onsdag, februari 28, 2018

Ett svenskt trauma


Åren går. Redan över trettio år sedan vår statsminister Olof Palme blev mördad, nerskjuten på Sveavägen. 

Jag minns allt så väl eftersom jag just den fredagskvällen hade teaterrepetitioner med min teatergrupp i ABF-huset. Vi skulle ha vår premiär den 15 mars.  Vi slutade för kvällen vid 22-tiden och några av oss slank in på den lilla vinrestaurangen vid Rådmansgatans T-banestation, för att ta ett glas vin eller "en lille dansk" som min teaterchef älskade . 
Jag minns att vi som gjorde sällskap gick förbi biografen Grand där man visade filmen "Mozart" och vi bestämde oss att gå och se filmen den kommande veckan. "Mozart" var omskriven och några hade redan sett den och sa att det var en mycket rolig film och med suveräna skådespelare i rollerna. Filmen handlar om ett teater-kollektiv och dess intriger, kärlek och konflikter som serveras på ett suveränt vis. 
Vårt restaurangbesök blev kort för vi var alla trötta efter en vanlig arbetsvecka och av intensivt teaterrepeterande varje kväll och vi bröt upp någon gång vid  23-tiden.  SÅ vi var nära i tid och nära på plats... usch.

Ingen av oss kunde ana att just den kvällen skulle något hemskt hända som påverkade oss alla.

Jag minns ju att Palme var omdiskuterad -speciellt på högerkanten som hatade honom. Jag har svårt att förstå hur människor kan hata bara för att någon är av motsatt åsikt. Själv såg jag Palme som en frisk fläkt bland så många gamla gubbar som fortfarande fanns i toppen inom alla partier. För mig var Palme en person som var intellektuell, kunde tänka och inte minst vågade ta ställning i kontroversiella frågor. Han ifrågasatte med skarpa ordalag USA:s politik i bl a Asien och tog ställning för ANC:s kamp i Sydafrika. Han var mycket klar i sina åsikter och kunde som sagt formulera sig. Och hans åsikter stämde nog ganska bra med övriga demokratiska svenskars åsikter. Det var enbart högern och extremister som inte tålde Palme. De såg hans ökande popularitet som ett hot mot sig själva och sina egna intressen; politiska och ekonomiska.

Nå, Jag kom hem, kröp i säng och sov gott hela natten, men väcktes tidigt av "ilskna"  telefonsignaler och jag tänkte -vem sjutton ringer så tidigt på morgonen?  Klockan var bara åtta. Jag satte på radion- som spelade dyster musik, trist tyckte jag, och svarade i telefon. Det är min väninna som bodde i närheten. Hennes röst var gråtfylld och jag hör henne snyfta fram "Palme är mördad". Då kändes det som att jag frös till en isklump. Kroppen började sedan att darra och jag minns ej vad jag svarade. Samtidigt hör jag en radioröst säga ungefär samma sak.
Det är nog ett av de värsta telefonsamtal jag någonsin fått.

Efter det så förändrades så mycket. Politikers och "vanliga" människors åsikter både förändrades och blev intensivare. Det blev en debatt som kom att pågå i många år. Och mitt i allt detta att mördaren aldrig greps. Och just det gjorde att många, även jag, började undra om inte den/de som var skyldig fanns där uppe i toppen bland poliser, militärer och övriga makthavare som ansåg att Palme var en alltför farlig motståndare till dem.




måndag, februari 26, 2018

Tankespår


Att bara vara. Vara i stunden. Läsa en bok eller lyssna på ett musikstycke. Lyssna på naturen. Vila ögonen mot horisonten. Det är ett stort behov hos mig.
Detta med att ta en paus i vardagen. Kroppen talar om när det blir för mycket av allting. Då får ingen eller inget störa mig. 
Jag vet att många inte riktigt förstår vad jag menar när jag säger det. Så jag håller mig bara undan och skärmar av bullret från vardagen. Blir det för mycket krav och åsikter om hur man ska vara, ja då går jag undan. Väljer min egen plats att koppla av på.
Bland de skönaste upplevelserna är att till exempel gå ner till Vinterviken och bara njuta av närheten till naturen. Ströva utefter stranden och höra vattnets musik. Att sommartid gå stigarna mellan trädgårdsodlingarna, känna doften av jord och av det som växer. Alla dessa blommor. Det är glädje. Växtglädje. Sätta sig vid ett bord i caféträdgården med en kanelbulle och en kopp kaffe. 





