Jag saknar Ann

Ann var min översättare till engelska språket. Hon var född och uppväxt på Söder här i Stockholm och vi kom i kontakt med varandra genom en släktforskarsida för över tjugo år sedan. Jag kunde glädja henne genom att ta kort på hennes barndoms kvarter i närheten av där Västerbron börjar. Och ge henne senaste nytt av intresse från Stockholm och Sverige. 
Vi kom även underfund med att vi hade många gemensamma intressen. 

Ann kom till London i sin ungdom som au pair. Där mötte hon kärleken och gifte sig. Men maken dog efter några år. Så småningom mötte hon en ny man, han var musiker, och de slog sig ner i Cornwall - där vår gemensamma favorit Virginia Woolf hade tillbringat så många somrar med sina föräldrar i St Ives. Ann hade två söner som sysslade med musik och hon var så stolt över dem. 

Det var många läsupplevelser vi diskuterade och jämförde. Och när jag började blogga så tog hon frivilligt på sig jobbet att översätta min poesi till engelska. Hon hade läst mina versioner på engelska och ville hjälpa mig. Ibland fick hon ändra lite i en formulering för att det blev dubbelbottnat eller kunde misstolkas i direktöversättning. Jag lärde mig mycket genom hennes goda råd. Ann tyckte att vi skulle testa att ge ut en diktbok på svenska och engelska. Hon trodde att det skulle nog gå bra. Själv tvekade jag. Ju mer poesi jag läst av etablerade poeter -så kände och känner jag att jag bara är en glad amatör.

Vi tyckte båda att det skulle vara trevligt att träffas. Men tyvärr blev det aldrig av. Men vår mail-kontakt fortsatte under alla år. Hon längtade efter att få återse Stockholm och vandra omkring i sin barndoms stad. 
Men en dag blev det tyst. För några år sedan så lämnade hon jordelivet. 
Alldeles för tidigt - men livet har sina egna manus för oss alla.

Här är ett smakprov på den första dikt som hon översatte; Det var år 2006:

The dark firm voice

moves slowly along my spine

smoothing fire through my skin

I listen with my heart

Who is it that touching my soul

creating borders of wire fences?

I stand alone in my window

letting desire slowly run through my open hands

All these years of life

before I at last dare to acknowledge honesty

I ask no questions

and yet I know that

someone's hand cradles my heart

And there is a limit

to a room expose

a sea for drowning birds