Jag minns allt så väl eftersom jag just den fredagskvällen hade teaterrepetitioner med min teatergrupp i ABF-huset. Vi skulle ha vår premiär den 15 mars. Vi slutade för kvällen vid 22-tiden och några av oss slank in på den lilla vinrestaurangen vid Rådmansgatans T-banestation, för att ta ett glas vin eller "en lille dansk" som min teaterchef älskade .
Jag minns att vi som gjorde sällskap gick förbi biografen Grand där man visade filmen "Mozart" och vi bestämde oss att gå och se filmen den kommande veckan. "Mozart" var omskriven och några hade redan sett den och sa att det var en mycket rolig film och med suveräna skådespelare i rollerna. Filmen handlar om ett teater-kollektiv och dess intriger, kärlek och konflikter som serveras på ett suveränt vis.
Vårt restaurangbesök blev kort för vi var alla trötta efter en vanlig arbetsvecka och av intensivt teaterrepeterande varje kväll och vi bröt upp någon gång vid 23-tiden. SÅ vi var nära i tid och nära på plats... usch.
Ingen av oss kunde ana att just den kvällen skulle något hemskt hända som påverkade oss alla.
Jag minns ju att Palme var omdiskuterad -speciellt på högerkanten som hatade honom. Jag har svårt att förstå hur människor kan hata bara för att någon är av motsatt åsikt. Själv såg jag Palme som en frisk fläkt bland så många gamla gubbar som fortfarande fanns i toppen inom alla partier. För mig var Palme en person som var intellektuell, kunde tänka och inte minst vågade ta ställning i kontroversiella frågor. Han ifrågasatte med skarpa ordalag USA:s politik i bl a Asien och tog ställning för ANC:s kamp i Sydafrika. Han var mycket klar i sina åsikter och kunde som sagt formulera sig. Och hans åsikter stämde nog ganska bra med övriga demokratiska svenskars åsikter. Det var enbart högern och extremister som inte tålde Palme. De såg hans ökande popularitet som ett hot mot sig själva och sina egna intressen; politiska och ekonomiska.
Nå, Jag kom hem, kröp i säng och sov gott hela natten, men väcktes tidigt av "ilskna" telefonsignaler och jag tänkte -vem sjutton ringer så tidigt på morgonen? Klockan var bara åtta. Jag satte på radion- som spelade dyster musik, trist tyckte jag, och svarade i telefon. Det är min väninna som bodde i närheten. Hennes röst var gråtfylld och jag hör henne snyfta fram "Palme är mördad". Då kändes det som att jag frös till en isklump. Kroppen började sedan att darra och jag minns ej vad jag svarade. Samtidigt hör jag en radioröst säga ungefär samma sak.
Det är nog ett av de värsta telefonsamtal jag någonsin fått.
Efter det så förändrades så mycket. Politikers och "vanliga" människors åsikter både förändrades och blev intensivare. Det blev en debatt som kom att pågå i många år. Och mitt i allt detta att mördaren aldrig greps. Och just det gjorde att många, även jag, började undra om inte den/de som var skyldig fanns där uppe i toppen bland poliser, militärer och övriga makthavare som ansåg att Palme var en alltför farlig motståndare till dem.
2 kommentarer:
Ja, det var en lördag som jag tror alla minns tydligt. En märklig, konstig dag. Jag arbetade på sjukhuset den dagen, men mycket av tiden tillbringade vi som jobbade i fikarummet för att följa TV-nyheterna.
På eftermiddagen åkte min pojkvän och jag in till Sveavägen för att se brottsplatsen.
Men det jag mest minns från den dagen var tystnaden, den stumma tystnaden....
Ja -jag minns också i princip allt än idag- teaterjobbet (vi skulle ha premiär den 15 mars) det franska vinet jag drack på restaurangen, tröttheten resan hem med T-banan, och så morgonen med min väninnas röst i telefonluren. allt är som fastklistrat inombords.
En upplevelse jag hade velat slippa.
Skicka en kommentar