Balladen om kärleken: Vladimir Vysotskij

Баллада о Любви - Владимир Высоцкий 

Vysotskij lever i ryssarnas hjärtan.

När jag lyssnar på
"Balladen om kärleken"
och drabbas av orden
och den gitarren

och den rösten

Syndafloden har dragit sig tillbaka    

Då inser jag
att allt vackert 
redan är skrivet

Och du, åt dig vill jag bre ut en äng


                                                                 

                                                                   Vladimir Vysotski (1938-1980)

Rysk protestsångare och skådespelare som förbjöds under Sovjettiden, men som var älskad av folket, både som sångare och skådespelare. Vysotskij satte ord på känslor och tankar  i det kringskurna samhället. Han var även en älskad skådespelare som bland annat spelade Hamlet... 

När han begravdes 1980 så följdes hans kista av tusenden och åter tusenden - Moskvaborna visade att de älskade och sörjde artisten som under många år varit deras röst mot överheten.

Word Pictures from an Oasis

A mood in shades of pastel 
A little sadness. 
Sand colours, blues and pinks, the sunlight
And the colour red, as always
Mixed feelings and memories
Lonliness
Limitless and contourless
Flowing

A variation on a theme that entices me
Meditative stillness -who will teach me to understand zen
Who will put a hand on my back and say you are somebody
Who will read Shinkichi Takahashi's words to me
Words that are not just words

No chaos, no yearning, just stillness
A calm I both want and do not want
Dare I lose the ground under my feet yet again
Can an earth quake be cleansing
Must I submit, bleed to death in order to find my zenit
Gradually the circle appears to be closing

En favorit i bokhyllan

Sylvia Plath (1932-1963)

En poet och författare som jag tog till mitt hjärta efter att jag första gången läste "Glaskupan" (The Bell Jar), en roman som kändes och fortfarande känns så aktuell. 
Detta med att drabbas av svarta tankar, tomhet och inte se någon mening med sitt liv, är väl mer aktuellt idag när världen och vuxenliv nästan kräver allt av en människa. Och platsar man inte riktigt, är det lätt att helt tappa fotfästet. Utrymmet för de sköra och känsliga är litet, alla ska vara så framgångsrika och duktiga. Många av dem hittar ett sätt att vara med: de kreativa och skapande, men även för dem handlar det om att hitta rätt väg och nå fram, finna stimuli och respons från omvärlden. 
Sylvia Plath tillhörde den grupp som genom sin kreativitet kunde skriva och bli publicerad, men som trots framgång ändå inte klarade av det. Tyvärr, valde hon att frivilligt lämna livet. Den ångest och skräck hon tydligen kände måste ha varit enormt påfrestande och hon drabbades av depressioner. 
Sylvia Plath hade ju läsare och hon hade en författarkarriär framför sig. Men något gjorde att hon ej orkade fortsätta leva. 

Sylvia Plath kunde verkligen formulera även den enklaste vardagliga upplevelse, och just nu håller jag på att läsa "Johnny Panic and the Bible of Dreams" en samling av korta och längre berättelser, samt även några dagboksnoteringar och jag är så förtjust i hur hon skildrar det vanliga och enkla på ett sätt att det är roligt att läsa dem. Samtidigt så bjuder hon på en bit av sig själv, sin egen personlighet.

Smakprov:

Cambridge Notes 
                  
February 1956

February 19: Sunday night:

To whom it may concern: Every now and then there comes a time when the neutral and impersonal forces of the world turn and come together in a thunder-crack of judgement. There is no reason for sudden terror, the feeling of condemnation, except that circumstances all mirror the inner doubt, the inner fear. Yesterday, walking quite peacefully over the Mill Lane bridge, after leaving my bike to be repaired (feeling lost, pedestrian, impotent) , smiling that smile which puts a benevolent lacquer on the shuddering fear of strangers' gazes, I was suddenly turned upon by little boys making snowballs on the dam. They began to throw them at me, openly, honestly, trying to hit. They missed every time, and with that wary judgement that comes with experience, I watched the dirty snowballs coming at me, behind and in front, and, sick with wonder, kept walking slowly, determinedly, ready to parry a good hit before it struck. But none struck, and with a tolerant smile that was a superior lie, I walked on.

Vinterträdgård

Kråkorna lyfte

när första snön kom

rädda om sina hjärtan

och fötter

Högst upp på taknocken

samlas nu kråkriksdagen

Liv i en vinterträdgård

vid en isig gata

skapar protester

Kartlegg lengtinga sine rørsler

Fick ett fint program som varit på NRK-TV för ganska många år sedan, om och med min norske favoritpoet, Helge Torvund. 

