Ring ut det gamla och ring in det nya

 

Åter ett nytt år. Tiden går fortare och fortare ju äldre man blir. Vilken skillnad mot när man var barn och ett år kändes hur långt som helst.

Nå, jag bara noterar och jag önskar alla ett riktigt Gott Nytt År utan virus och annat elände.

Jag t o m önskar mig själv ett godare år och att det ska kännas bra att leva med världen runt omkring. Men året som gick var även året jag förlorade min älskade broder Olof, och det kommer alltid att vara ett minne. Den broder som alltid stod mig närmast och som var en så fin person att lita på. Han ställde alltid upp när jag behövde extra stöd eller goda råd. Jag känner ofta som att jag lever på två platser samtidigt: i nuet och i det förgångna, och med alla fina minnen kan livet ibland kännas som en blues. Den spelar på alla känslor och upplevelser.

Nu ser jag fram mot ett Gott Nytt År!

Midvintertid

 

En riktig vinterbild från mina jämtländska hemtrakter kom via mail från Charlotte M i Hoverberg. Jag kan tänka mig kylan i vattnet som sakta håller på att formeras till is. brrr

Men den förmedlar en känsla av midvinter, av juletid och man får tänka sig tomten på väg...

Jag önskar alla en God Jul -även om jag personligen inte kan fira något i år. Sorgen efter en älskad broder som hastigt lämnade jordelivet före jul har tagit över. Han var på ett sjukhem för vård och där smittades han av corona-viruset och det klarade hans kropp inte av. Han är så saknad -men jag minns alla våra fina minnen och bär dem med mig. Fina och goda minnen är en tröst.

Vintersnö

 

Så här såg vintrarna ut när jag växte upp. Den första snön kom redan i november och sedan var det vinter tills våren anlände i slutet av mars. Vi åkte skidor så fort snön kommit och gjorde skidspår i nästan alla backar som fanns  och även ett skidspår som följde landsvägen upp till folkskolan i byn. Så kom man lite lättare till skolan på morgonen - man slapp gå den långa vägen.

De får lite snö även nu i min gamla hemby -men jag tror att vintrar med oerhört mycket snö inte är så vanligt. Och så skiftar ju kylan, så med jämna mellanrum smälter snö och skapar isgator på alla vägar och stigar. Så det gäller att se sig för när man går. Isgator händer det att vi får även härnere i Stockholmstrakten så jag har alltid ett par isbroddar i väskan att dra på om det känns halt.

Väder och vind har ändrats sedan jag var barn- nu verkar vi gå mot ett varmare klimat så att till och med isen vid Nordpolen smälter. Kanske är det så att vi människor med alla våra uppfinningar har orsakat att vädret numera är opålitligt? Det känns i alla fall obehagligt och lite hotfullt.

Septembersommar

 

Vinterviken:  https://sv.wikipedia.org/wiki/Vinterviken  har varit mitt utflyktsmål hela sommaren i år -i brist på annat -t ex att vara en tid uppe i Jämtland....  pga corona-viruset har jag ej kunnat resa som jag hade planerat. 

Men att besöka Vinterviken är faktiskt en skön upplevelse, och jag har njutit av solen på gamla badbryggan , njutit av blommor och annat grönt i odlingslotterna.  Och så ibland tagit en kopp kaffe i lilla caféserveringen. Det har varit fullt av besökare varje dag- det märks att folk inte kunnat resa som tidigare.

