onsdag, juni 13, 2018

As In A Mirror


In conversations where we meet, exchange thoughts and allow them
to stay with us after we part We have the magical that begins
when happiness is created And curiosity grows
so that we shine from within We are as in a mirror

During the train journey home I sit with open hands for a long while
I hold the new words They are now part of the story
And I begin to understand the remarkable winged horse
that lifts and carries us humans As long as we choose the light

And the Birdman that both frightens and attracts
always shows the right way He never lets me down
All the doors in my dreams that I want to open
are still locked I search for new keys



söndag, juni 10, 2018

Moder Jord



Landskapet berättar det som världen innehåller. Landskapet omkring oss är vårt uppslagsverk och ger bilder av förfluten tid, till händelser och av människor.

Att ta en fotvandring i naturen, över fält, genom skogar, utefter stränder och känna dofter, lyssna till naturens röster, är ett sätt att vara i allt levande. 











Vi har alla en skyldighet att vårda och vara rädd om allt som är en del av våra liv och som kommer att vara en del av livet för alla som kommer efter oss. 

Vi måste alla inse att vi är en del av Moder Jord.
---------------------















Foton: Robert S.



Livet

är det inte allt detta
alla ljud
igår idag och framåt
glädje och sorg
det som är och det som inte är

Och jag,
är inte jag en del av det

Utan eftertanke
hör jag blodet i mina ådror
och följer dess maning

                                          
 ur Vidderna inom mig
        av Nils Aslak Valkeapää  (1943-2001)


onsdag, juni 06, 2018

Omläsning


Jag har läst om en gammal favorit: "Strindberg på resa" av Carl Olov Sommar (1995).  En bok som får mig att resa med August Strindberg. En bok fylld av litterära pärlor. 
"Det är den 12 september 1883"  och jag har jag rest med Strindberg och hans hustru Siri, barnen Karin och Greta, tre resp. två år gamla samt barnjungfrun Eva Carlsson. 
Med tåg från Stockholms Central och med Paris som mål. 

Strindberg berättar om sina upplevelser både i brev och i egna noteringar, bland annat kommer en hel del av upplevelserna att påverka hans framtida skrivande. Även barnjungfrun skrev ner sina upplevelser i sin dagbok. Jag kan tänka mig att för henne var denna resa en stor upplevelse. 

Strindberg kommer efter en tid att bosätta sig i den lilla byn Grèz-sur-Loing som ligger c:a 8 mil från Paris, ett ställe som var känd för sin konstnärskoloni. Där bodde då bland annat konstnären Carl Larsson med sin hustru Karin. Strindberg hade fått i uppdrag av Bonniers att skriva om Carl Larsson. 
August Strindberg kom att stanna länge utomlands, han trivdes gott i det lantliga lugnet i Gréz och med den frihet han kände i sällskap med andra skapande människor. Först år 1899 återvände Strindberg till Stockholm och där stannade han resten av sitt liv.

I diktcykeln Sömngångarnätter kan man se hur allt både inspirerade och stimulerade Strindberg. Jag fastnade för en söt och något naiv dikt av den store författaren; den känns som en spontan ögonblicksskildring: 

Soliga bilder från gångna dagen
Draga ögat förbi:
Dèjeunern är redan tagen
Av vår lilla artistkoloni.
Svenskar, yankees, finnar, negresser
Sökte lugnet i Beausèjour,
Lämnat Paris, modeller, excesser,
Slagit sig ned i Grèz vid Nemours.

Spridda grupper i trädgården vandra:
Solen skiner så middagsvarm:
Trumpen sitter nu längre ingen:
Här den vise vill ej bli narr.
Lätt går dansen på gröna marken
Utan frackar och handskar på,
Sommarkläder i ljusa parken -
Fète champètre, idyll av Watteau!