Men även vintertid känner jag det där speciella när jag går där. Snön som ligger som ett täcke över alla trädgårdsland och där spår av fåglar och även större fyrbenta djur syns som tontecken. Harar som gjort glädjeskutt och dansspår efter rådjur. Det tunna istäcket som spricker upp på ytan av sjövattnet. Här kan man så påtagligt uppleva årets olika årstider. 



foton:  ©RobertS









En annan skön upplevelse är när jag sätter mig på bussen "Härjedalingen" för att resa upp till Jämtland. Genom bussfönstret vinkar byar, skogar och åkerfält till mig och jag känner den där bubblande känslan av glädje av att vara på väg.
Veta att jag har en tid att njuta av min gamla by och dess skönhet. Även om så mycket är förändrat och nytt - så kan jag fortfarande uppleva något som jag upplevt tidigare. 
Jag känner igen. 
Känslor väcks till liv.



Och som så ofta är det min yngste sons fotografier som skapar inspiration.

torsdag, februari 22, 2018

Solguld från Norge


Jag blir alltid glad när det kommer ett bokpaket med norska frimärken, vet att då blir det poesi i soffhörnan en längre tid.
Och för drygt en vecka sedan kom:

Helge Torvunds senaste diktbok
"TIDSLYS"

Jag läser och känner. Poesi om livet, om tiden och om ljuset. Om det lilla och stora i vår vardag. Om att se och ta emot och acceptera - även om tankar och längtan känns starka så är det "just nu" som är det viktiga. 
Men även minnen, upplevelser som format en människa - jag får en känsla av en sorts livssammanfattning. Det finns något speciellt, något extra i denna bok.  
Jag skulle kunna säga det finns ett mycket djupt allvar i dikterna. 
Detta att stanna upp och leva och känna i nuet, hur än det är.
Det handlar om att minnas och att acceptera.
Jag läser och läser om igen- det tar tid att liksom vara inbjuden i ett liv, ett då, och ett nu. Inser att denna diktbok kommer att ligga på mitt bord under en längre tid. Och att jag genom orden följer med som läsare och lyssnare.





TIMEGLAS

Lysglimtet i glaset

Liknar glimtet i ein ljå

Midjeglaset

er av sand

Sanden 

renn

eroderande


frå eit fjell

av tid





onsdag, februari 21, 2018

Vemod...

En kär bloggvän har lämnat oss


En av mina allra första bloggvänner Lennart "Leonardo" har lämnat jordelivet. Det kom ett mail med det sorgliga budet från hans dotter. Hennes far hade pratat om mig och hon ville berätta den tragiska nyheten. 

Hans blogg Bolmenblogg var en fin bloggsida som jag läste med glädje och intresse under alla år som jag haft en blogg. Leonardo bjöd alltid på fin poesi och kloka tankar. Han gav inspiration och en sorts uppmuntran när jag kände inspirationen tryta. Han tyckte mycket om Bodil Malmsten och Carl-Göran Ekerwald (min älskade lärare) och så givetvis Göran Sonnevi och Tomas Tranströmer. Så vi hade en hel del gemensamma intressen.

Jag visste att han drabbats av dålig hälsa -det skrev han om för mer än ett år sedan. Jag hoppades det skulle vara av tillfällig art....men vi har alla olika livsmanuskript. 

Jag kommer att sakna Leonardo. 
Tack för allt positivt Du bjöd på under alla år.


tisdag, februari 20, 2018

Frihet och rädsla


Ihopsamlade tankar  från olika artiklar och böcker jag läst - intressant och tänkvärt. Så jag sammanfattar lite av det jag läst, blandar med egna tankar - det är viktiga tankar som berör oss alla.


En av de största orsakerna till att vi inte lever det liv vi helst skulle vilja leva och växa till den vi kanske är eller vill vara och når fram till vad vi vill,  är nog våra rädslor. Rädslan att inte duga - att inte räcka till.