Ensam med havet

Det är märkligt att 

bara se den stora vattenytan

Inte en människa på stranden

Jag hör havets puls

Mitt hjärta bultar så hårt

 jag håller armarna 

om mig själv

Omkring mig tomhet

Sensommar

Ristningar

Jag stod stilla och vidrörde himlen

när solen gick ner

På klippan över vattenfallet

som fångar regnbågar

Älgklanens folk har berättat

med röda ristningar i stenen

om det okända landet

som ligger nära sol och måne

Endast fjällpiparen vet hemligheten

Den sista dansen

Jag vaknar med tvekan

den tystaste dagen av sju

Ser hur alla klätt sig

för den stora maskeraden

Fyllda av förväntan

tar vi danssteg i sanden

För att lyfta bergen till himlen

Vädret är ....som det är

Puh, vilken het och kvalmig sommar det har varit med temperatur omkring och över +30 grader i flera månader, och en envis sol. Knappt några moln. Detta tillsammans med att corona-viruset har varit och fortfarande är ett hot mot oss alla har skapat en känsla av total utsatthet.
Och Stockholm är och har varit en utsatt stad. Och det har med att så många reser till och från huvudstaden samt även gjort resor runt om i världen och sedan tagit med sig smittan hit.

Den sköna sommaren jag hade hoppats på blev inte av och dessutom så har jag speciella synproblem på vänster öga- det är något som har med "gula fläcken" att göra. Så jag har varit på olika syntester, dels på Sofiahemmet och på St Eriks Ögonklinik där jag varit på en behandling och ska fortsätta med hela hösten. Det känns jobbigt eftersom jag inte vet hur det kommer att bli. Men jag hoppas ju att jag får rätt hjälp så att jag klarar av att se bra och läsa bra - samt skriva utan problem.  
Men jag försöker njuta av sensommaren - det är några grader svalare nu, så man kan vara ute och ta sköna promenader, njuta av naturen och av allt som nu blommar.

En sittplats med minnen

Jag minns när jag nyss hade flyttat till Midsommarkransen och jag gick omkring för att bekanta mig med området. Det var både spännande och utmanande med massor av små affärer, flera konditorier, en parklek med liten plaskdamm för de små barnen, lekskolor, samt en stor park med simbassäng och med stora sköna gräsmattor att njuta på. Populärt område för alla åldrar.  
Och så den där speciella röda träsoffan vid vägen ner till Aspudden med orden "Alla kyssars bänk" målat på ryggstödet. Jag vet att jag tog kort på träbänken då men just nu hittar jag inte igen det. Under årens lopp så flagnade färgen och till slut var bänken trävit igen.

Nå -jag tog en längre promenad igår utefter den gamla vägen och såg att nu hade någon målat soffan igen. Tydligen någon som tröttnat på den gamla träribborna. 
Bänken är åter röd men med vita blomdekorationer. 
Ingen har väl behov av en "Alla kyssars bänk".

Idag är mycket annorlunda i mitt gamla fina bostadsområde; man river, bygger om, spränger, bygger nya vägar etc och skapar kaos för oss alla som bott här länge. Det verkar som om den gamla fina stadsdelen förstörs och liksom försvinner. Man vill tränga ihop mer folk på en liten yta. Jag förstår nu varför jag börjar känna att jag vill flytta. Jag vill inte bo så här. Men vad gör man i min ålder?  Böjer nacke och inser att det mesta är omöjligt. Önskar att jag orkade flytta härifrån just nu. 

Ord jag har med mig från unga år

För mig är skrivandet att tydliggöra, att våga se det som jag annars inte skulle våga se, som jag skulle tränga undan och "glömma"; allt som inte syns tydligt är ett hot. Tystnaden, den förstummade tystnaden är ett hot, inte bara för den som tiger, utan också för omgivningen som inte vet vad tystnaden innebär. Jag skulle också kunna säga att detta att skriva är att ge namn åt det namnlösa. För allt som vi inte vågar tala om, inte vågar nämna, allt det är namnlösheter. Och alla som i tysthet går och bär bördan av rädsla och ensamhet, de är namnlösa, anonyma, osynliga. 
Därför är det så viktigt att vi ser varandra, tar varandra på allvar, talar med varandra och gör oss tydliga för varandra. Där fyller kvinnorörelsen och den nya kvinnolitteraturen en stor uppgift. För det är ju så, att det är främst kvinnorna som är osynliga i vårt samhälle.

ur Mitt porträtt av mig  -Tidningen VI, nr 49, 1977
Siv Arb  (1931-2015)



Det hände mycket under en period från 1970 och framåt. 
Min generation gjorde "uppror" och samhället började förändras så att alla kvinnor kunde studera, bilda familj, skapa sina egna liv och känna att de själva tog ansvar samt att många män började förändra sina liv på ett positivt vis och tog sitt ansvar delat med kvinnorna. 

