En poet och författare som jag tog till mitt hjärta efter att jag första gången läste "Glaskupan" (The Bell Jar), en roman som kändes och fortfarande känns så aktuell.
Detta med att drabbas av svarta tankar, tomhet och inte se någon mening med sitt liv, är väl mer aktuellt idag när världen och vuxenliv nästan kräver allt av en människa. Och platsar man inte riktigt, är det lätt att helt tappa fotfästet. Utrymmet för de sköra och känsliga är litet, alla ska vara så framgångsrika och duktiga. Många av dem hittar ett sätt att vara med: de kreativa och skapande, men även för dem handlar det om att hitta rätt väg och nå fram, finna stimuli och respons från omvärlden.
Sylvia Plath tillhörde den grupp som genom sin kreativitet kunde skriva och bli publicerad, men som trots framgång ändå inte klarade av det. Tyvärr, valde hon att frivilligt lämna livet. Den ångest och skräck hon tydligen kände måste ha varit enormt påfrestande och hon drabbades av depressioner.
Sylvia Plath hade ju läsare och hon hade en författarkarriär framför sig. Men något gjorde att hon ej orkade fortsätta leva.
Sylvia Plath kunde verkligen formulera även den enklaste vardagliga upplevelse, och just nu håller jag på att läsa "Johnny Panic and the Bible of Dreams" en samling av korta och längre berättelser, samt även några dagboksnoteringar och jag är så förtjust i hur hon skildrar det vanliga och enkla på ett sätt att det är roligt att läsa dem. Samtidigt så bjuder hon på en bit av sig själv, sin egen personlighet.
Smakprov:
Cambridge Notes
February 1956
February 19: Sunday night:
To whom it may concern: Every now and then there comes a time when the neutral and impersonal forces of the world turn and come together in a thunder-crack of judgement. There is no reason for sudden terror, the feeling of condemnation, except that circumstances all mirror the inner doubt, the inner fear. Yesterday, walking quite peacefully over the Mill Lane bridge, after leaving my bike to be repaired (feeling lost, pedestrian, impotent) , smiling that smile which puts a benevolent lacquer on the shuddering fear of strangers' gazes, I was suddenly turned upon by little boys making snowballs on the dam. They began to throw them at me, openly, honestly, trying to hit. They missed every time, and with that wary judgement that comes with experience, I watched the dirty snowballs coming at me, behind and in front, and, sick with wonder, kept walking slowly, determinedly, ready to parry a good hit before it struck. But none struck, and with a tolerant smile that was a superior lie, I walked on.