Carl Larsson "Grez-Sur-Loing" .

söndag, juni 03, 2018

Livets teater






Vi är spratteldockor       
som styrs
av en scenens
märklige mästare
Alla anpassar sig
mer eller mindre
Snart har vi lärt oss
hur vi ska vara
för att bli godkända
När strålkastaren
strör guld
över våra huvuden
kan vi känna oss
speciella och utvalda






                                                             foto: Robert S

onsdag, maj 30, 2018

Vi diktar våra liv


Berättat har vi alltid
om vårt kosmiska äventyr
Från början vid elden om kvällarna
när det farliga var gömt i mörker

Sedan började vi knacka i sten
och rista i trä om våra resor
till helt nya upplevelser
bland bergen och över haven

Och när papper och penna
låg på bordet framför oss
kunde vi äntligen skapa
de böcker vi länge saknat

Vi diktar våra liv och om jorden
skriver om kärleken och sorgen
Vi skapar nya hav och berg
och vårt eget universum


tisdag, maj 29, 2018

Heja Norge!

Svenska Akademien har tildelt Dobloug-prisen 
for 2018 til Helge Torvund og Vigdis Hjorth. 

Två fina norska poeter som jag läst och läser med glädje. Båda kan jag rekommendera med varmt hjärta.  Så det här var en fin nyhet att läsa: 


Och så fint att Svenska Akademin hyllar dessa två. Ett mycket bra samarbete över gränsen. Trevligt att läsa efter allt annat tjafs och bråk som utspelats nu  under våren mellan medlemmar i akademin. Jag tycker att man idag borde välja in både yngre och kanske bättre representanter till de aderton. Plocka bort de gamla gubbarna! De lever i fel årtionde och hänger inte med.


Bärnsten


I ett diktat landskap
Hörs ingen röst

Att känna samhörighet
kan betyda tystnad

Bärnsten på fönsterbrädan
Fångad tid som inte finns





måndag, maj 21, 2018

Sommarkväll i maj månad


Det är skönt att vandra i skymningen - allt är så vackert och det är något speciellt som känns. Det är inte bara ord. Även om ensamliv känns trist så måste man acceptera att så här är det. Hade gärna tackat ja till ett glas vin på Kvarterskrogen i trevligt sällskap. Men vem? Jag tackade ja en gång, en granne på gården bjöd flott. Vinet var gott, men insåg att just den grannen var helt fel -han visste inte ens vem Tomas Tranströmer var! 

Jag tar ofta en lång motionspromenad i skymningen, när allt som är delar av dagens liv lugnat ner sig. Ikväll kändes det ovanligt tyst och lugnt på min runda.  Men koltrasten sjunger. 
En sitter just nu i ett träd på min gård och en satt i parken och ännu en uppe vid Telefonplan, det kändes som att vandra med musik. Ingen koltrast låter som en annan- de verkar alla ha egna tonsättningar.

Skymning. När solen nyss vandrat nedanför horisonten. Det är som om naturen tar en liten paus. Allt så stilla.

Och den här vackra dikten av Pär Lagerkvist kom i mina tankar. 

Jag läser den, känner orden. Allt känns så speciellt. Vi tänkande, kännande varelser som utvecklats så enormt att vi kan formulera våra tankar i ord, våra känslor i ord, uppfinner och skapar maskiner, flyger runt i rymden och vet så mycket om allt det vi kallar kemi och fysik.... vi alla kan nog känna den starka vemodiga känslan av att allt som är, är bara för en kort stund. Vad är ett liv - som en eldflugas korta flykt (som en klok indian uttryckte sig)


Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, 
över markens hus

Allt är ömhet, allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet människan som lån

Allt är mitt, och allt skall tagas ifrån mig
inom kort skall allting tagas från mig
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra -
ensam, utan spår


Törst

foto: Robert S.


Vatten sjunger sitt budskap
över mina händer
som stänker glädje
till rosorna

De slokar i hettan

Tyst och stilla
inte ens koltrasten
orkar sjunga
Bara havet spelar
en spröd melodi
Lyssna!

Syrendoftsnätterna är snart förbi


fredag, maj 18, 2018

Det skapade Ordet


Den eviga dialogen
som människan fört med en Gud

Den började med en gest
som befallde ljuset
av jord skapades en man

Sedan kom insikten
att det inte var gott
för den ensamme

Så formades kvinnan
av mannens revben
enligt den gamla boken

Men vi känner inte 
författaren som skrev

Samvetet skulle bli Edens fall
När den förbjudna frukten
gjorde oss lika gudarna

Därute i det stora oändliga svävar 
delar av det som vi alla skapats av


lördag, maj 12, 2018

Mellan hägg och syren




Nu är den tid då allting händer, häggen blommar och syrenknopparna slår snart ut. Vårvärmen skapar sommar och Stockholms vatten glittrar av glädje.  Det är upptäcktens tid, den ena vårblomman efter den andra kikar mot solen och jag förstår skomakaren som stängde sin butik mellan just hägg och syren.
Och ute på min gård sjunger koltrasten både dagtid och kvällar.