Jag minns det som enbart något positivt och jag vet att allt som då hände påverkade mig och mitt behov av frihet. Plötsligt vågade jag ta de kliv jag drömt om och allt kändes underbart. Jag skrev, fick en del publicerat, och började studera igen samt hittade fram till teatern som fick mig att både mogna och växa. 
 Allt bara bubblade upp igen nu när jag hittade igen ett foto av mig med basker. Baskern har jag kvar och använder den ofta. Den är en del av mitt liv.

Min gamla kära vän Liz

Plötsligt ringde telefonen oväntat högt och ljudligt. Tydligen är det något med knapparna på undersidan av telefonen som fått ljudet att höjas. Jaja. Jag får fixa det vid tillfälle.
Jag svarar och och hör en röst som jag känner igen så väl- gotländska -med lite inslag av amerikansk idiom.  Min gamla vän Lizbeth från Lyrungs Lye, Hemse på Gotland- som blev min brevvän när jag gick i i fjärde klass och som sedan blev en god vän för livet. Vi har träffats otroligt många gånger under årens lopp och vi trivs så bra tillsammans. 
Liz blev kvar i USA efter att ha jobbat både som guide i FN-skrapan och som barnsköterska i en familj och då träffade hon sin blivande make. 

Vi är jämnåriga- hon fyller år dagen efter att jag firat min dag.
(Har man facebook så tror jag hon är aktiv på denna sida - hon har i alla fall varit aktiv....) 

Liz bor numera i Moraga, Californien  Där vindruvorna just nu mognar. Hon hade hoppats på att ta en tur hem till Sverige igen - men nu när corona-viruset härjar så är alla planer på resor bordlagda. Så våra liv just nu är ganska lika; vi undviker alla folksamlingar och tvättar händerna  stup i kvarten. 

Jag skulle egentligen kunnat skriva en bok om oss två- om hur våra liv hela tiden har följt varandra -om än på olika platser och så alla våra möten när hon kommit hem på besök från USA. 

Och allt började pga två skrivsugna, nyfikna skolungar hittade varandra via en "Pen-Pal"-sida i en veckotidning; Liz var mycket nyfiken på fjällvärlden och jag var nyfiken på den där ön ute i Östersjön.

Om detta med skapande

Omedvetenheten, det vill säga det tillstånd då det

undermedvetna arbetar för högtryck, medan medvetandet slumrar, är något vi alla känner till. Alla har vi erfarenhet av vad det omedvetna uträttar i vårt dagliga liv. Ponera  att ni har haft en intensiv dag som turist i London. Kan ni säga vad ni har sett och haft för er, när ni kommer hem? Är det inte ett enda konturlöst virrvarr alltsammans? Men sedan ni vilat er lite och fått tillfälle att koppla av och se på någonting annat, stiger de vyer och ljud och yttranden som ur er synpunkt varit intressantast liksom självmant upp till ytan och stannar kvar i minnet, under det att det oväsentliga sjunker i glömska. Likadant är det med diktaren. Efter en arbetsam dag, då han strövat omkring, sett så mycket som möjligt, upplevt så mycket som möjligt och kastat ner otaliga anteckningar i minnets bok, blir diktaren - om han kan - omedveten. I själva verket arbetar hans undermedvetna för högtryck, medan medvetandet slumrar. Efter en stund lyfter så slöjorna, och där ligger det han vill skriva om förenklat och ordnat. Ger vi en alltför subtil tolkning åt Wordsworths berömda ord om den känsla som spirar ur stillhet, ifall vi drar slutsatsen att han med stillhet menade att en diktare behöver bli omedveten innan han skapar?

