onsdag, augusti 07, 2013

Pablo Neruda


"För min del är jag eller tror mig vara en man med kraftig näsa, mycket små ögon, glest hår på huvudet, växande buk, långa ben, breda fotsulor, gulaktig hy, och jag är eller tro mig vara givmild i kärlek, omöjlig i räkning, oklar i orden, ömsint i händerna, långsam i gången, rostfri i hjärtat, dragen till stjärnor, tidvatten och havsbävningar, beundrare av skalbaggar, vandrare i sanden, tafatt inför institutioner, chilenare för alltid, vän till mina vänner, förstummad inför fiender, påträngande bland fåglar, illa uppfostrad i hemmet, blyg i salongerna, djärv i ensamheten, ångerfull utan anledning, uruselförvaltare, sjöfarare till munvädret, kvacksalvare i bläcket, skarpsinnig bland djuren, lycklig med molnmassor, utforskare av marknader, mörk till sinnes i biblioteken, melankolisk inför bergskedjorna, outtröttlig i skogarna, mycket långsam i svaren, slagfärdig åratal efteråt, alldaglig året runt, lysande med min anteckningsbok, väldig till aptiten, en tiger till att sova, stillsam i glädjen, begrundare av natthimlen, osynlig arbetare, slarvig, ihärdig, modig i nödfall, feg utan skamkänsla, sömning av böjelse, älskvärd med kvinnor, verksam intill sjuklighet, diktare till fördömelse och enfaldig som en gås."


Pablo Neruda (1904-1973)
Nerudas självporträtt ur "personliga dikter" valda och tolkade av Artur Lundkvist och Maria Torres. Bonniers 1973.

Pablo Neruda, som tilldelades Nobelpriset år 1971,  är en stor favorit. Hans poesi är så personlig och starkt ställningstagande;  hans ord verkade kunna fånga allt som engagerade honom. Han var ju både poet, politiker och diplomat - samt livsälskare i ordets rätta bemärkelse.
Jag kom i kontakt med Nerudas poesi, tack vare att jag läste och lyssnade till Victor Jara i min ungdom. År 1982 upplevde jag Pablo Nerudas stora episka verk Canto General i tonsättning av den grekiske musikern Mikis Theodorakis, här i Stockholm. Det blev en omvälvande upplevelse. Ord och musik i samspel och framförd av fantastiska sångare och musiker, bland annat Maria Farandouri och Pedro Pandis.

2 kommentarer:

qi sa...

Vilket underbart självporträtt! En man som det antagligen var väldigt lätt att bli förälskad i...;-)

Inkan© sa...

Tänk det tror jag med. Vilken man. Och han hade visst flera älskarinnor...jag förstår det- han var sig själv rakt upp och ner. Ärlig och oemotståndlig.