I Skåne har solen landat i rapsfälten och att sitta tillbakalutad i en stol och njuta av allt är skönt. Lika skönt som att ta en promenad och återupptäcka naturen. Jag får Evert Taubes vackra men underfundiga hyllning till sommaren i mina tankar. Så fint skrivet och den säger ju allt om hur man känner när naturen börjar blomstra. Även om verkligheten visar sig vara hård och maktens människor inte verkar bry sig.

För tyvärr, så är det ju så att krig, politik OCH pengar håller på att förstöra vår jord.
















foton: Robert S

Här är den sköna sommaren
Text: Evert Taube

Jag sjöng vid bondens knut
nu är sommaren här
Det är våren som är slut
svara bonden så tvär
Djupt gick tjälen här i nord
och sanna mina ord,
det är krig och politik som har fördärvat vår jord!
Jag sjöng för handelsman
där han stod i butik
Se nu blommar ju din strand
och nu glittrar din vik
Men han svarade burdus
Ja du går i glädjerus,
men se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus
Då gick jag ner till strand
där låg skutan förtöjd
Se goddag på dig sjöman
Hör du fåglarnas fröjd
Gökar gala här i land
under solens höga brand
Men han svarade Jag seglar till ett varmare land.
Jag gick i aftonsång
för att höra Guds ord
När jag står i kyrkans gång
hör jag kyrkherrens ord
Satan följer dina spår
höst och vinter och vår
och han jagar dig om sommaren i blommande snår
Då sprang jag ut på ängen
där mandelblom står
och då ser jag lilla Karin
till brunnen hon går
Och då ropar hon till mig
ja på blommande stig
Se här är den sköna sommaren som jag har lovat dig

fredag, maj 11, 2018

Meny för själen


Smakar som livet
al dente

Livsmod
Gemenskap
Glädje

Vemod
Ensamhet
Allvar

Sex sviter en hel vecka
med solocello i sammet

En för varje dag

Skimrande som salta ostron
med smak av hav och evighet

Den sjunde dagen
serveras harmoni
Bach i mitt hjärta
för den som hungrar



söndag, april 29, 2018

All vår början...


Hur en bok, en roman eller novell börjar kan göra mig extra nyfiken och fylld av läslust. Det är som om de första orden, första stycket säger "välkommen in" och jag vill bara fortsätta läsa. Det är en hel del böcker som jag upplevt så och jag har aldrig blivit besviken. Har valt ut några favoriter som jag fortfarande känner det där extra när jag läser hur böckerna börjar. Och då läser jag mer än gärna boken en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Det är som om jag alltid upptäcker och upplever något nytt i texten, i berättelsen.

Mot fyren av Virginia Woolf:
"Ja, naturligtvis, om det är vackert i morgon", sade mrs Ramsay. "Men du måste vara uppe med tuppen" tillade hon.
Hos hennes son väckte dessa ord en sällsam glädje, som om saken nu vore avgjord, som om färden alldeles säkert skulle äga rum och det under som han tyckte sig ha drömt om i åratal skulle vara inom räckhåll efter en natts mörker och en dags seglats. Eftersom James Ramsay redan vid sex års ålder tillhörde den stora klan av människor som inte kan hålla den ena känslan skild från den andra utan alltid måste låta framtidens sorger och fröjder kasta sin skugga över det som sker i nuet, eftersom för dem minsta vridning på sinnesrörelsernas hjul redan i den tidigaste barndomen äger makt att utkristallisera och nagla fast det ögonblick varmed sorgen eller lyckan är förbundna, fick för honom, där han satt på golvet och klippte bilder ur en katalog från Army &  Navy Stores, bilden av ett isskåp en himmelsk glans av glädje.


Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Márquez:
Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buenda påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen. Macondo var då en by på tjugo hus av lera och vildbambu byggda på stranden av en flod med genomskinligt vatten som störtade ned genom en bädd av blankspolade stenar, vita och enorma som förhistoriska ägg. Världen var så ny att många saker ännu saknade namn och för att nämna dem måste man peka på dem med fingret. Varje år i mars månad reste en zigensk familj i trasor sitt tält invid byn för att med ett hiskeligt larm av visselpipor och pukor förkunna de senaste uppfinningarna. Först kom de med magneten. En korpulent zigenare med yvigt skägg och sparvhänder som presenterade sig under namnet Melquiades höll inför allmänheten en skakande uppvisning av vad han kallade de macedoniska alkemisternas åttonde underverk. 


Glaskupan av Sylvia Plath:
Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York. Jag är fånig med avrättningar. Tanken på att avrättas i elektriska stolen ger mig kväljningar, och det var det enda tidningarna skrev om - feta rubriker stirrade mot mig i varje gathörn och vid varenda unken, jordnöts-osande tunnelbanehåla. Det hade ingenting med mig att göra, men jag kunde inte låta bli att undra över hur det kändes att brännas levande längs med nerverna.
Jag föreställde mig att det måste vara det värsta i världen.
New York var illa nog. Den falska, lantliga fuktiga friskhet som på ett eller annat sätt smög sig in under natten dunstade bort strax före nio på morgonen som efterklangen av en ljuv dröm. Som grå hägringar skälvde de heta gatorna i solen längst ner på botten av sin granitkanjon, biltaken kokade och glittrade, och de torra, askliknande dammet blåste in i mina ögon och ner i halsen på mig.

Anna Karenina av Leo Tolstoy:
Alla lyckliga familjer är varandra lika., men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.
Hos Oblonskijs hade allt i huset kommit i olag. Frun hade reda på att mannen hade ett förhållande med en fransk guvernant som varit i deras tjänst, och hon hade meddelat sin man att hon inte kunde leva i samma hus som han. Detta orostillstånd hade nu varat i tre dagar och verkade  plågsamt både på makarna själva och på övriga familjemedlemmar och tjänstefolket. Alla i huset kände att det inte var någon mening med deras samlevnad, att folk som tillfälligt råkat ihop på vilket värdshus som helst hade mer gemensamt än de, familjen Oblonskijs medlemmar och husfolk. Frun lämnade aldrig sina rum, herrn hade på tre dagar inte varit tillsammans med de sina och barnen sprang runt som bortkomna i huset. Den engelska sällskapsdamen hade blivit osams med hushållerskan och skrivit ett brev till en väninna och bett henne att hon skulle försöka skaffa henne en ny anställning. Kocken hade redan i går, just vid middagstiden, gett sig iväg ut huset. Och kökspigan och kusken hade sagt upp sig.


A Moveable Feast av Ernest Hemingway
Then there was the bad weather. It would come in one day when the fall was over. We would have to shut the windows in the night against the rain and the cold wind would strip the leaves from trees in the Place Contrescarp. The leaves lay sodden in the rain and the wind drove the rain against the big green autobus at the terminal and the Café des Amateurs was crowded and the windows misted over from the heat and the smoke inside. It was a sad, evilly run café where the drunkards of the quarter crowded together and I kept away from it because of the smell of dirty bodies and the sour smell of drunkenness. The men and women who frequented the Amateurs stayed drunk all of time, or all of the time they could afford it mostly on wine which they bought by half-litre or litre. Many strangely named apéretifs were advertised, but few people could afford them except as a foundation to build their wine drunks on. The women drunkards were called poivrottes, which meant female rummies.