Ur Det lutande tornet av Virginia Woolf
( på svenska 1952 Tre essayer i översättning: Per Erik Wahlund,)

Remember

The best and most beautiful things in the world can not be seen of even touched, they must be felt with the heart.

Wishing you happiness today, tomorrow and always.

Vatten, vatten, bara vatten...

 Av vatten är du kommen – vatten skall du åter varda... 

Livgivande, törstsläckande och att bada i, njuta av. 

Ordet havsvatten väcker både minnen och tankar till liv. Ordet är en njutning. Som författaren, politikern och diplomaten Rolf Edberg (1912-1997) skrev: 

"Själva ordet hav rymmer ett spektrum av synminnen. Nytvättade morgnar då loj dyning rör sig mellan horisonterna för att läppjas av stranden och man själv känner sig ren som vitnande drivved. Soldagar med ett hav som skrattar med ändå förblir värdigt; måsar svävande över vattnet i sällskap med sin egen spegelbild."

Tankar till midsommar

Alla teorier, alla dikter
varar längre än den här blomman,
men allt det där är som dimman som är obehaglig och fuktig
och större  än den här blomman...
Varken storleken eller varaktigheten
har någon betydelse...

Det är bara storlek och varaktighet...
Det viktiga är det som är varar och
har en dimension
(om verkligheten är en sann dimension).
Att vara verklig är det enda i världen som är ädelt.

Fernando  Pessoa 
(1888-1935)

Fernando Pessoa, en portugisisk poet skrev under flera namn: han kallade sig även Alberto Caeiro, Ricardo Reis, Alvaro de Campos och Bernardo Soares. 

Dagens öga

Tusensköna kallas även  Dagens öga.

Day's eye som den heter på engelska.

Den växer vild i södra delen av landet -men planterar man dem i rätt jord så kan man se den även uppe i norr.
En blomma som vaknar varje morgon och sluter ögonen när kvällen kommer. Blomskaften är ganska höga utan gröna blad. Den har vit eller rosa färg och börjar blomma tidigt om våren och fortsätter sedan till sena hösten.
I den nordiska mytologin var tusenskönan helgad åt Freja, vårens gudinna. 
Men den var även en växt som användes för att fixa spontana aborter och det gjorde att myndigheter ville helt utrota den lilla blomman. Tusenskönan kunde även användas för att lindra hosta och ta som slemlösande medicin och även för problem med lever- och gallsjukdomar. Man skulle ta två torkade blommor och blad i ett glas vatten och låta det stå och dra över en natt och dricka vätskan dagen efter. Av den lagen kunde man även göra omslag på sår som inte ville läka.

Tänka sig, en av de små fina blommor som blev en populär medicinväxt. Men idag så får den växa i lugn och ro och pryda naturen med sina vackra "ögon".

Sommarens blå ögon

Förgätmigej- glöm mig inte...
Den kallas för sommarens budbärare av en del författare. Och det verkar stämma- nu blommar den för fullt och har kanske snart blommat färdigt. Den har nog många olika smeknamn i olika delar av landet.
I Norge har den också fått ett speciellt namn: Engminneblom.

Den finns i nästan hela vårt land, även om den oftast kan ses invid kärr och blötmarker, så finns den även ofta som odlad idag. En ljusblå vacker kantväxt i rabatter. Och den finns i många olika varianter. Jag minns att som barn plockade jag ofta en bukett i dikeskanten utmed vägen förbi släktgården.
"Lika botar lika" sa man en gång i tiden- blommans färg påminde om blå ögon. Så inom folkmedicinen användes den blå blomman torkad till att bota ögoninflammationer. Det är en växt som även är rik på kaliumsalter och den har även använts  som stärkande medel vid muskelsvaghet. Det är fantastiskt hur man en gång i tiden kom på hur olika växter, blommor kunde användes som en sorts medicin. Och det hjälpte ju mot en massa vanliga sjukdomstillstånd. 

