

As a falling leaf may rest
A moment on the air
So your head upon my breast
So my hand upon your hair

And many nights endure
Without a moon or star
So we will endure
When one is gone and far

True love leaves no traces
If you and I are one
It's lost in our embraces
Like stars against the sun

 Leonard Cohen

   (en stor favorit)

Sommartider....

Även om det ser ut att bli en blöt midsommarhelg i Stockholm.

Idag har i alla fall Moder Jord  inte behövt känna sig törstig. Men det gröna trivs och det blommar överallt.
Egentligen är det ju fusk med midsommaren i almanackan numera, eftersom den midsommar som firas är ett resultat av klåfingriga politiker med stor hjälp, dvs påtryckningar, krav, av den gamla arbetsgivarföreningen; de ansåg att de förlorade så himla mycket pengar på en fast midsommar. Som det tidigare var. Då det var Johannesdagen, den 24 juni, som var midsommarafton.

Märkligt att arbetsgivarna inte har börjar sucka och stöna över julaftonen.... den ligger ju också på ett fast datum. Men det vågade de inte. För julen är ju alla affärsinnehavares och företagares mjölkko.

Men nu har de som styr och vill styra lyckats få den 6 juni till nationaldag och den lyser röd i almanackan. Hm. 
Svenskarnas nationaldag - eller nationalhelg har alltid varit midsommaren! 
Utan kungabugande och hovslickeri som det numera är.

Vi lever i en demokrati...jaja- MEN har vi valt vårt statsöverhuvud? 
Har vi valt att försörja  Carl-Gustaf Bernadotte och hans familj? 
Familjen är bland de rikaste i landet och de flesta av dem är välutbildade och de borde kunna arbeta och försörja sig själva. 

Glad Midsommar!

En liten stadsrunda.

Vy från Liljeholmsbron när den tar land vid Hornstull. Det är en bro jag ofta tar en tur över när jag vill vandra runt på Södermalm - denna spännande stadsdel som så många kallar Stockholms "Montparnasse". Och det är en stadsdel man bara kan älska, här finns ju allt. Bokaffärer, Secondhand, mysiga caféer, strandpromenader, små krogar och glada människor. Jag trivs på Söder, älskar att vandra runt här och hela tiden upptäcka något nytt. 

Nästa bro är ståtliga Västerbron som leder över till Kungsholmen, som först bjuder på småbåtsparkering i kanalen mellan Södermalm och Långholmen. 

Kungsholmen är en stadsdel som är spännande och där det finns så mycket fint att ta del av- t ex Stadshuset som nog är det mest kända stadshuset i världen vad gäller fester, t ex Nobelfesten. 

Själv har jag varit på både bal med ryska Kosmonauter och Lärlingsfestivitas samt en mycket fin Doktorspromotion i vackra salen "Blå hallen" (som inte är blå...) det var när min syster Karin fick sin doktorslagerkrans - festligt och högtidligt. Gissa om jag kände mig stolt och glad för hennes skull!

Grodperspektiv

foto: Robert S

Öga mot öga - överraskad, nyfiken och kanske frågande... 

Ett kameraöga möter grodans två. 
En stund för reflektion; Vem var först: groddjuren eller människan?

Vem är till nytta och vem förstör? 
Och: Vem bryr sig?

- och ögonen bakom kameraögat är Robert...

Naturligt

foton:  ©RobertS

Men kamerans öga kan man titta på naturen och se den. Det här är återbruk, något som funnits långt innan butiker och reklam lade beslag på uttrycket.

Moder Jord tar tillbaka vad hon en gång har bjudit på. Så det som var en form av nöje - blir nu till nytta.

Bloggbrist

Gamla bloggvänner har tystnat. Gissar att de flesta smittats av Facebook-baciller eller Twittersjukan. Jag har  testat Twitter -men Facebook tvekar jag inför. Förstår inte vitsen med att "prata" via en sida som är stängd för den som inte har eller inte vill ha Facebook. Vad är bra med att ha en stängd grind? Jag har inte hittat ett bra svar på det.
Hänger kanske inte med...

Men jag har njutit lite av våren nu några dagar. Tussilago, vårlök, vitsippor blommar överallt, i Kungsträdgården börjar körsbärsträdens sköna blommor sätta sin prägel på huvudstaden och snart börjar blåsipporna att öppna sina blå ögon och visar att våren slutligen har tagit över. 

Året började sorgligt, en storebror vandrade över till den andra sidan. Det väcker både minnen och tankar. Hans död berörde mig djupare än vad jag anat. En påminnelse om att alla ska vi den vägen vandra. Jag blev omskakad av det och klarade inte av mitt sociala liv på ett bra sätt. Kände mig arg, frustrerad och elak. Det gick ut över andra. Livet kändes så fel. Jag kändes fel.