A Moveable Feast har också bland de finaste slutrader, som jag föll för första gången jag läste boken:

There is never any ending to Paris and the memory of each person who has lived in it differs from that of any other. We always returned to it no matter who we were or how it was changed or with what diffeculties, or ease, it could be reached. Paris was always worth it and you received return for whatever you brought to it. But this is how Paris was in the early  days when we were very poor and very happy.


torsdag, april 19, 2018

Min stad



Jag känner leendet 
från den som skrev det vackra
om alla våra hus
om glittret över Strömmen
och båtarna, fåglarna och människorna

Vad staden är vacker just idag
när ljuset återvänder
varje morgon


tisdag, april 10, 2018

Aprilvår


Naturen spelar cellomusik
Vi närmar oss stjärnorna
Träden viskar till varandra
om föräldralösa själar
Tröstar ensam fågel
som sorgset sjunger 
Plötsligt är allt så nära
Alltför nära

foto: Robert S

måndag, april 02, 2018

Förväntan


Jag ser honom. Långt borta bland en massa människor. Trängseln är stor, det känns obehagligt med alla knuffar och att alla har så bråttom. Som om de inte skulle hinna med livet, att leva. Varför denna jäkt? Men jag fokuserar på honom, ser att han sänker huvudet som för att lyssna på någon. Hans vackra ansikte. Han ler, han pratar med någon, nickar och skrattar. Jag står helt stilla, vill att han ska se mig. Vill att han ska le så där mot mig. Även om jag  står där bland alla dessa stressade som går förbi, en del ser hastigt på mig, kanske undrar de varför jag står där så stilla, undrar kanske vem jag är.
Men vem skulle kunna förstå att jag väntar på en älskad man. Vem skulle veta eller förstå. 
Ingen vet vem jag är.
Så plötsligt står han framför mig, lite orakad och ser trött ut i ögonen. Han rör lätt vid min arm. Jag förstår på en gång vad han vill säga. Jag ser det i hans ögon innan han vänder blicken ner mot golvet och mumlar något. Jag ser den han har vid sin sida. Ett leende ansikte. Nyfiket och säkert.
Åter blir jag det lilla barnet, ihålig och rädd. Oförmögen att prata. Rädd att säga något fel, något opassande. Jag är ledsen - säger han lågt. 
Jag vill inte höra mer, och han hindrar mig inte när jag går. En kort stund är jag inte säker på vad som hänt. Ser snabbt tillbaka, han står där och pratar ivrigt med kvinnan som han kom tillsammans med. Anar att han försöker förklara vem jag är. Jag vet att han står där och ljuger. Jag kan se det på hans kroppsspråk.
Jag går ut från tågstationen. Ut i friska luften. Behöver andas djupt för att få kontroll över min reaktion. Hur kunde jag tro att han kände samma nyfikenhet som jag? Hur kunde jag tro att han kom för att träffa mig? Hur kunde jag...
Utanför, på trottoaren sitter en man och spelar flöjt. 
Jag hör melodin. Men jag lyssnar inte.

fredag, mars 30, 2018

Flundror


Vad behöver man? Varför behöver man? Ja man behöver mat -annars skulle man svälta och må dåligt, och drabbas av brister i kroppen och man behöver sova gott så att kropp och hjärna får den vila som krävs.
Men ibland känns det som om man behöver annat. Trevligt sällskap. Kanske ett oväntat telefonsamtal. En glad hälsning på ett vackert vykort som man kan spara. Men ibland kan jag känna som om det är svårt att säga exakt vad jag "behöver". Det är som en vag längtan inombords som jag inte kan sätta ord på. Kanske är ordet "behöver" något jag inte ska använda.  

Man kanske ska använda ordet önska istället. I önskan finns ju inga krav. Det är bara tankar, något man kan säga rakt ut - eller enbart hålla för sig själv.

Det finns stunder som jag önskar var långa möten med någon att prata med, dela åsikter och upplevelser med. Dricka vin och äta något gott med, ute på en mysig liten krog. Sällskap av någon som leende ser på mig och får mig att le. Någon som berättar en historia jag nästan vill tro på; en skröna, en bagatell som får mig att skratta av förtjusning. Och jag vill höra mera.

Där sitter vi och dricker lite mer vin tills sorglösheten infinner sig och stannar kvar tills vinflaskan är tom. Vinet värmer oss. Vi vågar prata öppet och ärligt om livet, om ensamhet. Utan krav och utan förväntningar. Allt känns så enkelt. Sedan skiljs vi åt. Kanske en kram och ett löfte om att vi måste ses snart igen. 

torsdag, mars 22, 2018

Haiku-dikter


                                          
Ett lamakloster                                         
med hängande trädgårdar.                      
Bataljmålningar.