Poeten Erik Axel Karlfeldt skrev ofta om ängar, snår och blomster, bl a detta:

Bondepraktika, du kloka,

marken vill jag genomsnoka,

snäppan vill jag låta gå:

säg vad ärter skall jag bruka

mot mitt hjärtas sommarsjuka,

vilken åder skall jag slå?

Minne från Ulriksdals Wärdshus

På Ulriksdals Wärdshus, som ligger norr om Stockholm, ville man uppmuntra små gäster att äta upp ordentligt. Som tack fick barnen dessa tryckta rader:


Sagan om barnet som åt

Detta är sagan om barnet som åt
välling och fiskpuré när de kom åt
mosade morötter, mosad banan,
tolv droppar fiskleverolja om dan,

lingonmos, småsten, mariekex med smör,
polkagris, tygdjur och sand i ett kör.
filmjölk och bullar och saft och choklad
smörgås med kaviar och marmelad,

plommon och äppelkart, sur bigarrå
torra maränger med vispgrädde på,
havremust, krusbärspaj, klappgröt och palt
dillkött med gurka och sill som var salt,

varmkorv med ketchup och senap och mos
glasspinne, gräddkola, tuggummi, jos,
wienerbröd, bakelser, lakrits, nougat,
pennskaft och skolkrita, vin och oblat,

pannkaka, sylt, makaroner och läsk
blodpudding, pilsner och ärter med fläsk,
köttbullar, solöga, brännvin och sill
räksallad, värmlandskorv, kräftor och dill,

enrisrökt skinka och krabba och ål,
sauce hollandaise, bouillabaisse, får i kål,
fläskkotlett, kyckling och coeur de filet,
rostbiff och hummer och leversauté,

lammstek, chateaubriand, lax och spenat,
hare med nudlar, färserad tomat,
murklor i gräddstuvning, ungtupp i vin,
kalvfrikassé och ett glas samarin,

extra hormoner och finhackad bräss,
piller mot magsyra, piller mot stress,
silverteskorpor och kalvfrikadell,
hönsbuljong och omelett naturell,

välling och fiskpuré, jämmer och gråt,
detta var sagan om barnet som åt.


Okänd författare
Ulriksdals Wärdshus

Inta bara i corona-tider

Har du tvättat händerna, tvättat händerna?

Gör det en gång till.

Och en gång till...

Och än en gång.

Den 6:e juni

Jag hissar ingen flagga eller står och glor på kungligheter idag. 
Jag föredrar att njuta av liljekonvaljer som nu börjat blomma.
En liten vacker blomma med en ljuvlig doft.

I Höga visan kan man läsa: "ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen". Poesi.

En blomma jag som barn gärna plockade - minns att mor blev så glad över en bukett.
Då visste jag inte hur giftig blomman är och att den en gång även använts om läkemedel mot bland annat olika nervsjukdomar och mot epilepsi. 

Liljekonvaljen används i brudbuketter -men det är då odlade blommor. Ute i naturen är den oftast fridlyst och alltså skyddat.

Så njut av liljekonvalj där den växer!

Vägvisaren

                                                      

Bevingad vägvisare     
Den föddes ur regnet 
vid Madeleineöarna
En grå skepnad i dimman
orörlig vid Salmon Creek
så nära min tystnad
En helig vägvisare
vars språk
jag inte förstod
När den lyfte
kom saknaden

Sommarscen

Min syster vid havet
har gröna fingrar
Lite repade och rispade
när rosenhäcken beskärs

medan forsythian sprider
stjärnor mot himlen
har vallmon sin gröna tid
som snart blommar ut
i kärlekens röda färg

ivriga flygande samlare
njuter av dess sötma
sommarscenen är redo
för många solodanser

