Sommarscen

Min syster vid havet
har gröna fingrar
Lite repade och rispade
när rosenhäcken beskärs

medan forsythian sprider
stjärnor mot himlen
har vallmon sin gröna tid
som snart blommar ut
i kärlekens röda färg

ivriga flygande samlare
njuter av dess sötma
sommarscenen är redo
för många solodanser

En stor favorit

Den dag då de skulle döda honom steg Santiago Nasar upp halv sex på morgonen för att gå och möta fartyget som biskopen skulle komma med. Han hade drömt att han gick genom en skog av higuerónträd i ett stilla regn, och för ett ögonblick var han lycklig i sin dröm, men när han vaknade kände han sig nerstänkt av fågelträck. "Han drömde jämt om träd" sade hans mor Plácida Linero till mig när hon 27 år senare återgav den där olycksaliga måndagen i minsta detalj. "Veckan innan hade han drömt om att han flög ensam i ett flygplan av metallfolie som for fram utan att fastna i mandelträden", sade hon. Hon hade välförtjänt rykte om sig att kunna tyda drömmar, förutsatt att de blev berättade på fastande mage, men hon hade inte funnit något olycksbådande i de där båda drömmarna, och inte heller i de andra drömmar om träd som sonen berättat för henne morgnarna före hans död. Inte heller Santiago Nasar anade något varsel.

Så börjar "Krönika om ett förebådat dödsfall" av Gabriel Garcia Márquez >>>>>

Redan på första sidan får läsaren veta att huvudpersonen, Santiago Nasar, ska bli mördad. Förövarna är två bröder som, om än  motvilligt, ska hämnas sin systers "förlorade heder". Berättelsen är humoristisk, som en  skröna och samtidigt nervpirrande.

Gabriel Garcia Márquez skrev många böcker och alla är lika fascinerande och intressanta att läsa. Historierna, språket, utformningen, ja allt tilltalade mig. 
Den allra första boken "Hundra år av ensamhet" fick jag låna av en kollega på mitt jobb redan i slutet av 1970-talet som sa: Läs! Jag lovar att den kommer att påverka dig på ett märkligt vis och du är inte likadan efter att du läst boken"
Min kollega hade rätt. 
Jag blev helt tagen och köpte sedan boken och under årens lopp har jag köpt alla böcker jag hittat av Márquez, just för hans förmåga att helt trollbinda läsaren.
Han tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1982. Då fick akademin mina applåder. Verkligen en värdig mottagare av detta pris. Känns lite extra roligt när det är författare eller poeter som jag både läst och känt att de är speciella på ett sätt som är svårt att förklara; -jag läser och blir så uppfylld av berättelsen, orden och den märkliga känslan av att jag liksom är med i allt.  Och just nu håller jag på att läsa om gamla favoriter.

Läslust och läsglädje när det är som bäst!

Dagens fynd...

Det dyker upp saker när jag städar och röjer bland en massa papper. Som denna lilla text jag skrev för min folkhögskolas tidning. En sorts dagsvers utifrån vad man då kunde läsa i dagstidningarna.

Tisdag den 8 april 1986

Jag läser i dagens tidning

och får veta att:

Rod kommer hit i sommar! (minns du honom?)

Dessutom blir Clinton borgmästare idag. Jojomän.

Men att noshörningen hotas av utrotning för att man

vill höja potensen i Hongkong

- det hade jag ingen aning om.

En bomb mitt i Stockholm.

Guillou drar igång en alldeles egen rättegång.

Undrar om han minns Rod?

Och Slas berättar att Goethe skrev Faust när han var på fyllan.

Slas? -svårt att tro.

USA och Khadaffi kör hårt med terror

och Palmes mördare sprang klumpigt

- alltså ingen joggare då.

Oj: Ubåt i Göteborg!

Visste du att man kan leasa ett fullblod numera?

- hoppsan det var visst en bil... Skit samma.

Är du lik Elvis så åk till Östergötland och din lycka är gjord.

Men tar du en omväg över Sahara, en liten weekend-tripp 

så här på vårkanten, så kom ihåg:

svajande pucklar och mjuka läppar kräver cerat.

Det var allt.