Att inte räcka till, antingen i sina egna ögon eller i andras är en känsla som styr i våra liv. Eftersom vi allt för ofta mäter allt i prestation, kvantitet och pengar.
Vi strävar efter fullkomlighet i det vi gör. Prestationsångest är en känsla som vi tydligen bär med oss... eller har den kanske utvecklats utifrån de krav man kände under sin uppväxt?

Vi människor befinner oss i en paradox. I vår starka frihetssträvan hindras vi av våra rädslor. Och det kan förklaras med att frihet förutsätter åtaganden som mod, ansvar, självkontroll och egenmakt. Frihet är inget evigt tillstånd vi en vacker dag uppnår utan den är något vi dagligen behöver erövra och beskydda. Vi människor har tyvärr svårt att begripa denna paradox, men intuitivt känner vi att det är så det förhåller sig. Därför väljer de flesta av oss att fly friheten och istället följa rädslans väg. Återigen en mänsklighetens tragedi. Följden blir ett val att förbli som ett barn eller en arg tonåring istället för att växa. Det är en stark bidragande orsak till att världen ser ut som den gör idag.

De "starka" dvs de som har stängt av samvetet, men har pengar och vapen har tagit över. Och tyvärr har de alla massor av följare som bara sväljer all denna galenskap bara för att slippa ta eget ansvar -och så räddar de sig själv när galna ledare rensar ut i "trogna" kretsen omkring sig.

Freedom just another word for nothing left to lose...





Fågelmannen


Han står stilla
Även i min dröm
Innan vingarna breds ut
Och omfamnar mig

Fågelmannen
som smyger in i
Mitt hus, mitt liv
För att återta

En förlorad kärlek
Kräver tribut av mig
Lämnar blå fjädrar
Strödda runt min kropp


söndag, februari 18, 2018

Den vinter som inte riktigt vill...


Det är ungefär 55 mil mellan Stockholm och mitten av Skåne där yngste sonen bor.

Här i huvudstaden är det ibland lite snö på trottoarerna, eftersom det dalar ner lite varje dag -och därefter är det töväder.

foto: Inkan


Vi är lite lika varandra eftersom vi riktar våra kameror dit där vi har våra fötter...

Och bilderna togs på nästan samma dag: min den 17:e och sonens den 14:e

Kan ju så att säga visa lite skillnad i vinterväder i vårt avlånga land.

foto: Robert S.



 Men på sina håll är det fin spårsnö... för tvåbenta bevingade. 


Och förra sommaren lämnade också spår

lördag, februari 17, 2018

Dagens ord från Japan



Jag uppfattar inte dina ord
Bara som ord
Långt ifrån

Jag lyssnar 
 Till vad som får dig att tala
Vad det än är
Och mig att lyssna


Shinkichi Takahashi  高橋 新吉 (1901 – 1987)

fredag, februari 16, 2018

Den där aningen av vår...


På hemväg från tandläkaren i Hornstull så kände jag plötsligt doften av vår!  
Precis när jag gick över Liljeholmsbron fylldes näsan av den där speciella doften i luften. En skön känsla som avbröt mina tankar på att ett akut besök kostade mig 1235:-  Det var undersökning och så lagning av en framtand. Morr... varför ingår inte tandvård i vanliga sjukvårdsförsäkringen? Jag menar: tänder är ju också en del av kroppen. Men man får vara glad över att Folktandvården finns- den är ju trots allt billigare än behandling hos privattandläkare. 

Men den där känslan av att snart kommer våren höll i sig och hemma väntade mig också något som gav vårkänslor. Min fotograferande son som bor i Skåne gladde mig med mail med foton. Med aning av vår. 


 



















foton:  ©RobertS


Och när våren väl har landat i Skåne så kommer den på en gång där. Snö och isar smälter samtidigt som träden börjar vakna till liv igen. Jag kan tänka mig att doften är underbar i en bokskog som börjar vakna till liv och när små bäckar av smält snö porlar fram.

Och under himlen flyger snart fåglar i grupp som återvänder till sina spelmarker och varje år så gläds vi människor åt samma sak- livet på riktigt återvänder.




onsdag, februari 14, 2018

Fado


Chuva - Mariza 

Chuva är det portugisiska ordet för regn.  
Regn är nederbörd som endast består av flytande vatten, - om man läser om betydelsen av ordet "regn".

