Aprilvår

Naturen spelar cellomusik

Vi närmar oss stjärnorna

Träden viskar till varandra

om föräldralösa själar

Tröstar ensam fågel

som sorgset sjunger 

Plötsligt är allt så nära

Alltför nära

foto:  ©RobertS

Förväntan

Jag ser honom. Långt borta bland en massa människor. Trängseln är stor, det känns obehagligt med alla knuffar och att alla har så bråttom. Som om de inte skulle hinna med livet, att leva. Varför denna jäkt? Men jag fokuserar på honom, ser att han sänker huvudet som för att lyssna på någon. Hans vackra ansikte. Han ler, han pratar med någon, nickar och skrattar. Jag står helt stilla, vill att han ska se mig. Vill att han ska le så där mot mig. Även om jag  står där bland alla dessa stressade som går förbi, en del ser hastigt på mig, kanske undrar de varför jag står där så stilla, undrar kanske vem jag är.
Men vem skulle kunna förstå att jag väntar på en älskad man. Vem skulle veta eller förstå. 
Ingen vet vem jag är.
Så plötsligt står han framför mig, lite orakad och ser trött ut i ögonen. Han rör lätt vid min arm. Jag förstår på en gång vad han vill säga. Jag ser det i hans ögon innan han vänder blicken ner mot golvet och mumlar något. Jag ser den han har vid sin sida. Ett leende ansikte. Nyfiket och säkert.
Åter blir jag det lilla barnet, ihålig och rädd. Oförmögen att prata. Rädd att säga något fel, något opassande. Jag är ledsen - säger han lågt. 
Jag vill inte höra mer, och han hindrar mig inte när jag går. En kort stund är jag inte säker på vad som hänt. Ser snabbt tillbaka, han står där och pratar ivrigt med kvinnan som han kom tillsammans med. Anar att han försöker förklara vem jag är. Jag vet att han står där och ljuger. Jag kan se det på hans kroppsspråk.
Jag går ut från tågstationen. Ut i friska luften. Behöver andas djupt för att få kontroll över min reaktion. Hur kunde jag tro att han kände samma nyfikenhet som jag? Hur kunde jag tro att han kom för att träffa mig? Hur kunde jag...
Utanför, på trottoaren sitter en man och spelar flöjt. 
Jag hör melodin. Men jag lyssnar inte.

Flundror

Vad behöver man? Varför behöver man? Ja man behöver mat -annars skulle man svälta och må dåligt, och drabbas av brister i kroppen och man behöver sova gott så att kropp och hjärna får den vila som krävs.
Men ibland känns det som om man behöver annat. Trevligt sällskap. Kanske ett oväntat telefonsamtal. En glad hälsning på ett vackert vykort som man kan spara. Men ibland kan jag känna som om det är svårt att säga exakt vad jag "behöver". Det är som en vag längtan inombords som jag inte kan sätta ord på. Kanske är ordet "behöver" något jag inte ska använda.  

Man kanske ska använda ordet önska istället. I önskan finns ju inga krav. Det är bara tankar, något man kan säga rakt ut - eller enbart hålla för sig själv.

Det finns stunder som jag önskar var långa möten med någon att prata med, dela åsikter och upplevelser med. Dricka vin och äta något gott med, ute på en mysig liten krog. Sällskap av någon som leende ser på mig och får mig att le. Någon som berättar en historia jag nästan vill tro på; en skröna, en bagatell som får mig att skratta av förtjusning. Och jag vill höra mera.

Där sitter vi och dricker lite mer vin tills sorglösheten infinner sig och stannar kvar tills vinflaskan är tom. Vinet värmer oss. Vi vågar prata öppet och ärligt om livet, om ensamhet. Utan krav och utan förväntningar. Allt känns så enkelt. Sedan skiljs vi åt. Kanske en kram och ett löfte om att vi måste ses snart igen. 

Den eviga frågan...

Haiku-dikter

                                          

Ett lamakloster                                         

med hängande trädgårdar.                      

Bataljmålningar.

***************

Hopplöshetens vägg...

Duvorna kommer och går

utan ansikten

***************

Buren av mörkret.
Jag mötte en stor skugga
i ett par ögon.

***************

En svartvit skata

springer envist i sick-sack

tvärs över fälten

***************

Se hur jag sitter

som en uppdragen eka.

Här är jag lycklig.

Tomas Tranströmer (1931-2015)

Ur: "Den stora gåtan" (2004)

Vid dagens slut

Innan kvällen kom, lekte solen mönsterleken med den gamla gardinen. Utanför. Innanför. Så länge som solen var uppe. Sedan sjönk den ned bakom horisonten av hustak och dagen tog ett djupt andetag innan det började skymma. 

En skymning blå och stilla. Vemodig. Ensamhet som en blues. 