***************

Hopplöshetens vägg...
Duvorna kommer och går
utan ansikten

***************

Buren av mörkret.
Jag mötte en stor skugga
i ett par ögon.


***************

En svartvit skata
springer envist i sick-sack
tvärs över fälten

***************

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.


Tomas Tranströmer (1931-2015)

Ur: "Den stora gåtan" (2004)

Vid dagens slut


Innan kvällen kom, lekte solen mönsterleken med den gamla gardinen. Utanför. Innanför. Så länge som solen var uppe. Sedan sjönk den ned bakom horisonten av hustak och dagen tog ett djupt andetag innan det började skymma. 

En skymning blå och stilla. Vemodig. Ensamhet som en blues. 

Och mörkret började krama om allt i min värld. Dags att vila, dags att sova. Kanske drömma. Kanske minnas alla goda och spännande människor som finns och har funnits. Alla dessa som korsat min väg, som funnits en tid i min närhet. Spännande personer som jag inspirerats av och känt som själsfränder. 
En del finns kvar - andra har försvunnit. Utan att säga ett ord. Inget "hej då" eller "farväl". Bara tystnad. Och jag saknar en del. De som liksom jag hade ett behov av att skriva, formulera tankar och känslor, skriva livet och förmedla något eget. 


söndag, mars 18, 2018

Martha's Devotion


Martha's Devotion

I catch light
in the shadows
Behind my back
large clouds sail
like lonely ships across the sky

Do you want to share
my bread with me
in an empty room
A short while
before night comes


Översättning av min dikt Martavandring   (klicka på länken)




Denna översättning gjorde min kära vän Lillan (Ann L.) år 2006- efter att hon hade läst min första översättning till engelska och vi diskuterade min tanke om vad jag ville få fram i min dikt. Jag är så glad över hennes hjälp. 
Å vad jag saknar henne och hennes underbara mail om livet i ett gammalt farmarhus byggt av sten i den lilla orten St.Austell, Cornwall. Tyvärr så var hennes livsmanus allt för kort. Och hon fick aldrig möjlighet att besöka sin gamla hemstad som hon lämnade i tonåren. Hon som  längtade så "hem" till Stockholm varje sommar.

måndag, mars 12, 2018

Lästips


A Week on the Concord and Merrimack Rivers 


av Henry David Thoreau är en favorit jag gärna läser om. En bok som är en resa. En underbar berättelse om gavs ut 1849 av Thoreau, om som handlar om när han gjorde en båtresa år 1839 tillsammans med sin broder John, från Concord i Massachusetts, där han bodde,  till Concord i New Hampshire och tillbaka. Jag gissar att detta med två små städer med samma namn kanske gav dem idén. Och så möjligheten att utforska naturen.

Boken var kanske även ett sätt för Thoreau att handskas med sorgen efter sin broder som dog 1842 endast 27 år gammal. Bröderna stod varandra mycket nära.
En bok jag kan rekommendera, den är intressant och den ger en skön känsla av avkoppling. Man reser med. Upplever och känner sig så inbjuden. Deltar i samtal om livet och dess mening samt får tankar om vad som är viktigt och dyrbart - detta med att vi endast är en del av naturen.






Based on an 1839 boat trip Thoreau took with his brother from Concord, Massachusetts, to Concord, New Hampshire, and back, this classic of American literature is not only a vivid narrative of that journey, it is also a collection of thought-provoking observations on such diverse as poetry, literature, and philosophy, Native American and Puritan histories of New England, friendship, sacred Eastern writings, traditional Christianity and much more.











lördag, mars 10, 2018

Vintervår eller Vårvinter


När det står och väger. Vinter eller vår. Så är det just nu här i Stockholm. Till och med nere i Skåne försöker vintern klamra sig fast med klor som en katt. Ett sista desperat försök av Kung Bore att hålla sitt rike intakt. Yngste sonen fångar med kameran att även där så kämpar våren på nu i början av mars månad.




 foton: Robert S.

onsdag, mars 07, 2018

Längtan till sommaren...


Andrum juli

Den som ligger på rygg under de höga träden
är också däruppe. Han rännilar sig ut i tusentals kvistar,
gungar fram och tillbaka,
sitter i en katapultstol som går loss i ultrarapid.