Och Wikipedia ger en fin förklaring av ordet "Fado":

Den portugisiska folkmusikstilen fado (portugisiskt uttal: [ˈfaðu]) är en sorts klagosång med influenser från portugisiska sjömanssånger, Brasilienafrikansk slavmusik och arabisk musik. Den karakteriseras av klagofyllda melodier och sångtexter som ofta handlar om havet eller om de fattiga människornas liv. Man brukar sammanfatta fadomusiken med det portugisiska ordet saudade vilket inte har någon direkt översättning men som kan beskrivas som hemlängtan, en nostalgisk väntan blandad med sorgsenhet, smärta, lycka och kärlek. Själva ordet fado kommer från latinets ord för öde. Fadosången framförs traditionellt lika ofta av en man som av en kvinna, en fadista, och ackompanjeras av en gitarr och en dubbelsträngad portugisisk gitarr.

Det var i tonåren jag först hörde fado sjungen av Amâlia Rodrigues (1920-1999) och jag berördes djupt av sången, trots att jag inte förstod språket, men jag kunde känna av den längtan och det vemod som fanns i sången och musiken. Mina favoriter var Coimbra och så Una casa portugesa. 
Amâlia Rodrigues var en stor och mycket berömd fado-sångerska i Portugal och blev känd över hela världen.
Men så för många år sedan hörde jag en helt ny fado-artist; Mariza och jag bara njöt av hennes fado-sånger. På något vis så har hon moderniserat den traditionella fadon och lyckats. 

Lyssna på Chuva, den rösten, och så musiken till -speciellt den fantastiske gitarrspelaren -å jag bara älskar sången.

Min gamle bloggvän, Thomas Nydahl, som bor i Skåne, tillhör en av de kunniga om fado i vårt land, och han har skrivit två mycket fina och intressanta böcker om "musiken som föddes bortom haven"; Dels "Kärlek och längtan -en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken" och så underbara "Musiken som föddes bortom haven" ( den kom ut 2006) Thomas har även skickat mig flera CD:en med fadomusik med många fina artister. Så jag har en skatt att lyssna på när vemodet och längtan gör sig påmind.

torsdag, februari 08, 2018

Vi är bara en del av naturen


Naturens helighet var en sanning för våra förfäder. Idag ses den mest som en råvarufabrik, fritt fram att utnyttja. Och nu börjar vi både se och känna av resultaten av den rovdrift som pågått. Tack och lov har en del politiker och andra maktmänniskor börjat förstå vikten av att vi lever i samklang och måste ta hänsyn till vad naturen behöver och kräver för att må bra.

Jag tänker på indianhövdingen Seattle (1786-1866) som med sorg i hjärtat förstod att den nya civilisationen i hans och hans fränders land skulle tvinga hans folk att leva utspridda och tappa sammanhang med den natur de levt sida vid sida med under årtusenden.
Det värsta var att de alla skulle tappa den själsliga kontakten med naturen och att deras liv skulle bli tommare. Den släktskap mellan människa och natur som funnits och som alltid vördats och hyllats av förfäderna skulle försvinna. 

Den naturliga kärlek som förenar oss med slätterna, bergen, vattnen och skogarna skulle få betala ett högt pris genom den vite mannens allt större längtan efter makt och rikedom.


Det finns många olika stammar av nordamerikanska indianer, som till exempel Apacher, Irokeser, Siouxer, Cherokee, Hopi, Seneca och Pueblo-indianerna och de levde utspridda över hela Nordamerika och i Canada.

Livet sågs som en mognadsprocess till både gemenskap och enhet från födelsen till döden. Allt fanns bevarat i danserna och i berättelserna som vandrat generation till generation. 
Man lärde sig att ge och att ta. Ger man så får man. Tar man -så tas allt ifrån en. En balans måste finnas för att Moder Jord skulle bevaras och finnas för alla dem som kom efter.

Det var en form av ekologisk balans, som alla måste acceptera. Idag, när balansen är rubbad -då blir vi våra egna fiender.