Och mörkret började krama om allt i min värld. Dags att vila, dags att sova. Kanske drömma. Kanske minnas alla goda och spännande människor som finns och har funnits. Alla dessa som korsat min väg, som funnits en tid i min närhet. Spännande personer som jag inspirerats av och känt som själsfränder. 
En del finns kvar - andra har försvunnit. Utan att säga ett ord. Inget "hej då" eller "farväl". Bara tystnad. Och jag saknar en del. De som liksom jag hade ett behov av att skriva, formulera tankar och känslor, skriva livet och förmedla något eget. 

Martha's Devotion

Martha's Devotion

I catch light
in the shadows
Behind my back
large clouds sail
like lonely ships across the sky

Do you want to share
my bread with me
in an empty room
A short while
before night comes


Översättning av min dikt Martavandring   (klicka på länken)




Denna översättning gjorde min kära vän Lillan (Ann L.) år 2006- efter att hon hade läst min första översättning till engelska och vi diskuterade min tanke om vad jag ville få fram i min dikt. Jag är så glad över hennes hjälp. 
Å vad jag saknar henne och hennes underbara mail om livet i ett gammalt farmarhus byggt av sten i den lilla orten St.Austell, Cornwall. Tyvärr så var hennes livsmanus allt för kort. Och hon fick aldrig möjlighet att besöka sin gamla hemstad som hon lämnade i tonåren. Hon som  längtade så "hem" till Stockholm varje sommar.

Lästips

A Week on the Concord and Merrimack Rivers 

av Henry David Thoreau är en favorit jag gärna läser om. En bok som är en resa. En underbar berättelse om gavs ut 1849 av Thoreau, om som handlar om när han gjorde en båtresa år 1839 tillsammans med sin broder John, från Concord i Massachusetts, där han bodde,  till Concord i New Hampshire och tillbaka. Jag gissar att detta med två små städer med samma namn kanske gav dem idén. Och så möjligheten att utforska naturen.

Boken var kanske även ett sätt för Thoreau att handskas med sorgen efter sin broder som dog 1842 endast 27 år gammal. Bröderna stod varandra mycket nära.
En bok jag kan rekommendera, den är intressant och den ger en skön känsla av avkoppling. Man reser med. Upplever och känner sig så inbjuden. Deltar i samtal om livet och dess mening samt får tankar om vad som är viktigt och dyrbart - detta med att vi endast är en del av naturen.

Based on an 1839 boat trip Thoreau took with his brother from Concord, Massachusetts, to Concord, New Hampshire, and back, this classic of American literature is not only a vivid narrative of that journey, it is also a collection of thought-provoking observations on such diverse as poetry, literature, and philosophy, Native American and Puritan histories of New England, friendship, sacred Eastern writings, traditional Christianity and much more.

Vintervår eller Vårvinter

När det står och väger. Vinter eller vår. Så är det just nu här i Stockholm. Till och med nere i Skåne försöker vintern klamra sig fast med klor som en katt. Ett sista desperat försök av Kung Bore att hålla sitt rike intakt. Yngste sonen fångar med kameran att även där så kämpar våren på nu i början av mars månad.

 foton:  ©RobertS.

Längtan till sommaren...

Andrum juli

Den som ligger på rygg under de höga träden
är också däruppe. Han rännilar sig ut i tusentals kvistar,
gungar fram och tillbaka,
sitter i en katapultstol som går loss i ultrarapid.

Den som står nere vid bryggorna kisar mot vattnen.
Bryggorna åldras fortare än människor.
De har silvergrått virke och stenar i magen.
Det bländande ljuset slår ända in.

Den som färdas hela dagen i öppen båt
över de glittrande fjärdarna
ska somna till sist i en blå lampa
medan öarna kryper som stora nattfjärilar över glaset.


Tomas Tranströmer
ur Mörkerseende
1970

****************

Och jag bara längtar efter sol, värme och grönska. Tröstar mig med att läsa poesi med sommarkänsla. Tranströmer. Precis så här kan jag känna. Uppleva. Och försvinna in i en egen värld när jag njuter av sommaren nere på gamla ångbåtsbryggan nere i Vinterviken. Denna ljuva oas i Stockholm.  

Den svaga punkten

Hur ska jag kunna reda ut allt
när jag står mellan två speglar
och reflekteras fram och tillbaka

Det är en upprepning
så osäker
Nära den svaga punkten
allt brister

Då står han där och ler
ber om ursäkt
Jag ser på hoinom
och säger

Jag bor här
läser och skriver
Du får inte hindra mig

Då ser jag som en fjäril
fladdra över hans ansikte

Vintermorgon

När jag såg ut på morgonen
var den fylld av blöt snö
fotspår mot sophuset
en kvarglömd röd spade
i sandlådan
och en blå plasthink

Jag kisade mot ljuset
som lekte över taken
njöt av tystnaden
Innan barnen på gården
börjar skapa ord
i lek och nyfiken glädje