Det egna rummet

Virginia Woolf skrev "Ett eget rum", en essä som kom att både påverka och förändra synen på kvinnor som skriver. Att läsa den är att få insikt och förstå hur viktigt skrivandet var för henne; Att bli tagen på allvar och slippa bli jämförd med manliga författare.

Alla kan skriva. Mer eller mindre bra. Skrivandet fyller alltid en funktion. 

Det frigör känslor, släpper fram tankar och ger stimuli. Det kan handla om att att skriva sig fri och få känna sig bli helad och bekräftad.

För mig har skrivandet alltid varit en sorts säkerhetsdörr - ett sätt att återfå balans och bli av med det som kan kännas efterhängset och tungt. Samtidigt är det ett underbart sätt att få utlopp för fantasin, för lusten att skapa och glädjen att se hur känslor, tankar, idéer kan visualiseras.
Papper och en penna är allt som behövs.

Jag började skriva redan som barn. Då blev det sagor och äventyrsberättelser. Jag kan än idag minnas känslan som fyllde min kropp när jag var klar med något. Mödosamt skapade jag små "böcker" av det jag skrivit. Sydde ihop sidorna och gjorde omslag - det skulle ju se ut som en riktig bok. Jag gav några till min älskade farmor, som leende klappade mig på kinderna och sa att hon skulle läsa och spara. 

Och tänk det gjorde hon. Som vuxen fick jag tillbaka några av mina alster vid ett sommarbesök hos henne. Å så roligt och även rörande det var att återse mina första staplande steg på att skriva.