Självklart fanns det en hel del grymhet också i deras sätt att leva - då det handlade om liv eller död- ha tillgång till jaktmarker och skapa revir. Människan har en "ond" sida som kommer fram när det gäller frågan om att leva, överleva och ha kontroll över sin livsmiljö. 

Men samtidigt så levde indianerna så nära naturen, på naturens villkor att jag förstår att de många gånger blev tufft och hårt. Det krävdes mer än vänskapliga känslor för att kunna leva i symbios med naturen.

Själv har jag en liten släktgren till indianer som levde i Pennsylvania.
Och på min sovrumsvägg har jag två drömfångare,- som jag blåser genom och ber en tyst bön om att fånga det goda.

Och i vårt eget land, i Skandinavien har vi ju våra samer, som bittert fått smaka kraven från makthavarna och som bit för bit har trängts undan och fått se natur och vattendrag som de levde i symbios med, skövlas av makthavare och giriga penningkungar.

Ofta undrar jag varför det ska vara så svårt att leva tillsammans och visa varandra både respekt och vänskap.

tisdag, februari 06, 2018

Att ha ett eget rum...


Virginia Woolf (1882-1941) skrev "Ett eget rum", en essä som kom att påverka och förändra
synen på kvinnor som skriver. Att läsa essän är att få insikt och förstå hur viktigt skrivandet var för henne. Att bli tagen på allvar och att slippa bli jämförd med den tidens stora manliga författare.
Alla kan skriva. Mer eller mindre bra. Skrivandet fyller alltid en funktion. Det frigör känslor, släpper fram tankar och det ger stimuli. Det kan handla om att skriva sig fri och att få känna sig helad, och kanske även bekräftad.

För mig personligen har skrivandet alltid varit en säkerhetsdörr, ett sätt att återfå balans och bli av med tankar och känslor som kan kännas efterhängsna och tunga - men även ett sätt att få utlopp för fantasi, att skapa  och glädjen över att se hur känslor, tankar, fantasi visualiseras. Skapandets lust. 
Papper och en penna är allt som behövs - eller en blogg på internet...

Virginia Woolf växte upp i en stor familj, med 3 helsyskon och fyra halvsyskon. Hennes föräldrar hade båda varit gifta tidigare och hade tidigare barn. Dåtidens syn på kvinnor och utbildning präglade henne och besvikelsen över att ej tillåtas studera vid universitet. Hon sökte och fann kunskap i bokhyllorna istället. Barndomshemmet var trots allt stimulerande och syskonen stöttade varandra i sökandet efter intellektuell stimuli utöver det som fadern stod för.

Min allra första kontakt med Virginia Woolfs författarskap var genom boken "To the Lighthouse" som jag läste och skrev om när jag studerade på Birkagårdens Folkhögskola. Vår lärare i litteratur hade även ett inspelat (gammalt) radioprogram från BBC där Virginia Woolf berättade om sitt skrivande. Jag minns att hennes röst var mycket speciell och hennes engelska så speciell och perfekt och helt olik den röst jag kände från boken. Men boken tog jag till mitt hjärta och sedan började jag fylla på mitt "Woolf"-bibliotek.  

Virginia Woolf var oerhört känslig och led ofta av depressioner, som hon kämpade sig ur tack vara sin make journalisten och författaren Leonard Woolf och sina närmaste. Men när andra världskriget bröt ut så upplevde hon allt som ett personligt angrepp på livet. Hon klarade inte längre av att leva med skräcken och oron och valde att ta självmord. Tyvärr - jag är övertygad om att hon fortfarande bar på oskrivna böcker inom sig. 

Så småningom, på 70-talet, kom "Ögonblick av frihet" -dagboksblad för åren 1915-1941 och den tjocka boken grep tag i mig. Det gav en helare bild av författarinnan och hennes liv, umgänge och hennes behov av ett "eget rum" berörde mig djupt. På ett sätt kände jag igen mig i en del av hennes tankar. Behovet av en sorts skyddad sfär och samtidigt glädjen över vänner som man trivs med och känner sig trygg med. 




söndag, februari 04, 2018

Balladen om kärleken: Vladimir Vysotskij



Баллада о Любви - Владимир Высоцкий 

Vysotskij lever i ryssarnas hjärtan.