Den som står nere vid bryggorna kisar mot vattnen.
Bryggorna åldras fortare än människor.
De har silvergrått virke och stenar i magen.
Det bländande ljuset slår ända in.

Den som färdas hela dagen i öppen båt
över de glittrande fjärdarna
ska somna till sist i en blå lampa
medan öarna kryper som stora nattfjärilar över glaset.


Tomas Tranströmer
ur Mörkerseende
1970

****************

Och jag bara längtar efter sol, värme och grönska. Tröstar mig med att läsa poesi med sommarkänsla. Tranströmer. Precis så här kan jag känna. Uppleva. Och försvinna in i en egen värld när jag njuter av sommaren nere på gamla ångbåtsbryggan nere i Vinterviken. Denna ljuva oas i Stockholm.  


tisdag, mars 06, 2018

Den svaga punkten


Hur ska jag kunna reda ut allt
när jag står mellan två speglar
och reflekteras fram och tillbaka

Det är en upprepning
så osäker
Nära den svaga punkten
allt brister

Då står han där och ler
ber om ursäkt
Jag ser på hoinom
och säger

Jag bor här
läser och skriver
Du får inte hindra mig

Då ser jag som en fjäril
fladdra över hans ansikte


måndag, mars 05, 2018

Vintermorgon




När jag såg ut på morgonen
var den fylld av blöt snö
fotspår mot sophuset
en kvarglömd röd spade
i sandlådan
och en blå plasthink

Jag kisade mot ljuset
som lekte över taken
njöt av tystnaden
Innan barnen på gården
börjar skapa ord
i lek och nyfiken glädje



onsdag, februari 28, 2018

Ett svenskt trauma


Åren går. Redan över trettio år sedan vår statsminister Olof Palme blev mördad, nerskjuten på Sveavägen. 

Jag minns allt så väl eftersom jag just den fredagskvällen hade teaterrepetitioner med min teatergrupp i ABF-huset. Vi skulle ha vår premiär den 15 mars.  Vi slutade för kvällen vid 22-tiden och några av oss slank in på den lilla vinrestaurangen vid Rådmansgatans T-banestation, för att ta ett glas vin eller "en lille dansk" som min teaterchef älskade . 
Jag minns att vi som gjorde sällskap gick förbi biografen Grand där man visade filmen "Mozart" och vi bestämde oss att gå och se filmen den kommande veckan. "Mozart" var omskriven och några hade redan sett den och sa att det var en mycket rolig film och med suveräna skådespelare i rollerna. Filmen handlar om ett teater-kollektiv och dess intriger, kärlek och konflikter som serveras på ett suveränt vis. 
Vårt restaurangbesök blev kort för vi var alla trötta efter en vanlig arbetsvecka och av intensivt teaterrepeterande varje kväll och vi bröt upp någon gång vid  23-tiden.  SÅ vi var nära i tid och nära på plats... usch.

Ingen av oss kunde ana att just den kvällen skulle något hemskt hända som påverkade oss alla.

Jag minns ju att Palme var omdiskuterad -speciellt på högerkanten som hatade honom. Jag har svårt att förstå hur människor kan hata bara för att någon är av motsatt åsikt. Själv såg jag Palme som en frisk fläkt bland så många gamla gubbar som fortfarande fanns i toppen inom alla partier. För mig var Palme en person som var intellektuell, kunde tänka och inte minst vågade ta ställning i kontroversiella frågor. Han ifrågasatte med skarpa ordalag USA:s politik i bl a Asien och tog ställning för ANC:s kamp i Sydafrika. Han var mycket klar i sina åsikter och kunde som sagt formulera sig. Och hans åsikter stämde nog ganska bra med övriga demokratiska svenskars åsikter. Det var enbart högern och extremister som inte tålde Palme. De såg hans ökande popularitet som ett hot mot sig själva och sina egna intressen; politiska och ekonomiska.