Och rosorna glöder envist i hörnet av Tunnelgatan/Sveavägen

Koltrasten

I år överträffar koltrasten sig själv
höga toner och en virvlande triol ner
som vinden spelar in
genom sovrumsfönstret
Världen spricker upp i små kristaller

Jag kramar kudden och ler in i natten
Ensam och ändå inte ensam

Ett darrande fågelbröst
håller mitt hjärta

Att fundera över

Is is what was was?

An is is just a was that was

and that is very  small...

And is is was so soon it almost

wasn't is at all.

For is is only is until

it is a was -you see...

And as an is advances -to

remain an is can't be...

'cause if is is to stay an is

it isn't is because

another is is where it was

and is is then a was.

Igår - idag - imorgon...

Det var en gång... för många år sedan. Min granne och vän M-L höll på med fotografering på sin fritid när hon inte var ute på resor genom sitt arbete på Air France och senare på IATA. 
Hon framkallade korten själv och hon var så skicklig. Ett år så deltog hon i en fotoutställning här i Sthlm och då hade hon även några kort på mig med. 
<<< Som detta, Inkan iförd basker och med håret strikt bakåtkammat. Det kändes lite märkligt att själv gå dit och titta och se sig själv bland en massa andra kort.

På något vis så väcker kortet gamla minnen -men även tankar. Vem var jag och vad ville jag och vad hände sedan?

Många drag i personligheten är ju bestämda av tidig inlärning och påverkan utifrån. Allt man sett, läst och hört om och som ska vara bra. Men allt var kanske inte så bra. Jag vet ju själv hur jag reagerat på vissa saker och även mot människor jag kommit i kontakt med.

Jag vet att jag kan koncentrera mig på saker och uppgifter jag tagit på mig och det har jag själv upplevt som positivt. Sedan är det ju en annan sak hur andra uppfattar mig. Även de är ju ett resultat av bland annat uppfostran och så vad deras liv har format. Jag tror ju att alla upplevt både goda och dåliga saker som påverkat mycket -utan att man tänker på det.  Det är kanske en förklaring på varför vi reagerar olika och ibland tolkar varandra så märkligt.
Nå, mycket kan man själv göra; Om man medvetet funderar på vad man gör eller har gjort. Och ställa frågan "varför" till sig själv. Då kanske man nuddar vid det s.k. omedvetna eller undermedvetna. Koncentration kan framkalla både minnen av upplevelser man helt glömt och även öppna upp inombords för allt man har liksom vant sig vid och accepterat. Helt omedvetet. Hjärnan är en märklig kroppsdel - den styr ju hela ens 'jag'.
 
För mig betyder vänskap och goda relationer mycket. Det ger extra energi till livet och man både utvecklas och växer av goda relationer. Till och med vänskap via internet kan vara betydelsefull. Då är det orden och hur man uttrycker sig som ger det där lilla extra. Därute finns någon/några som man känner att det är något speciellt med. Egentligen är det inte så konstigt. Om man hade bott nära varandra så skulle kanske den relationen växa och bli betydelsefull. Och bli en fin och stimulerande vänskap.

I våra egna tankar har vi tydligen en stor tillgång till en stark kraft att påverka oss själva med. Men det gäller att vara medveten om det. Jag vet att jag själv drar mig undan när jag känner mig besviken eller blir bemött på ett sätt jag inte väntat mig. Då känns det som om någon bara hånskrattar åt mig. Jag känner mig så sårad. Och vet inte riktigt hur jag ska hantera den känslan. Det känns fruktansvärt jobbigt och jag vill helst gömma mig. Och samtidigt förstår jag inte vad som egentligen har hänt. Jag har ju inte sagt eller gjort något elakt.

Ibland är livet som en enda stor utmaning.

In My Room

I want to be able

To communicate

To fantasize

To dream

Also to make things happen

And to dare

I want to be able to admire

To feel pride

I want to be abel

To expose and be exposed

I want to be able to cry

And to care

I want to be able to understand

And be understood

I want to be able to laugh

And to listen

To feel a quiet togetherness

I want to be able 

To love and be loved

For who I am

En märkligt levande bok

Jag läser åter igen  boken "Saturnus ringar" av W G Sebald (1944-2001) 