Ett vackert program värt att både se och lyssna till. Det är en stark upplevelse att både se och höra poeten framföra sina dikter och med vackra bilder. En njutning! 


Det är bara att klicka HÄR.

Även poeter har varit mycket unga ... och har besökt Stockholm- "Nordens Venedig". 

Minne - mannen på stol nr 4

Lars Forsell (1928-2007) var en av de "stora elefanterna", som jag minns och saknar. Han var ledamot av Svenska Akademien 1971–2007 (stol nummer 4).

Forsells poesi, dramatik, visor, barnböcker, cabaréer och översättningar var både omtyckta och skapade efterföljare. Han var tidig ute i stora världen med sitt skrivande. Och han ställde sig gärna på scenen och bidrog till att bland annat den franska visan, "chanson", blev mycket populär i Sverige.

Själv har jag fina minnen av detta via min teatergrupp, jag sjöng några av hans texter i en protestföreställning en gång: "Den fattiges piano" och "Jag står här på ett torg". Forsells svenska texter är helt underbara, både vackra, sorgsna och brännande texter som förmedlar ett innehåll och som var en utmaning att försöka tolka. Lars Forsell hade en favoritsångerska: Ulla Sjöblom, och har man hört hennes versioner av hans visor, ja då förstår man varför han valde henne. Hon var speciell!

Men mitt finaste minne är att han ringde mig! Det var omkring år 2000 och jag höll på med att forska om min stora släkt i USA.  

Samtidigt fick jag även kontakt med några systrar på Cape Cod med efternamnet Kaeselau, vars  anfader, Karl Anton Kaeselau (med rötter i Tyskland) utvandrat från Stockholm. Systrarna Kaeselau letade efter sina rötter i Sverige.  Karl Anton Kaeselau var född 26 juni 1882 i Stockholm, dog i USA som Charles A Kaeselau, 1972. 
Han var konstnär, flyttade runt en hel del innan han bosatte sig i Princeton på Cape Cod. 






<<< Charles A gifte sig med en Marguerite Anderson Benjamin -och hon ska också vara av svensk börd -men var adopterad så om henne har jag inte kunnat hitta någonting. Ättlingarna bor på Cape Cod, där farfadern bosatte sig. Han målade både marina motiv och natur, arbetande människor etc. Finns tydligen representerad på flera amerikanska konstmuséer och bland samlare. 

Charles A Kaesalau gjorde bl a en muralmålning till postkontoret i Concord, Massachussetts -som ingen visste vem som var upphovsmannen till. 

Det framkom av en slump för femton år sedan när ett av barnbarnen läste en efterlysning om konstnären och kände igen målningen. Jag tror de hade foton av den. Det blev ett jubileum i Concord med alla ättlingarna som hedersgäster. Det är väl ett intressant emigrantöde! 
Jag hjälpte systrarna Kaeselau med forskningen här i Sverige  och då kom namnet Forsell upp och den tråden ledde direkt till Lars Forsell! Så jag tog och skrev några rader om detta i ett brev till Forsell och skickade brevet och delar av släktutredningen direkt till Svenska Akademin eftersom jag inte hade någon annan adress.

Och tänk! Efter en tid ringer han upp mig. Jag tar upp telefonluren och svarar och då hör jag en röst  som säger: God dag, det här är Lars Forsell. Jag svarade god dag... och tänkte -detta är inte sant... men tydligen sa jag det högt för han skrattade och sa Jo, det är jag, och han ville tacka mig för det fina och spännande brevet. Han berättade att han besökt Provincetown på Cape Cod i sin ungdom och sa tänk om jag vetat om detta med släkten då. 

Lars Forsell var mycket intresserad av det jag skrivit om i brevet, så sa han glatt Vi säger väl du-det är enklast så. Vi hade ett långt samtal om detta med släkt och utvandring. Efter en tid ringde han igen och då hade han studerat sina anor ordentligt och nu ville han bjuda hem mig till sig och sin hustru Kerstin. Han gav mig telefonnummer och adressen och sa att det bara var att ringa innan så att de säkert var hemma. Men.... jag tvekade, vågade bara inte, vet ej varför. Men Forsell var för mig en så stor artist och satt i Svenska Akademin.
Idag ångrar jag att jag inte tog mod till mig och besökte honom.
Tror det hade varit en mycket trevlig upplevelse.