Nå, Jag kom hem, kröp i säng och sov gott hela natten, men väcktes tidigt av "ilskna"  telefonsignaler och jag tänkte -vem sjutton ringer så tidigt på morgonen?  Klockan var bara åtta. Jag satte på radion- som spelade dyster musik, trist tyckte jag, och svarade i telefon. Det är min väninna som bodde i närheten. Hennes röst var gråtfylld och jag hör henne snyfta fram "Palme är mördad". Då kändes det som att jag frös till en isklump. Kroppen började sedan att darra och jag minns ej vad jag svarade. Samtidigt hör jag en radioröst säga ungefär samma sak.
Det är nog ett av de värsta telefonsamtal jag någonsin fått.

Efter det så förändrades så mycket. Politikers och "vanliga" människors åsikter både förändrades och blev intensivare. Det blev en debatt som kom att pågå i många år. Och mitt i allt detta att mördaren aldrig greps. Och just det gjorde att många, även jag, började undra om inte den/de som var skyldig fanns där uppe i toppen bland poliser, militärer och övriga makthavare som ansåg att Palme var en alltför farlig motståndare till dem.




måndag, februari 26, 2018

Tankespår


Att bara vara. Vara i stunden. Läsa en bok eller lyssna på ett musikstycke. Lyssna på naturen. Vila ögonen mot horisonten. Det är ett stort behov hos mig.
Detta med att ta en paus i vardagen. Kroppen talar om när det blir för mycket av allting. Då får ingen eller inget störa mig. 
Jag vet att många inte riktigt förstår vad jag menar när jag säger det. Så jag håller mig bara undan och skärmar av bullret från vardagen. Blir det för mycket krav och åsikter om hur man ska vara, ja då går jag undan. Väljer min egen plats att koppla av på.
Bland de skönaste upplevelserna är att till exempel gå ner till Vinterviken och bara njuta av närheten till naturen. Ströva utefter stranden och höra vattnets musik. Att sommartid gå stigarna mellan trädgårdsodlingarna, känna doften av jord och av det som växer. Alla dessa blommor. Det är glädje. Växtglädje. Sätta sig vid ett bord i caféträdgården med en kanelbulle och en kopp kaffe. 





Men även vintertid känner jag det där speciella när jag går där. Snön som ligger som ett täcke över alla trädgårdsland och där spår av fåglar och även större fyrbenta djur syns som tontecken. Harar som gjort glädjeskutt och dansspår efter rådjur. Det tunna istäcket som spricker upp på ytan av sjövattnet. Här kan man så påtagligt uppleva årets olika årstider. 



foton: Robert S.









En annan skön upplevelse är när jag sätter mig på bussen "Härjedalingen" för att resa upp till Jämtland. Genom bussfönstret vinkar byar, skogar och åkerfält till mig och jag känner den där bubblande känslan av glädje av att vara på väg.
Veta att jag har en tid att njuta av min gamla by och dess skönhet. Även om så mycket är förändrat och nytt - så kan jag fortfarande uppleva något som jag upplevt tidigare. 
Jag känner igen. 
Känslor väcks till liv.



Och som så ofta är det min yngste sons fotografier som skapar inspiration.

torsdag, februari 22, 2018

Solguld från Norge


Jag blir alltid glad när det kommer ett bokpaket med norska frimärken, vet att då blir det poesi i soffhörnan en längre tid.
Och för drygt en vecka sedan kom:

Helge Torvunds senaste diktbok
"TIDSLYS"

Jag läser och känner. Poesi om livet, om tiden och om ljuset. Om det lilla och stora i vår vardag. Om att se och ta emot och acceptera - även om tankar och längtan känns starka så är det "just nu" som är det viktiga. 
Men även minnen, upplevelser som format en människa - jag får en känsla av en sorts livssammanfattning. Det finns något speciellt, något extra i denna bok.  
Jag skulle kunna säga det finns ett mycket djupt allvar i dikterna. 
Detta att stanna upp och leva och känna i nuet, hur än det är.
Det handlar om att minnas och att acceptera.
Jag läser och läser om igen- det tar tid att liksom vara inbjuden i ett liv, ett då, och ett nu. Inser att denna diktbok kommer att ligga på mitt bord under en längre tid. Och att jag genom orden följer med som läsare och lyssnare.





TIMEGLAS

Lysglimtet i glaset

Liknar glimtet i ein ljå

Midjeglaset

er av sand

Sanden 

renn

eroderande


frå eit fjell

av tid