En mycket märklig bok som jag har läst några gånger tidigare. 
Det är en bok som inte är en roman, utan mer en bok av sammankopplade essäer, nedskrivna tankar och kunskap som dyker upp hos författaren när han gör en fotvandring genom det vackra och särpräglade engelska landskapet i Suffolk i sydöstra England. Den ena upplevelsen ger den andra och man bjuds in i ett landskap, samtidigt som man bjuds in i ett författarskap, och i en kultur och historia. 
Det är inte bara västerlandets historia, utan även andra kulturers historia- det är som att själva landskapet berättar allt som världen innehåller. Landskapet är vårt uppslagsverk och ger bilder som visar förfluten tid, och om händelser och författare som alla velat utforska och avslöja samt berätta.
Det är en bok som får mig att leta i mina bokhyllor efter andra böcker och som får mig att läsa om redan läst och som ger både minnesbilder och upplevelser.
Det är inte så många böcker som känns så märkliga och är så vacker, spännande och sällsam. Den känns så levande. Jag läser ett stycke i boken och det känns som om det dyker upp något nytt i en text jag redan läst, men som jag av någon underlig anledning bara måste återvända till. 

Läsglädje

THE BEACH

East and ahead of the coast of North America, some thirty miles and more from the inner shores of Massachusetts, there stands in the open Atlantic the last fragment of an anchient and vanished land. For twenty miles this last and outer earth faces the ever hostile ocean in the form of a great eroded cliff of earth and clay, the undulations and levels of whose rim now stand a hundred, now a hundred and fifty feet above the tides. Worn by the breakers and the rains, disintegrated by the wind, it still stands bold. Many earths compose it, and many gravels and sands stratified and intermingled. It has many colours: old ivory here, peat here, and here old ivory darkened and enriched with rust. At twilight, its rim lifted to the splendour in the west, the face of wall becomes a substance of shadow and dark descending to the eternal unquit of the sea; at dawn the sun rising out of ocean gilds it with a level silence of light which thins and rises and vanishes into day.

Så börjar en underbar bok The outermoust House - A year of life on the great beach og Cape Cod (1928) av Henry Beston (1888-1968)

Jag fick boken i gåva av två amerikanska vänner, ett tack för att de fick låna min lägenhet i tio dagar när jag var på fjälltur uppe i Jämtland sommaren 2002. De hade kollat i mina bokhyllor och förstått att Thoreau var en favorit, och även på lilla bordet vid min säng låg Thoreau's Cape Cod (en bok jag ofta läste i just då) Och de ville överraska, så när de var tillbaka i Boston så kom ett paket.

Jag hade även fått hjortron från Hälsingland och fixat "mylta" samt köpt vaniljglass och skrivit på en lapp till vännerna om konsten att njuta: Varma hjortron till glassen. Det var första gången som de ätit hjortron och det var tydligen en stor härligt god upplevelse för dem. 
Min vän Charles skrev på ett kort: the best I ever tasted!

Ja så boken då: man får följa författaren Henry Beston 
som bodde i ett litet hus som låg på stranden av Cape Cod mot Atlanten. Utsatt för väder och vind. Beston hade först planerat att bo bara två veckor vid havet - men blev så fascinerad av både hav och natur att han beslöt sig för att stanna där ett helt år. För att följa naturens och årstidernas växlingar. Och det är en upplevelse att följa med honom och få ta del av det nära livet till naturen. Att klara av både stormväder och solheta dagar, uppleva hur allt hänger ihop och få njuta av det. Och växa inombords - Beston tog detta sabbatsår för att bearbeta sina egna upplevelser från första världskriget. Han skrev även många andra böcker och även sagor för barn.

"He was writing down his observations of the wind in the grass, the voice of the surf, the glittering stars, the faded bloom of the beach pea, the webbed impressions of a gull in the sand".

Huset som han byggt stod kvar i många, många år och blev ett utflyktsmål för många naturälskare. Men det förstördes i en våldsam vinterstorm år 1978.
Jag vet inte om det byggts upp igen, men det finns samlade minnen på en permanent utställning: 
http://blogs.capecodonline.com/cape-cod-henry-beston/

Syrentiden

Syrinsesongen


Snart er den korte syrinsesongen her.

Vemod ser attende frå ein rund sitjestein ved
breidda av Ognaelva.

Elva renn stille gjennom tørre somrar.
Skvulpar gjennom regnfulle haustar.

Hjarta er som eit rustraud frimerke
nokon ein gong klistra på eit kjærleiksbrev.

Ein samlar dampa det laus från konvolutten
og sette det sirleg inn i eit album.

Snart er syrinsesongen over.                           


Helge Torvund
ur liljevilje (2020)