En stor favorit

Den dag då de skulle döda honom steg Santiago Nasar upp halv sex på morgonen för att gå och möta fartyget som biskopen skulle komma med. Han hade drömt att han gick genom en skog av higuerónträd i ett stilla regn, och för ett ögonblick var han lycklig i sin dröm, men när han vaknade kände han sig nerstänkt av fågelträck. "Han drömde jämt om träd" sade hans mor Plácida Linero till mig när hon 27 år senare återgav den där olycksaliga måndagen i minsta detalj. "Veckan innan hade han drömt om att han flög ensam i ett flygplan av metallfolie som for fram utan att fastna i mandelträden", sade hon. Hon hade välförtjänt rykte om sig att kunna tyda drömmar, förutsatt att de blev berättade på fastande mage, men hon hade inte funnit något olycksbådande i de där båda drömmarna, och inte heller i de andra drömmar om träd som sonen berättat för henne morgnarna före hans död. Inte heller Santiago Nasar anade något varsel.

Så börjar "Krönika om ett förebådat dödsfall" av Gabriel Garcia Márquez >>>>>

Redan på första sidan får läsaren veta att huvudpersonen, Santiago Nasar, ska bli mördad. Förövarna är två bröder som, om än  motvilligt, ska hämnas sin systers "förlorade heder". Berättelsen är humoristisk, som en  skröna och samtidigt nervpirrande.

Gabriel Garcia Márquez skrev många böcker och alla är lika fascinerande och intressanta att läsa. Historierna, språket, utformningen, ja allt tilltalade mig. 
Den allra första boken "Hundra år av ensamhet" fick jag låna av en kollega på mitt jobb redan i slutet av 1970-talet som sa: Läs! Jag lovar att den kommer att påverka dig på ett märkligt vis och du är inte likadan efter att du läst boken"
Min kollega hade rätt. 
Jag blev helt tagen och köpte sedan boken och under årens lopp har jag köpt alla böcker jag hittat av Márquez, just för hans förmåga att helt trollbinda läsaren.
Han tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1982. Då fick akademin mina applåder. Verkligen en värdig mottagare av detta pris. Känns lite extra roligt när det är författare eller poeter som jag både läst och känt att de är speciella på ett sätt som är svårt att förklara; -jag läser och blir så uppfylld av berättelsen, orden och den märkliga känslan av att jag liksom är med i allt.  Och just nu håller jag på att läsa om gamla favoriter.

Läslust och läsglädje när det är som bäst!

Dagens fynd...

Det dyker upp saker när jag städar och röjer bland en massa papper. Som denna lilla text jag skrev för min folkhögskolas tidning. En sorts dagsvers utifrån vad man då kunde läsa i dagstidningarna.

Tisdag den 8 april 1986

Jag läser i dagens tidning

och får veta att:

Rod kommer hit i sommar! (minns du honom?)

Dessutom blir Clinton borgmästare idag. Jojomän.

Men att noshörningen hotas av utrotning för att man

vill höja potensen i Hongkong

- det hade jag ingen aning om.

En bomb mitt i Stockholm.

Guillou drar igång en alldeles egen rättegång.

Undrar om han minns Rod?

Och Slas berättar att Goethe skrev Faust när han var på fyllan.

Slas? -svårt att tro.

USA och Khadaffi kör hårt med terror

och Palmes mördare sprang klumpigt

- alltså ingen joggare då.

Oj: Ubåt i Göteborg!

Visste du att man kan leasa ett fullblod numera?

- hoppsan det var visst en bil... Skit samma.

Är du lik Elvis så åk till Östergötland och din lycka är gjord.

Men tar du en omväg över Sahara, en liten weekend-tripp 

så här på vårkanten, så kom ihåg:

svajande pucklar och mjuka läppar kräver cerat.

Det var allt.

Och rosorna glöder envist i hörnet av Tunnelgatan/Sveavägen

Koltrasten

I år överträffar koltrasten sig själv
höga toner och en virvlande triol ner
som vinden spelar in
genom sovrumsfönstret
Världen spricker upp i små kristaller

Jag kramar kudden och ler in i natten
Ensam och ändå inte ensam

Ett darrande fågelbröst
håller mitt hjärta

Att fundera över

Is is what was was?

