Livets träd

Trädet. 
Det står där som en jätte. Lummigt  och härligt grönt.

Grönt rimmar på skönt.

Trädet markerar sin plats, vill ha stort utrymme för att må bra.

Träden är våra vänner, de ser till att vi andas frisk luft och bjuder oss 
alla på naturliga konstutställningar.

Tänk alla träd som funnits i många generationer, träd som våra förfäder också njutit av och pysslat om.

Krama ett träd - och du känner att det är livgivande.
Det står där som en trogen vän. 

  
                                                      foto:  ©RobertS.

En Diktkammer-ven

För många år sedan deltog jag ofta på en norsk diktsida, "Diktkammeret" och där poeten Helge Torvund gav råd och tips om diktskrivande och förklarade varför. Jag lärde mig en hel del om skrivande av poesi under de åren jag deltog. Jag fick många diktvänner där och en del av dem kom så småningom ut med egna diktböcker. 



En av deltagarna jag minns med glädje heter Jan I. Sørensen >>>>>>>>

Han debuterade 2013 med diktboken "Ingenstedet" och år 2014 kom hans diktbok nummer två ut: "Stige opp mot en tom himmel"  som jag fick med posten. 
Minns ännu hur spänd jag var på att läsa honom i en bok. Bara hans poesi. Och det blev verkligen en fin överraskning - insåg direkt att Jan var en Poet med stort P.  Jag skrev om det då på min blogg

Det är flera av deltagarna som har gett ut egna böcker sedan den tid jag deltog på Diktkammeret. Och många är verkligen otroligt fina poeter. Hittade nyligen en sida där en del "kammer"-poeter" lägger ut dikt och se: bland annat min diktvän Jan I. Sørensen.

Så jag lägger ut en av hans fina dikter här:

Du kan se ham der tomlene krysser hverandre

du kan se ham på klippene ved Dover
han bygger stillaser av fyrstikker

han er et grått papirskip
en mislykket dragedreper

han sitter på gulvet i rommet sitt
hører vinden tenne den første fyrstikken

du kan se ham i speilet
han rensker ansiktet sitt for enhver likhet

(ur boken «Stige opp mot en tom himmel»)

Droppar av liv...

Regn i klasar, plötsligt och drivande.
En vandrare drar upp genom Illmandalen. Läppjar på regnet. Noterar: Det är av god årgång, friskt och fylligt.
En kåre går som en skälvning över de långsträckta Illmantjärnarna, sänder en serie krusningar trippande nedströms.
Sen är det bara vandraren och regnet. Tjärnarna, som stigen följer, upphör att finnas som självständiga vatten, blir ett med vätan som fyller luften -rasslande tät, ett kosmos av tumlande vattenklot.
Vandraren tar emot den sköljande svalkan som ett sakrament. Känner andakten i ett drivande regn.
Efter en stund spricker molnen och släpper fram några ljusknippen. Luften blir silvrig, det lättande regnet en gardin av glänsande trådar. 
Genom gardinen syns tjärnarna åter.
Så försvinner regnet ner genom dalen med ett långt eko efter sig.
Vandraren söker sig vidare genom en droppande, gurglande, pånyttfödd värld.

Text ur Rolf Edbergs "Droppar av vatten Droppar av år". 

En bok som skildrar en vårvandring i de norska fjällen, och som stryker under vikten av vatten, regn i vår värld. Vi kommer ur vatten och är helt beroende av vatten. Det är livets rot.

Rolf Edberg (1912-1997) var politiker, journalist, var med i bildandet av FN samt var en av anordnarna av FN:s första miljökonferens i Stockholm år 1972 och invald ledamot av Vetenskapsakademin år 1976. 
Han var en mycket omtyckt politiker som även var ambassadör i Norge samt sedan landshövding i Värmland och han var en av de första som slog larm om vår moderna tids hot mot miljön.  Tidigt insåg han att vårt sätt att leva och konsumera måste ändras för att ge våra barn en framtid som ej var destruktiv.

Rolf Edberg var även författare.
De första av hans böcker jag läste var "Spillran av ett moln" och "Vid trädets fot", och de gjorde att mitt intresse för vår miljö växte och jag ville veta mera om hur vi människor orsakat så mycken skada.
Idag inser jag hur rätt han fått i sina varningar.
Och idag så är det viktigt att vi tar alla varningstecken på allvar, och lever så nyttigt och naturnära som vi kan. Folk borde förstå att ganska mycket av det som konsumeras är onyttigt och inte livsviktigt. Alla borde stanna upp och tänka på hur de lever. Vår jord är hotad av gifter, avgaser och onödiga uppfinningar samt av alla maktgalna män (- det är mest män!) 

Å du vinterland....

Min syster vid havet, enoor, njuter av snö i vårt broderland Norge och mejlade mig ett foto. Ett helt ljuvlig foto av mjuk snö. Så vackert att titta på och tänka på hur det känns att ta snö i handen och kanske göra en snöboll - och kasta för att se hur långt man når. Jag minns snöbollskrigen vi hade i skolan- haha -det var kul när man lyckades placera en stor boll rakt i ansiktet på någon av de busiga killarna. Men inte så kul när man själv blev mosad.

Och plötsligt kom jag att tänka på en gammal schlager:

Snötäckt ligger nu ett land
Under månbelysta nätter
Frosten strör med givmild hand
Gnistrande kristaller över vida slätter
Hej, mitt vinterland, nu är jag här
Nu biter frosten i min kind ty kall är kvällen
Hej, mitt vinterland, se månen där
Den lyser kyligt trind på mörka himlapällen
Bjällrans klang nu friden stör
När vi genom skogen kör... osv...

Jag njuter av bilden och kollar på termometern här: +9 grader. Men just nu ler en nästan rund måne mot mig och jag tröstar mig med den. 

2020

Så blev det ett nytt år igen och det "ska vi fira"... Även om vädret är upp och ner och det fortfarande känns som höst. MEN, nu är vi på väg mot våren, mot livet som grönskar och blommar.
Jag önskar alla det bästa -även mig själv och glöm inte: 
nu blir dagarna längre och ljusare. Tänk, så skönt att slippa mörkret.

Snart snart kan vi vandra ut i naturen  titta efter vårblommor och uppleva att fåglarna stämmer upp lovsånger till natur och liv.