40-års jubileum

En av mina norska favoritpoeter, 
Helge Torvund debuterade år 1977  med diktboken "Hendene i byen" 

Och debuten blev uppmärksammad med fina lovord. En ung diktare som bjöd på poesi som uppmärksammades som något nytt inom norsk poesi.

Jag läste några dikter av en för mig helt okänd poet redan år 1984 i tidskriften café EXISTENS nr 22/23
och blev så berörd att jag hade noterat "Torvund-vem är han?" bredvid dessa dikter. De berörde.



Jag minns att jag var på mitt lokala bibliotek

och frågade -men de kände inte till honom och han fanns ej i deras bokregister. Så han var okänd. Jag fick nöja mig med att läsa de fyra dikter som fanns i tidskriften och vad som där stod om poeten. Han var från Jæren, ett område vid havet i sydöstra Norge och som påminner om svensk natur. Helge Torvund hade utkommit  med en ny diktsamling vart annat år. Så när jag läste mina första dikter av honom hade han redan gett ut sex diktböcker.

 


Åren gick, jag skrev min egen "poesi", med ett längre avbrott när jag började jobba med teater där jag fick utlopp för min skaparlusta. Men så kom den nya tidens kontaktmaskin, datorn, som jag fick grundutbildning för genom mitt jobb inom Stockholms stad och den blev som en sorts "pandoras ask" - hela världen kunde snart nås tack vara datorn! 
Självklart kollade jag runt på allt som datorn bjöd på och under över alla under- jag hamnade på en norsk amatördiktar-sida "Diktkammeret"  och vem var där lärare och rådgivare -om inte just denna poet, Helge Torvund! Jag mejlade läraren/poeten och frågade om jag fick vara med, även om jag bodde i Sverige och poetens svar kom snabbt: du er velkommen!

Jag lärde mig en hel del och det viktigaste rådet var nog "stryk siste raden" - ett råd han gav mig flera gånger. Och självklart var det rätt. Så lätt och så vanligt det är att man blir både övertydlig eller förklarande i den sista raden. Jag var det. Gång på gång.

OCH idag kan man låna diktböcker av Helge Torvund på våra bibliotek!

Smakprov  ur café Existens nr 22/23 1984:

Vinden forulerar seg
i trekronerne

Stareflokken
løfter seg
til en skulptur
av fjør og luft

Mørke augekuggar
med snøgge kyss
mot min pupill

Om kvelden
er dagen ei smal stripe
lys
mellom svarte permar

Svarttrostvengjer
landar
i grannmørker

ur diktboken  Menneskerom, 1982