An is is just a was that was

and that is very  small...

And is is was so soon it almost

wasn't is at all.

For is is only is until

it is a was -you see...

And as an is advances -to

remain an is can't be...

'cause if is is to stay an is

it isn't is because

another is is where it was

and is is then a was.

Igår - idag - imorgon...

Det var en gång... för många år sedan. Min granne och vän M-L höll på med fotografering på sin fritid när hon inte var ute på resor genom sitt arbete på Air France och senare på IATA. 
Hon framkallade korten själv och hon var så skicklig. Ett år så deltog hon i en fotoutställning här i Sthlm och då hade hon även några kort på mig med. 
<<< Som detta, Inkan iförd basker och med håret strikt bakåtkammat. Det kändes lite märkligt att själv gå dit och titta och se sig själv bland en massa andra kort.

På något vis så väcker kortet gamla minnen -men även tankar. Vem var jag och vad ville jag och vad hände sedan?

Många drag i personligheten är ju bestämda av tidig inlärning och påverkan utifrån. Allt man sett, läst och hört om och som ska vara bra. Men allt var kanske inte så bra. Jag vet ju själv hur jag reagerat på vissa saker och även mot människor jag kommit i kontakt med.

Jag vet att jag kan koncentrera mig på saker och uppgifter jag tagit på mig och det har jag själv upplevt som positivt. Sedan är det ju en annan sak hur andra uppfattar mig. Även de är ju ett resultat av bland annat uppfostran och så vad deras liv har format. Jag tror ju att alla upplevt både goda och dåliga saker som påverkat mycket -utan att man tänker på det.  Det är kanske en förklaring på varför vi reagerar olika och ibland tolkar varandra så märkligt.
Nå, mycket kan man själv göra; Om man medvetet funderar på vad man gör eller har gjort. Och ställa frågan "varför" till sig själv. Då kanske man nuddar vid det s.k. omedvetna eller undermedvetna. Koncentration kan framkalla både minnen av upplevelser man helt glömt och även öppna upp inombords för allt man har liksom vant sig vid och accepterat. Helt omedvetet. Hjärnan är en märklig kroppsdel - den styr ju hela ens 'jag'.
 
För mig betyder vänskap och goda relationer mycket. Det ger extra energi till livet och man både utvecklas och växer av goda relationer. Till och med vänskap via internet kan vara betydelsefull. Då är det orden och hur man uttrycker sig som ger det där lilla extra. Därute finns någon/några som man känner att det är något speciellt med. Egentligen är det inte så konstigt. Om man hade bott nära varandra så skulle kanske den relationen växa och bli betydelsefull. Och bli en fin och stimulerande vänskap.

I våra egna tankar har vi tydligen en stor tillgång till en stark kraft att påverka oss själva med. Men det gäller att vara medveten om det. Jag vet att jag själv drar mig undan när jag känner mig besviken eller blir bemött på ett sätt jag inte väntat mig. Då känns det som om någon bara hånskrattar åt mig. Jag känner mig så sårad. Och vet inte riktigt hur jag ska hantera den känslan. Det känns fruktansvärt jobbigt och jag vill helst gömma mig. Och samtidigt förstår jag inte vad som egentligen har hänt. Jag har ju inte sagt eller gjort något elakt.

Ibland är livet som en enda stor utmaning.

In My Room

I want to be able

To communicate

To fantasize

To dream

Also to make things happen

And to dare

I want to be able to admire

To feel pride

I want to be abel

To expose and be exposed

I want to be able to cry

And to care

I want to be able to understand

And be understood

I want to be able to laugh

And to listen

To feel a quiet togetherness

I want to be able 

To love and be loved

For who I am

En märkligt levande bok

Jag läser åter igen  boken "Saturnus ringar" av W G Sebald (1944-2001) 