Det heliga, tystnaden och längtan

Jag bad honom

att sitta stilla hos mig

och berätta

om den heliga orden

som vilar under pilträden

Tala hjärta till hjärta

så att dagen skulle bli lång

-längre än mina mörka nätter

Men han sa ingenting

han blundade som om

hans ögon hade bländats

Och jag kunde inget annat än

att dricka hans vackra ansikte

Men allt jag ville

var att känna

hans läppar mot min hals

Gott Nytt År !

Gott Nytt År !

Jultankar

Jag tänder ljus i mörkret lyssnar på tystnaden. 

Så annorlunda julen är när ens barn är vuxna. Inga skratt, inga nyfikna frågor, ingen doft av nygräddade pepparkakor och inget fnissande när klappar görs i ordning under pappersprassel och doft av en lackstång.
Det händer att jag saknar den tiden. Den gick så fort.

Jag räknar tid och faller genom den. Singlar som ett gulbrunt höstlöv genom ett helt år som snart tar slut. Ett år känns som en rund boll -som jordklotet, och ens liv är mest en plan yta att passera. Det finns närhet och det finns ensamhet. Precis som det finns tomma rum finns det tomrum. Den minsta gemensamma nämnaren är människan. Vi är. Vi finns. För oss själva och för varandra.

                           -Och blir det ingen vit jul så kan man fira den blå.... Foto:  ©RobertS

        God Jul och Gott Nytt år !

En enkel fråga...

Bortom mörkret väntar mörkret.                 
Så är det. Var finns den snö som vi
nästa år skulle sörja över, skulle?
Om vintern inte vill vara vinter
längre, när glaciärerna svämmat över
trots att sista krokusen klonats fram, när
allt som inte... ändå. Liksom, typ.
Och vi stod eller till och med
står där, hand i hand med tiggarn
från Luossa och Prinsessan Spindelväv,
kören från Gagnef sjunger Gläns över
sjö och strand-hits och ingen vill ta
över, vad gör vi då?

Bengt Berg



Den här dikten skickade Bengt Berg till mig vid nyåret 2008. Poeten ställer en enkel fråga; en fråga som i sig gömmer flera frågor. Vad gör vi med vår jord kära vänner. Vad gjorde vi med vintern, med vilotiden. Vad har vi gjort under alla dessa år som gått sedan Rachel Carson skrev Tyst Vår... ( 1962) och vad gör vi med sommaren kamrater?
Vad har vi gjort för att skapa dessa frågor som även våra barn och barnbarn ställer och kommer att fortsätta ställa? Vad gör vi när allt blir en enda lång höst?

Frågan är lika viktig idag - i en tid av så mycket slit och släng, plastpåsar och ryck på axlarna, översvämningar, jord som rasar pga för mycket regn och skogsbränder som uppstår och förstör pga inget regn, flyg och bilavgaser som nu verkligen börjat sätta sina spår jorden runt. Vi människor måste aktivt ta ansvar och då även förändra våra liv.

Vi behöver inte hålla på med alla dessa flygresor till soliga länder. Världen har vi numera i våra liv genom både TV och dator. Man kan njuta av sol och bad sommartid i vår närhet och vi kan och bör, måste !  ta ansvar för den miljö vi vill lämna över till alla dem som kommer efter oss.

Åren går...

Min älskade lärare från realskolan, och gamle granne från uppväxten i Hoverberg, Carl-Göran Ekerwald är då en otrolig man. Så gammal och så ung. Han fyller faktiskt 94 år den 30 december! 
Men Ekerwald är fortfarande en mycket aktiv författare och nu i höst har han kommit ut med en ny bok: 
"Om bildning. Tio dagböckers vittnesbörd",  baserat på  dagboksanteckningar av många olika författare, bland annat Sara Lidman, Leo Tolstoy, Olav Hauge och Vilhelm Ekelund. Ekerwald har ju vigt sitt liv till litteratur, till litteraturhistorien och som vanligt bjuder han in oss läsare att följa med.

Boken utgår från tio författares dagböcker, och i dessa hoppas han finna mer oredigerade och därmed uppriktiga utsnitt ur livet, helst nedskrivna utan baktanke om att de ska publiceras.
På knappt 200 sidor hinner han med lätt och ändå varlig hand avhandla religion, filosofi, kärlek och servera allehanda anekdoter.
( ur recension i ÖP) 

Efter att jag läst recensionen blev jag lässugen-som vanligt- så det blir att köpa boken.  
Det är så intressant att följa Ekerwalds tankar och hans egna reaktioner och åsikter om litteratur. 
Han var den lärare som en gång gav mig extra läslust och nyfikenhet i skolan genom att uppmuntra mig att läsa vissa böcker, vissa författare. 
Den läslusten sitter fortfarande i.