När jag lyssnar på
"Balladen om kärleken"
och drabbas av orden
och den gitarren

och den rösten

Syndafloden har dragit sig tillbaka    

Då inser jag
att allt vackert 
redan är skrivet

Och du, åt dig vill jag bre ut en äng


                                                                 


                                                                   Vladimir Vysotski (1938-1980)


Rysk protestsångare och skådespelare som förbjöds under Sovjettiden, men som var älskad av folket, både som sångare och skådespelare. Vysotskij satte ord på känslor och tankar  i det kringskurna samhället. Han var även en älskad skådespelare som bland annat spelade Hamlet... 
När han begravdes 1980 så följdes hans kista av tusenden och åter tusenden - Moskvaborna visade att de älskade och sörjde artisten som under många år varit deras röst mot överheten.



torsdag, februari 01, 2018

Word Pictures from an Oasis


A mood in shades of pastel 
A little sadness. 
Sand colours, blues and pinks, the sunlight
And the colour red, as always
Mixed feelings and memories
Lonliness
Limitless and contourless
Flowing

A variation on a theme that entices me
Meditative stillness -who will teach me to understand zen
Who will put a hand on my back and say you are somebody
Who will read Shinkichi Takahashi's words to me
Words that are not just words

No chaos, no yearning, just stillness
A calm I both want and do not want
Dare I lose the ground under my feet yet again
Can an earth quake be cleansing
Must I submit, bleed to death in order to find my zenit
Gradually the circle appears to be closing

En favorit i bokhyllan

Sylvia Plath (1932-1963)

En poet och författare som jag tog till mitt hjärta efter att jag första gången läste "Glaskupan" (The Bell Jar), en roman som kändes och fortfarande känns så aktuell. 
Detta med att drabbas av svarta tankar, tomhet och inte se någon mening med sitt liv, är väl mer aktuellt idag när världen och vuxenliv nästan kräver allt av en människa. Och platsar man inte riktigt, är det lätt att helt tappa fotfästet. Utrymmet för de sköra och känsliga är litet, alla ska vara så framgångsrika och duktiga. Många av dem hittar ett sätt att vara med: de kreativa och skapande, men även för dem handlar det om att hitta rätt väg och nå fram, finna stimuli och respons från omvärlden. 
Sylvia Plath tillhörde den grupp som genom sin kreativitet kunde skriva och bli publicerad, men som trots framgång ändå inte klarade av det. Tyvärr, valde hon att frivilligt lämna livet. Den ångest och skräck hon tydligen kände måste ha varit enormt påfrestande och hon drabbades av depressioner. 
Sylvia Plath hade ju läsare och hon hade en författarkarriär framför sig. Men något gjorde att hon ej orkade fortsätta leva. 

Sylvia Plath kunde verkligen formulera även den enklaste vardagliga upplevelse, och just nu håller jag på att läsa "Johnny Panic and the Bible of Dreams" en samling av korta och längre berättelser, samt även några dagboksnoteringar och jag är så förtjust i hur hon skildrar det vanliga och enkla på ett sätt att det är roligt att läsa dem. Samtidigt så bjuder hon på en bit av sig själv, sin egen personlighet.

Smakprov:

Cambridge Notes 
                  
February 1956

February 19: Sunday night:


To whom it may concern: Every now and then there comes a time when the neutral and impersonal forces of the world turn and come together in a thunder-crack of judgement. There is no reason for sudden terror, the feeling of condemnation, except that circumstances all mirror the inner doubt, the inner fear. Yesterday, walking quite peacefully over the Mill Lane bridge, after leaving my bike to be repaired (feeling lost, pedestrian, impotent) , smiling that smile which puts a benevolent lacquer on the shuddering fear of strangers' gazes, I was suddenly turned upon by little boys making snowballs on the dam. They began to throw them at me, openly, honestly, trying to hit. They missed every time, and with that wary judgement that comes with experience, I watched the dirty snowballs coming at me, behind and in front, and, sick with wonder, kept walking slowly, determinedly, ready to parry a good hit before it struck. But none struck, and with a tolerant smile that was a superior lie, I walked on.