En mycket märklig bok som jag har läst några gånger tidigare. 
Det är en bok som inte är en roman, utan mer en bok av sammankopplade essäer, nedskrivna tankar och kunskap som dyker upp hos författaren när han gör en fotvandring genom det vackra och särpräglade engelska landskapet i Suffolk i sydöstra England. Den ena upplevelsen ger den andra och man bjuds in i ett landskap, samtidigt som man bjuds in i ett författarskap, och i en kultur och historia. 
Det är inte bara västerlandets historia, utan även andra kulturers historia- det är som att själva landskapet berättar allt som världen innehåller. Landskapet är vårt uppslagsverk och ger bilder som visar förfluten tid, och om händelser och författare som alla velat utforska och avslöja samt berätta.
Det är en bok som får mig att leta i mina bokhyllor efter andra böcker och som får mig att läsa om redan läst och som ger både minnesbilder och upplevelser.
Det är inte så många böcker som känns så märkliga och är så vacker, spännande och sällsam. Den känns så levande. Jag läser ett stycke i boken och det känns som om det dyker upp något nytt i en text jag redan läst, men som jag av någon underlig anledning bara måste återvända till. 

Läsglädje

THE BEACH

East and ahead of the coast of North America, some thirty miles and more from the inner shores of Massachusetts, there stands in the open Atlantic the last fragment of an anchient and vanished land. For twenty miles this last and outer earth faces the ever hostile ocean in the form of a great eroded cliff of earth and clay, the undulations and levels of whose rim now stand a hundred, now a hundred and fifty feet above the tides. Worn by the breakers and the rains, disintegrated by the wind, it still stands bold. Many earths compose it, and many gravels and sands stratified and intermingled. It has many colours: old ivory here, peat here, and here old ivory darkened and enriched with rust. At twilight, its rim lifted to the splendour in the west, the face of wall becomes a substance of shadow and dark descending to the eternal unquit of the sea; at dawn the sun rising out of ocean gilds it with a level silence of light which thins and rises and vanishes into day.

Så börjar en underbar bok The outermoust House - A year of life on the great beach og Cape Cod (1928) av Henry Beston (1888-1968)

Jag fick boken i gåva av två amerikanska vänner, ett tack för att de fick låna min lägenhet i tio dagar när jag var på fjälltur uppe i Jämtland sommaren 2002. De hade kollat i mina bokhyllor och förstått att Thoreau var en favorit, och även på lilla bordet vid min säng låg Thoreau's Cape Cod (en bok jag ofta läste i just då) Och de ville överraska, så när de var tillbaka i Boston så kom ett paket.

Jag hade även fått hjortron från Hälsingland och fixat "mylta" samt köpt vaniljglass och skrivit på en lapp till vännerna om konsten att njuta: Varma hjortron till glassen. Det var första gången som de ätit hjortron och det var tydligen en stor härligt god upplevelse för dem. 
Min vän Charles skrev på ett kort: the best I ever tasted!

Ja så boken då: man får följa författaren Henry Beston 
som bodde i ett litet hus som låg på stranden av Cape Cod mot Atlanten. Utsatt för väder och vind. Beston hade först planerat att bo bara två veckor vid havet - men blev så fascinerad av både hav och natur att han beslöt sig för att stanna där ett helt år. För att följa naturens och årstidernas växlingar. Och det är en upplevelse att följa med honom och få ta del av det nära livet till naturen. Att klara av både stormväder och solheta dagar, uppleva hur allt hänger ihop och få njuta av det. Och växa inombords - Beston tog detta sabbatsår för att bearbeta sina egna upplevelser från första världskriget. Han skrev även många andra böcker och även sagor för barn.

"He was writing down his observations of the wind in the grass, the voice of the surf, the glittering stars, the faded bloom of the beach pea, the webbed impressions of a gull in the sand".

Huset som han byggt stod kvar i många, många år och blev ett utflyktsmål för många naturälskare. Men det förstördes i en våldsam vinterstorm år 1978.
Jag vet inte om det byggts upp igen, men det finns samlade minnen på en permanent utställning: 
http://blogs.capecodonline.com/cape-cod-henry-beston/