tisdag, augusti 28, 2018

Cohen, Suzanne och jag


Den sången. Orden och melodin som berättade det jag redan visste om. 
Om att våga vara sig själv, våga gå en egen väg. Och jag minns Suzanne, så omedelbar och märkligt vacker. Hon var min första lärare i ryska språket, och hade studerat slaviska språk på universitetet och sedan hade hon kurser i språket i sitt eget hem. Ett bra sätt att tjäna lite extra när man lever på studielån. Själv jobbade jag extra med bokföring och ekonomi för min bostadsförening och hade börjat planera för ett helt nytt ensamliv.
Suzanne klädde sig "second-hand" långt innan det blev populärt och hon älskade Jesenins poesi- precis som jag. Och så hade hon en radda vackra män som uppvaktade henne, dvs de föll som bowlingkäglor. Själv undvek jag dem -sårad i själen som jag då var. Ett bra sätt att sluta grubbla över besvikelse och felval, det var just studier, tyckte jag. 
Det fungerade i alla fall bra för mig.

Suzanne log hemlighetsfullt om sitt liv och såg världen med sina vackra mörka ögon. Hon bjöd gärna på kinesiskt té med syltade apelsinskal i, och hårda små kakor som smakade starkt av kryddor. Och hon köpte rostade mandlar till mig på marknaden i Samarkand, när hon var reseledare dit en vår. Av någon anledning så hittade vi varandra direkt och började umgås som vänner. Vi hade många gemensamma intressen.


Det var Suzanne som köpte dikthäften med Sergei Jesenins poesi till mig när hon en gång besökte hans födelsehem i byn Konstantinovo. Och hon berättade att Jesenin gifte sig med den vackra amerikanska dansösen Isadora Duncan. Men efter några år så lämnade han henne och tog livet av sig. 
Isadoras liv slutade också tragiskt: hon blev strypt av sin långa halsduk under en bilfärd; halsduken hade fastnad i ett av bilens hjul och hon stryptes till döds. 

OCH det var Suzanne som bjöd på Leonard Cohens speciella röst och gav hans nyutkomna bok till mig. Han, sa hon, han är mannen med stort M. Cohen är en mästare. Så läste jag Beautiful Losers och njöt av berättelsen och av Cohens språk och vi var helt överens om att äntligen hade vi hittat poeten med rösten som fängslade. Och han blev en av mina stora favoriter som jag lyssnade på och läste under alla år fram tills att han avled för snart två år sedan. 
Djupt saknad.

måndag, augusti 13, 2018

Livets vatten








Jag höll fram handen         
tog emot vattnet
sa dess namn
Välsignelse
Jag blev omfamnad

Efteråt i kanoten
hördes den starka
vattensymfonin
som en solosång
Jag satt stilla
och bara njöt










Brudslöjan kallas vattenfallet som som ligger vid gränsen mellan Sverige och Norge, bara några km från Storlien. Fallhöjden är 24 meter. Det är en mäktig upplevelse att komma vattenvägen och se hela fallet duscha bergväggen.
Jag har alltid besökt fallet från norska sidan när jag varit uppe i Storlien. Man kan hyra roddbåt eller kanot i Teveldal. Och kommer man tillräckligt nära så är det en skön dusch från ovan som döper en.  Känns nästan heligt.

Trots att det finns så många stora, mäktiga vattenfall runtom i världen så är det nog Brudslöjan som inbjuder bäst till ett så nära besök. Och det är ett skönt sätt att komma nära naturens egna krafter.