-*-

Och så helt nyss lämnade en älskad poet jordelivet. Tomas Tranströmer. 

En poet jag började läsa samtidigt som jag började läsa Henry David Thoreau   Tack vare biblioteket i realskolan och en lärare som uppmuntrade, så fick jag uppleva läsglädje som lever inombords sedan tidiga tonåren. Tranströmer läste Thoreau och inspirerades av honom. 

Han skrev t ex "Fem strofer till Thoreau" som finns med i Tranströmers första diktbok "17 dikter" och naturen har ju också varit en stor inspirationskälla för Tranströmer under hela hans diktarliv.

Fem strofer till Thoreau

Ännu en har lämnat den tunga stadens

ring av glupska stenar. Kristallklart salt är

vattnet som slår samman kring alla sanna

flyktingars huvud.

I en långsam virvel har tystnad stigit

hit från jordens mitt, att slå rot och växa

och med yvig krona beskugga mannens

solvarma trappa.

*

Foten sparkar tanklöst en svamp. Ett åskmoln

växer stort vid randen. Likt kopparlurar

trädens krökta rötter ger ton och löven

skingras förskrämda.

Höstens vilda flykt är hans lätta kappa,

fladdrande tills åter frost och aska

lugna dagar kommit i flock och badar

klorna i källan.

*

Trodd av ingen går den som sett en geysir,

flytt från stenad brunn som Thoreau och vet att

så försvinna djupt i sitt inres grönska,

listig och hoppfull.

En ung Tomas Tranströmer intervjuas

Tomas Tranströmer 1931 - 2015

https://www.youtube.com/watch?v=tBCnenhfyBE&ab_channel=92YPlus

En poesivän från Norge

I många år deltog jag på en norsk diktsida där poeten >>
Helge Torvund  gav ros och ris och goda råd om poesi. Det var han som lärde mig "stryk sista raden - och se vad som händer med dikten". Oftast hade han rätt. Dikten blev poesi. 






Vi var många som nästan dagligen deltog med egna dikter och vi gav varandra både råd och omdömen. Jag lärde mig mycket av det.
Dessutom fick jag många diktvänner och några av dem var så duktiga att de till slut fick möjlighet att ge ut egna dikter i bokform. 















En diktvän, vars dikter jag fastnade för från första början, är  Jan I Sørensen och före jul kom han ut med egna diktboken 
"Stige opp mot en tom himmel". 

Det är en resa med poeten genom minnen och upplevelser från barndom till nutid. Hans sätt att använda språket imponerar. Det är spännande att läsa och han trollar med orden så att dåtid likaväl kan vara nutid och ibland känns det som orden betyder något annat än vad jag lärt mig.

Strax efter nyår damp boken ned genom brevlådan och jag har läst. En dikt per dag. Som en vitamintablett. 






                              Drømmebarn

                             hun vever
                             ej vugge, nynner
                             drømmegarn
                             av blå skog

                             maler
                             et rødt lite hus
                             klyper seg i døra

                             hun sitter ved vinduet
                             i bare natta
                             gjendikter månen
                             som et lite barn

Skogen

Våra förfäder lever i den... ty denna mark är helig för oss.

Vattnet som flyter i bäckarnas ådror är inte bara vatten...

det är bemängt med våra förfäders blod.

Min syster vid havet

e-noor, som även målad denna bild, som skapar en känsla av något positivt; ljusets kraft, att söka det positiva och hålla fast vid det. Även när sorg och smärta skapar dagar som kan kännas trista eller svåra.

e-noor är min själsliga syster som alltid får mig att känna glädje. Hon finns alltid där, lyssnar och delar med sig. Ibland är det hon som behöver någon -ibland är det jag. Och båda har vi den där fina känslan av systerskap. Det är så enkelt och självklart.

Ibland när jag drabbats av något som känns trist, och tänker att jag ska ringa e-noor och prata av mig lite- så ringer telefonen och jag hör hennes mjuka röst. Det är magiskt. Som nu ikväll. Och vi pratar av oss om allt och det är som när ett vårregn fallit och tvättar bort allt damm på en trottoar eller väg. Jag känner mig renad.

Det är en gudagåva att ha en sådan vän, som funnits med nästan hela livet och som ger så mycket energi. 
Hon är guld värd!

Dagens klokord

"Att dikta är att ljuga sig fram till sanningen."

 Eyvind Johnson 1900-1976

Han blev ledamot av Svenska Akademien (stol nummer 11) 1957 och erhöll Nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med Harry Martinson.